Min älskade lilla Kisse har somnat in

Önskar jag kunde skriva hur enormt ont det gör i hjärtat, hur saknaden bränner inom mig och hur paniken känns över att aldrig igen få hålla min lilla fina prinsessa i min famn igen, men orden räcker inte till.

Jag önskar jag kunde förklara hur saknaden känns, hur tomt det är hemma utan hennes små tassar som trippar där hemma  och hur ont det gör när min lilla prinsessa inte ligger i min säng på natten och spinner, men orden räcker inte till. Min älskade lilla katt har somnat in och hon kommer aldrig tillbaka hur mycket jag än vill.

Hon var pigg och glad och pratade som alltid i lördags, allt var precis som vanligt och vi gjorde som vi alltid gör, samma morgonrutiner som alltid, skinkost och en tre olika rätter i skålarna, men eftersom det var hennes födelsedag blev det lite extra god mat och några extra pussar.

Jag var hemma hela dagen, skulle åkt och tränat men kände att jag bara ville vara hemma. Jag städade och hade en slappar dag hemma med mina älskade katter.
Vid 17.00 tiden gick jag upp till centrumet och handlade lite glass och vispgrädde eftersom en tjejkompis skulle komma över på kvällen och vi skulle fira min prinsessas  födelsedag.
Vid 18.30 tiden kräktes lillgumman upp all mat på badrumsmattan men att hon kräks är inte ovanligt, tyckte dock att hon kräktes väldigt mycket denna gång men tänkte att hon kanske hade ätit för mycket eller nåt.
När min vän kom ca 19.30 så såg mill lilla tjej hängig ut och satt ihopkrupen på köksmattan. Min vän hade rosa tulpaner med sig till henne och allt, vi skulle fira hennes födelsedag, men lillgumman var matt och hängig.
Jag försökte ge henne leverpastej men hon ville inget ha, något var alvarligt fel. Jag höll henne i min famn och hon såg skärrad ut och matt. När hon försökte gå så vinglade hon som hon vore full. Hon vinglade in i badrummet och där bajsade hon både i lådan och på golvet.
Kanske var hon magsjuk. Hon blev vingligare och vingligare så jag bäddade ner henne och la henne i mitt knä så hon fick varmt och skönt. Hon sov gott i mitt knä hela kvällen men vinglade iväg till lådan och kissade. För ca 1 år sedan var hon också så där vinglig och bakdelen liksom inte följde henne, men det försvann på ett dygn och veterinären trodde det var ett sorts ryggskott.
Jag trodde att hon kanske fått samma igen. Ringde veterinären och eftersom de flesta hade stängt eller skulle strax stänga så hänvisade de till Albano och där trodde de att hon hade blivit magsjuk och att hon var matt och behövde vila och vätska. Så jag tog en liten spruta och gav henne vatten med den samt kokade upp lite fiskbuljong så hon kunde få lite näring. Jag fick i henne väldigt lite och hon ville inte dricka själv.
Jag bäddade ner henne i sängen tillsammans med mig och vi låg tätt intill varandra hela natten.  När hon ville gå upp jamade hon till och jag bar henne till maten och toan men hon ville inget ha, jag la henne på mitt bröst, med duntäcket över oss och så sov vi resten av natten.
Klockan fem på morgonen var hon piggare och gick lite vingligt till matskålarna, hon drack av fiskbuljongen och sen gick hon på lådan och kissade.  Jag pustade ut då hon var mycket piggare och kunde nästan gå helt stabilt igen. Jag bäddade ner henne på en bädd på golvet så hon inte skulle ramla ur sängen när hon ville gå, eftersom hon nu var piggare. Efter ett tag bar jag upp henne i sängen igen och vi sov lite till.
Vid ca 09.00 hon såg sämre ut igen. Jag låg tätt intill henne och bäddade ner henne i mitt duntäcke, hon låg helt förlamad med huvudet på min kudde. Jag låg bredvid henne och pussade på henne medans mina tårar rann, något var absolut fel och jag bara grät och pussade på henne.
Jag ringde veterinären och bestämde mig för att åka in.  Min vän Linda kom och hämtade mig 11.30, jag hade hela tiden min älskling i famnen och bara låg helt stilla och tittade på mig med sina stora ögon, hon såg rädd ut och jag gjorde allt för att hon skulle känna min värme.

När vi kom till veterinären fick vi vänta en stund innan vi fick komma in. Men sen fick vi komma till en jättetrevlig och bra veterinär. Hon klämde och kände men hittade inget fel så de tog massa blodprov. Gumman jamade argt när de tog blodprov, temperamentet hade hon kvar men hur mycket hon än ville så kunde hon inte röra sin lilla kropp. Hon hade känsel i alla benen men kunde knappt röra dom och hon kunde absolut inte stå på dom. Hela kroppen var som förlamad.
Alla prover var bra, lever, njurar, vita och röda blodkroppar, socker, ja allt såg bra ut och hon var inte uttorkad.  Men de ville ge henne lite dropp innan vi skulle få remiss till ett annat djursjukhus.  Hon lades in för dropp och vi skulle komma tillbaka vid 15.30. Jag tror klockan var ca 13.30 -14.00 när jag pussade henne hejdå med orden ”mamma kommer snart”. Tårarna rullade men jag trodde ändå att det bara kunde bli bättre nu. Nu fick hon ju dropp med näring och allt, nu skulle hon bli piggare.

Linda och jag åkte och köpte lite lunch och jag förde över pengar så jag skulle ha till nästa djursjukhus. Klockan 15.00 ville jag åka tillbaka så vi åkte mot veterinären.
13 min över 15 ringer veterinären och säger att min älskade lilla prinsessa somnat in. Lugnt och stillsamt bara somnade hon.
Jag skrek, tårarna rann och paniken kom. Nej nej nej det får inte vara sant, hennes prover var ju bra hon skulle ju bli pigg av droppet, allt skulle ju fixa sig nu.
Jag var framme bara någon minut senare.  Jag sprang in och sjuksystern i receptionen såg mig och frågade vad som hänt, jag hulkade fram hennes namn och hon förstod direkt. Hon släppte allt i sina händer och bad alla andra i receptionen vänta och sen sprang hon fram till mig och förde in mig i ett rum, tände snabbt två fina ljus och drog ner rullgardinen.
Sen kom hon in med min lilla prinsessa, jag skrek av sorg och jag grät floder, jag höll hennes lilla kropp så tätt intill mig jag kunde, hon var fortfarande varm och såg ut som hon när som helst skulle vakna igen. Jag grät och pratade till henne. Hoppades att ett mirakel skulle ske och hon skulle vakna. Hon var så liten och så fin, jag var maktös, hon var borta.
Jag var med henne så länge jag kunde, jag satt med henne i min famn och grät i en timme, sen stängde de sjukhuset och jag var tvungen att ta ett sista farväl. Jag lindade in henne  i min rosa handduk som hon legat i.
Det var så hemskt att lämna hennes lilla kropp där. Jag pussade henne om och om igen, ville aldrig gå. Ville inte lämna henne. Men jag var tvungen, hon var borta och hennes ögon hade nu en gråare ton och hennes själ var inte kvar.

Saknaden är så grymt stor och det gör så fruktansvärt ont.
Tårarna rinner och rinner och jag förstår inte hur livet ska kunna gå vidare utan min lilla prinsessa.
Hon fattas mig så enormt mycket, smärtan är olidlig och att se min andra lilla katt gå och leta efter henne skär i mitt hjärta.
Mina katter är allt jag har, det är mina barn. Att leva utan dom känns omöjligt.

Kan inte skriva mer, tårarna slutar aldrig rinna och det gör så ont.

Min älskade lilla Prinsessa.
R.I.P
1995-11-05 / 2011-11-06
Du finns i mitt hjärta för alltid. Mitt liv kommer aldrig bli det samma utan dig min tös.

Sinnesro

Kommentarer
Postat av: Katarina

Jag beklagar din sorg :-(

Skickar en kram

2011-11-08 @ 20:49:37
URL: http://mammakatarina.blogspot.com
Postat av: Fanny

Usch, jag beklagar din sorg. Kram Fanny

2011-11-08 @ 21:26:25
URL: http://www.toppenfanny.blogspot.com
Postat av: Lina

Jag grät med när jag läste om din lilla katt. hoppas att hon har det bra där hon är nu.kram

2011-11-08 @ 22:00:27
URL: http://ensmulahopp.blogspot.com
Postat av: ELINFELICIAS - en blogg om allt och ingenting

fy vad hemskt, beklagar!

2011-11-09 @ 16:24:20
URL: http://elinfelicias.blogg.se/
Postat av: Malinne- Mamma till Nellie och Tiffanie

usch,jag grät floder själv när jag läste...Kan bara tänka hur det är för dej....Jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag beklagar verkligen....

Många kramar från oss

2011-11-09 @ 17:51:08
URL: http://malinnes.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0