Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Kan inte låta bli det, men oren Vi och Ni gör så jävla ont just nu , jag är så grymt avundsjuk på alla som har någon att kalla Vi.

Jag vill också vara Vi och jag vill också dela allt med någon.
Jag är så trött på ensamheten och att sitta här ensam och blogga istället för att vara med en man och hångla och har det mys pys på de lediga dagarna.

Det var så underbart med R, det va alltid vi och vi planerade helgerna och vi fanns där för varandra, vi gick och fikade hos hans syster eller mina vänner. Vi var ute och gick. Vi tittade på film, Vi hånglade i timmar och vi sov i varandras armar och vi hade tok skönt sex och vi vi vi vi vi.
Fan vad jag saknar VI!

Jag blir nervsjuk av att vara ensam hela tiden. Det är så tråkigt och jag har ingenting att se fram emot. Trots att jag på pappret har så enormt mycket vänner som tycker så mycket om mig så är jag så jävla mycket ensam för ingen har tid. Alla har fullt upp med sina familjer och sina egna liv. De har inte tid ens att fika. Trots att jag är så grymt trött på att fika med vänner hela tiden så saknar jag även det just nu.

Jag som hade hoppats på att M skulle komma till mig i helgen så jag fick ha lite tvåsamhet för en stund, lite sex och lite mys men nej då han försvann och hörde som sagt inte av sig, han svarade inte ens på mitt sms och bad om ursäkt, utan hans liv rullar på som om ingenting har hänt. Som om jag aldrig har funnits.

Lördagen var jag ensam hela dagen fram till klockan 18, igår var jag ensam hela dagen och kvällen bortsätt från mellan 18 och 20 då jag var på ett al-anon möte och idag sitter jag åter igen vid datorn, bloggar, läser aftonbladet om och om igen och sen sitter jag på den där facebook och gör mig själv illa genom att titta på den där jävla Kattis sida och hur hennes faster skriver att R får hjälpa henne osv. Sen går jag in på den där killen jag hånglade med i E-tuna. Han jag kallar J. Hans sida händer det inte mycket på men på hans flickväns sida står det så fint att de fått så fint hemma och att hon har världens finaste pojkvän och nu har de skaffat en till katt osv. De verkar ha det så mysigt och jag kan inte låta bli att bli avundsjuk även om han uppenbarligen kanske inte är den trogna typen då han stod och hånglade med mig i flera timmar men han var ju uppenbarligen trognare än många andra då han faktiskt tackade nej till att ses igen. Hur som helst verkar hon lycklig och de verkar verkligen ha ett fint och mysigt hem tillsammans.

Jag vill också dela mitt liv med någon, jag vill också ha en familj och massa kärlek. Varför är jag alltid så ensam?
Min mamma dog när jag var 12 år och då blev min pappa deprimerad och började dricka, så sedan jag var 12 år har jag varit ensam.
Nu har jag bott själv i över 16 år. Och mitt förhållande med R var det som jag räknar som den tiden jag delade mitt liv med någon som förstod mig och såg mig. Han såg in i mig och för första gången sedan jag var 12 år kände jag mig hel och trygg.
3 månader senare tog även alkoholen honom från mig och jag står åter igen ensam och övergiven. Ingen ser mig, ingen förstår mig. Jag lever för att jag måste, men jag lever inte för jag syns inte.
Jag är nu 37 år, jag har varit ensam och osynlig större delen av mitt liv. I 24 år har jag varit osynlig. Jag har varit osynlig så länge så jag inte vet vem jag är. Bara R kunde få fram den där tjejen i mig som jag glömt bort och jag vet inte hur jag ska kunna hitta henne igen.

Just nu vill jag bara att någon håller om mig. Jag vill känna att jag lever.

I ett försök att förändra mitt liv ska jag nu börja träna, jag har ingen lust alls men jag måste väl försöka. Så i eftermiddag blir det träning på ett gym i stan. Inget gym jag kommer hänga på sen, för det är för dyrt för mig och för långt ifrån mitt hem, men jag fick ett prova på kort på 10 dagar när jag fyllde år som jag tänker utnyttja iaf.
Medberoende som jag är skulle jag ju få så dåligt samvete om jag inte använde presenten som jag fick så jag blir ju liksom tvungen att träna nu. Allt med medberoende är ju inte dåligt. Jag kan som sagt inte säga nej och inte göra någon besviken, men i detta fall kanske det är bra för nu kommer jag iväg och tränar vare sig jag vill eller inte.

Jag slipper iaf vara ensam en stund i kväll.

Sinnesro.