Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

I brist på känslor så irriterar jag mig på i landsproblem såsom nya facebook. Suck jag blir galen.
Två jävla staplar där informationen verkar blandas i en konstig oordning så man ser inte vad som är nyas. Bilderna blir halva då loggen är så smal att bilden inte får plats och allt är ett stort virrvarv.
Familjemedlemmarna är inte kvar och vart man puffar varandra vet jag inte än för jag har stirrat mig blind på den där konstiga nya facebook där allt bara är i oordning och man ser ingenting.
Urk vill inte ha den nya och tänker vänta in i det längsta med att skaffa den.  Om jag hittat så många fel och konstigheter redan nu,  hur ska det då bli när man själv har den? Kommer ju inte hitta ett skit antar jag. Värdelös är den.
Hur vore det om facebook tog tag i alla problem som finns innan de göra nya uppdateringar och skapar ännu mera problem, kanske ska de anstränga sig och fixa de gamla problemen innan de skapar ännu flera. Suck!

Jag hoppas den blir bättre och jag hoppas jag vänjer mig och lär mig hitta för just nu bara hatar jag den nya facebook och vill inte ens gå in och titta längre.

Sinnesro

Haft en bra helg, firade jul med min bror och hans familj, samt pappa och hans särbo i lördags, de stannade förvisso bara mellan 13.30-15.30 så jag blev väl lite besviken, vi ses ju inte så ofta så jag hade nog hoppats på lite mera tid. Men det var den tiden jag fick.
Det var mitt julfirande med min bror och hans familj.
Pappa åker jag hem och tigger julmat av på julafton så honom får jag iaf träffa på julen.

På söndagen firade jag julen med min kusin och hans familj. 13.30- 20.00 och en sprillans ny mobiltelefon blev det där. Så lycklig och så nöjde med Samsung Galaxy S.
Jättenöjd med telefonen och super kul med alla finesser och appar.

Så snygg och bra telefon. Min kusin är verkligen den bästa.

Lycklig över min telefon gick jag glatt till jobbet i måndags, mådde bättre än på länge och kände mig glad och stark, men så började mina kollegor gnälla på mig. Inte mina närmaste kollegor för vi är ett jättebra team utan kollegorna bredvid mig, de gnäller på mig hela tiden känns det som. Det gör mig så ledsen.
Jag har en stark röst, jag är född med den rösten och det är inget jag kan ändra på. Många på mitt jobb pratar högt och har starka röster men det är bara jag som får skit hela tiden.
Jag blev jätteledsen och tappade humöret, jag som äntligen mådde lite bra blev genast nertryckt i skorna igen.
Så tråkigt att man aldrig får vara glad. Jag känner mig bara så fel och onödig.

Sinnesro

I morgon kl 13.00 ska jag få svar från Britta Arver på Radiumhemmet. I morgon vet jag om jag är bärare av BRCA2 genen eller ej.
Jag kommer åka ensam, och jag tror att det kommer gå bra. Jag är van att göra allt själv så varför skulle jag inte klara av detta?
Att min lilla katt dog 6 Nov är ändå värre, inget är värre än att mista mina katter, så känner jag så cancer hit och dit.
Det som oroar mig mest tror jag ändå är att få alla jobbiga tuttbekymmer som min vän E. Hon har haft sådan otrolig otur och tuttarna spökar än, det rinner sårvätska, bröstvårtorna ramlar av m.m. Herre gud vad hon fått problem, det kommer dröja innan hennes tuttar är så fina som hon är värda. Som tur är har hon en bra man som stöttar henne och tycker om henne och är kåt på henne precis som hon är.
I morgon får jag veta om jag måste gå igenom en stor operation eller om det fortfarande finns hopp om att slippa. Vet inte ens vilket besked som är värst, att veta att man är bärare och få genomgå en operation eller att fortsätta leva med att kanske ändå ha någon ärftlig gen och kanske få cancer eller kanske inte. Att vänta på att forskningen ska visa mera och att hoppas att forskarna har hittat alla svar och att jag alltså inte bär på någon förhöjd risk.
Klart att det är bäst att ha lite hopp kvar kanske men samtidigt så lever jag lite i ovisshet då igen om jag bär genen så vet jag och kan göra något åt saken, bär jag inte denna gen så finns det en risk att jag bär en annan gen som de inte känner till än och då få cancer som måste behandlas, bär jag genen så behöver jag ju inte en cancerbehandling utan då ser dom att jag typ är bärare av cancer och jag kan då operera bort allt innan det blir riktig cancer som man måste behandla och som kan spridas. Hänger ni med hur jag menar?

Jag orkar inte tänka så mycket på det. I morgon kommer jag ju få svar och får ta ställning och känna efter vad jag känner då.

Jag är trött, jag är tom. Jag saknar men jag vet inte vad jag saknar, jag sörjer min ensamhet men orkar inte med folk. Jag vill ha min katt tillbaka från nangijala och jag vill inte att min andra katt ska lämna mig.
Jag orkar inte bry mig om livet och hoppet börjar ta slut på att träffa någon som är vettig.
Jag vill inte vara ensam men jag orkar inte kämpa, orkar inte bry mig orkar inte leta och engagera mig i massa nytt folk.

Just nu vill jag bara ha pengar, pank som en kyrkråtta och jag brukar aldrig vara pank, hatar när ekonomin skiter sig.
Så mycket jag vill göra så mycket jag behöver pengar till.
Vill tatuera mig efter jul, vill renovera hemma, vill spara till en resa, måste göra en recond och motortvätt på bilen.

Ett tips inför 2012 är att beställa ny vägg almanacka. På denna sida får du en fin almanacka och du hjälper även hemlösa katter.
http://www.katthemmet.nu/sidor/2011-ars-kalender.aspx

Annars rullar dagarna på. Jag känner mig fortfarande helt känslotom. Känner inte så mycket av nåt.
J kom till mig i måndags och vi hade en mysig kväll med spagetti och köttfärssås och film.
Vi såg Cowboys and Aliens, den filmen var väl lite si sådär. Både J och jag somnade till lite då och då, så det var väl bitar som va lite sega eller så va vi väldigt sega.
Vi hade iaf en mysig och trevlig kväll med lite kramar, men inget hångel och inget sex, bara pussar och kramar och väldigt trevligt. Så jag vet faktiskt inte vad vi har för relation. KK kan jag nog inte kalla varandra då vi inte knullar men vi har mysigt och jag tycker om honom och jag tror han tycker om mig med, men han är inte kär i mig, han är inte kär i någon och han börjar tro att han inte kan bli kär, att alla år på kåken har förstört honom, det kan ju mycket väl stämma tyvärr men jag tror nog att han kommer bli kär senare när han är redo, men jag förstår honom efter så många år på kåken är man nog rätt förstörd känslomässigt.
Jag skojade lite men ändå lite alvar att vi kan skaffa barn ihop. Han avfärdade inte iden helt men jag tror inte han tog det riktigt på allvar.  Men jag frågade iaf om han hade lust att om vi bägge är singlar när han kommer hem från Thailand så kanske vi kan göra ett litet barn för då börjar jag bli för gammal. Vi får se vad som händer men jag bad honom tänka på saken.
Alltid bra att så lite frön.

Annars har det inte hänt så mycket.
Har tid på radiumhemmet på fredag och jag tror jag åker ensam dit och tar svaret.
Pappa var upptagen och eftersom det är mitt på dagen så jobbar ju alla.
Svaret kanske bara tar 5 min och det känns ju onödigt om någon ska ta ledigt för det lilla.
Just nu känns det som om jag kommer klara av svaret ensam men man vet ju inte hur man reagerar när man får svaret, men på fredag vet jag .

Som sagt fortfarande väldigt tom på känslor och det är skönt på ett sätt men känns lite skum också. Känner liksom inte nåt, saknar fan inte ens R just nu. Alla som inte bryr sig om mig tänker jag inte bry mig om. Just nu fungerar den taktiken, men jag är medveten om att det är lättare sagt än gjort.

Sinnesro

Trodde aldrig jag skulle säga detta men jag har stött på en kille som jag bara måste få träffa, tror jag, eller kanske inte?
Av en slump såg jag honom igår på en dejtning sida. Något i hans ögon gjorde att jag var tvungen att gå in och kika på hans profil. Han dricker inte stod det och då var jag bara tvungen att skriva, en kille som inte festar, wow. Vi började prata och han är super trevlig och jätte go. Han minns redan namnet på min katt och han frågar massor och är super go.
Han bor dock norr om Uppsala och den staden har jag ju lite för fina minnen i. Vill inte besöka Uppsala igen för då kommer alla minnen med R tillbaka och då kommer jag aldrig kunna bli kär igen.
Men jag antar att jag måste prova kärleken torts allt.
Han är ny separerad och bor i hus men jobbar inte där han bor utan jobbar på distans.  Han är bara så trevlig och så snygg. Jag bara måste få träffa honom., kände jag sen kom självklart det negativa. Av 4 kort är han fin på 3 och på ett kort ser han inte klok ut alls, ser ut som en ny nazist eller nåt . Sen är det komplicerat mellan han och hans x och sen har de en son ihop. Fler och fler saker som skrämmer mig dyker upp och jag backar lite. Lika bra att kolla upp först vad det är för någon innan jag börjar hoppas på kärleken igen.

Ärligt, ska jag verkligen våga dejta igen? Ska jag våga släppa in någon ny i mitt liv?
Chattat med ett par killar på nätet denna vecka men denna A som han heter är betydligt mer intressant än de andra. A och en kille som heter G men A är han jag fastnat mest för, iaf just nu. Han är fin och super trevlig. Men fler och fler ”fel” dyker upp.

Den där G är också jätte trevlig, grymma tatueringar och grymt stor, tränar minst 8 gånger i veckan och bor ganska när där jag bor, han vill ha barn och han har inga. Så kanske är han något? Men korten på honom är jättesvåra att se hur han ser ut så det är svårt att se om han är min stil, men han är iaf ingen rasse eftersom han är halv italienare och han dricker nästan inget eftersom han tränar så mycket.

I är ändå den finaste och bästa killen, önskar att han skulle våga bli kär igen och att det är i mig han skulle bli kär i, vi skulle kunna ha så bra tror jag.

På måndag kommer J hem till mig, ska bli så mysigt att få träffa honom innan han åker iväg till Thailand igen. Blir nog ett par filmer och spagetti och köttfärssås skulle jag tro. Ska iaf bli kul att se honom igen. Han är en riktigt fin kille som jag tycker om. Men vi är bara vänner.

R bara super och super och jag börjar tveka på att han någonsin blir nykter och kommer tillbaka, jag börjar ge upp nu.

I fredags kom brevet jag väntat på i 13 veckor.
Snart ska jag få veta om jag bär på Brca2 genen eller ej.  Dessvärre kom brevet en fredag och så kan man inte ringa och boka tid, så på måndag får jag ringa och boka en tid så jag kan få komma och få svaret. Troligtvis får jag alltså veta nästa vecka om jag bär på BRCA2 genen.
Konstigt nog så känner jag inget. Jag tror inte jag bär genen av någon anledning.
Kanske har jag väntat så länge att jag liksom glömt bort allt och att det inte gäller mig eller nåt.

Överskriften talar kanske för sig själv. Men det är faktiskt så jag känner. Nu får faktiskt killarna där ute se mig och fånga mig innan någon annan fångar mig för jag tänker inte vara någons reservplan utan jag vill bli älskad och uppskattad.
Nu får dom jaga mig om de vill ha mig för jag har tröttnat på att leta, vänta och tråna efter dom.

R är på facebook då och då och han verkar leva sitt alkis liv just nu. Jag kan på nåt sätt ofta se om han lever som aktiv missbrukare eller om han inte gör det och jag kan även se lite hur nere han är i sitt missbruk och just nu ser det ut som om han är långt nere i missbruket igen.
Han skriver inget till mig, det gör han aldrig när han är nere i missbruket och jag ska väl vara glad för det men just nu blir jag arg på att han inte kontaktar mig och inte gjort sedan mitten på oktober trots att han varit inne på facebook flera gånger. Han väljer flaskan och Kattis framför mig och då blir jag faktiskt äntligen arg.

I är den mest underbara kille jag träffat efter R. Synd att han inte vill ha förhållande och synd att han inte är kär i mig men han visar iaf att det finns fina kilar där ute och vi har det bra när vi ses och hörs.

J ska komma till mig nästa vecka och det ska bli kul. Han har varit på kryssning och som vanligt när han gör något så har han massvis med nya vänner på facebook, många tjejer och det är mindre kul.
Han söker väl efter flickvän och jag duger inte och det känns ju inte så kul. Men vi är goda vänner och det är trevligt att vara med honom.  Men trist att det inte blir mera och att vi inte ens har sex numera.

Jo fortsätter tycka synd om sig själv på facebook och verkar inte alls se att han gjort exakt samma sak som det han tycker folk gör fel mot honom och hans hat mot människor och tjejer lägger han ut om och om igen men inser inte hur jävla mycke han kastar sten i glashus och det stör mig så jag får magknip.
Jag försöker inse att det inte är någon mening med att skriva något till honom då han ändå inte kommer fatta och han ändå inte kommer se hur han själv beter sig.
Men det är få människor som kan få mig så irriterad och jag fattar inte varför jag bryr mig och varför jag inte kan ta bort honom från facebook. Han gör mig irriterad och svartsjuk samtidigt som jag på nåt sjukt sett saknar honom, jag fattar inte. Han är ju inte frisk och han har behandlat mig illa, han ljög och lurade mig och var faktiskt riktigt elak och försvann precis så som han lovade att inte göra så varför i helvette vill jag ha något med honom att göra och varför blir jag svartsjuk. Om en tjej är med honom kommer ju hon få stå ut med hans ”tycka synd om” beteende och hat och han kommer ju lämna henne också om inte hon är frisk och lämnar honom först. Så varför bryr jag mig lite fortfarande.
Jag bryr mig mindre och mindre men när han skriver vissa saker blir jag bara så irriterad igen. Han kan verkligen trigga mig på nåt sjukt sätt. Han är inte frisk och jag bör vara tacksam att han inte är i mitt liv.
Om han någonsin blir frisk undrar då om han kommer inse vad han gjort mot mig och jag undrar om han kommer ångra sig.

Jag undrar om någon kille någonsin kommer ångra att de inte älskade mig och var rädd om mig när de hade chansen.
Om jag någonsin blir lycklig och älskad kommer då folk se mig med andra ögon och kommer folk som behandlat mig illa eller försummat mig ångra sig?

Ibland har jag en sådan längtan efter upprättelse. Upprättelse för allt, upprättelse för hela mitt jävla liv.
Jag hoppas så att jag någon gång för vara den lyckliga och den älskade. Att folk får vara avundsjuka på mig för en gång skull. Det skulle vara så skönt om jag fick vara den lyckliga den som lyckats.
Tänk om R, J och alla andra någon gång faktiskt ångrar sig och jag är super lycklig med en jättefin kille och mitt liv är underbart. Det skulle vara så skönt….

Sinnesro

Länge sedan jag skrev. Har varit så likgiltig till allt och inte haft någon inspiration till något. Men trots det så mår jag ganska så okej. Ganska skönt att inte känna så mycket.
Dagarna rullar på och jag har haft många mysdagar och kvällar med vänner och bra filmer.

I fredags hade jag min vän G över på en dvd mys kväll. En jätte mysig kväll. Såg:
Red riding hood - Den var riktigt bra, bättre än jag trodde. Absolut sevärd.
Dont be afraid of the dark- Absolut sevärd inte så läskig men lite, så helt okej.
På lördagen var en annan vän hemma hos mig, vi lagade purjolökssopa och snackade skit hela kvällen, så skönt att bara krypa upp i soffan tillsammans med en god vän, med filt och en kopp te och bara prata om livet och allt. Självklart såg vi ”Så mycket bättre”.
På söndagen var jag på Jul marknad med två vänner och mitt gudbarn, köpte renkorv och vildsvinskorv, mums vad gott det var, sen blev det svensk honung också en med citronsmak och en med eukalyptus smak, ett måste för vinterns förkylningar.

På måndagen var jag och pratade med banken men eftersom man idag måste betala insatsen på 15% så kan jag glömma en bostadsrätt och mitt lilla dröm radhus. Jag kan inte spara ihop till 250.000 kr. Banken lånar bara ut 85% så resten av pengarna måste man skaka fram på egen hand. Tackar gud för min hyreslägenhet annars vet jag inte hur jag skulle kunna bo och då har jag ändå fast anställning sedan många år. Nåja jag har en bra lägenhet och jag är glad för det och nu när jag vet att jag inte kommer kunna flytta på många år så kan jag ju lägga ut lite pengar på denna lägenhet fast det är hyreslägenhet, man ska ju trivas där man bor.

Tisdagen var den bästa dagen på evigheter. I var hos mig och jag fick vara flickvän för en dag.
Helt jävla underbart att få ömhet, närhet och massa mys.
Jag var och hämtade honom vid 14.00 och lämnade honom 22.15 och under alla dessa timmar så satt vi och mös i min soffa. Han höll om mig, vi höll handen och hade så jävla mysigt. Det var evigheter sen jag hade en så mysig dag. Vi åt sushi, tittade på film och pratade om allt och inget i varandras famn, Helt jävla underbar, han är så fin och go och vi kan verkligen prata om allt, han är en super fin kille, en kille som jag enkelt skulle kunna bli så kär i. Men han vill inte ha ett förhållande och eftersom han tydligt sagt att han inte vill det så får jag inte bli kär, för det är bara onödigt. Han vill inte, och så länge han inte ändrar sig så får jag nöja mig med att vara flickvän för en dag då och då.

Men vilken underbar dag och kväll vi hade och vad snygg och fin han är. Som grädde på moset avslutade vi kvällen med sex, äntligen har jag fått knulla igen! Nu är man som en människa igen. Tre månader utan är fan inte kul.
Filmer vi såg var:
Priest- ingen vidare film, vi satt mest och hånade olika repliker och hittade vilken filmer de hade härmat och tagit vissa saker ifrån. Men det var kul det med och vi fick många skratt ihop.
Super 8- helt okej film, lite fånigt att ett så stort tåg flyer i luften pga. en liten personbil men annars var filmen bra. Lite rolig och spännande, en lagom trevlig film. Vi tyckte om den bägge två.
The fighter- Riktigt bra tyckte vi bägge två, byggd på verklighet om en boxare och hans bror. M missbruk och svek, boxning och kärlek. Den bästa av filmerna vi såg.

Det var så underbart att få vara flickvän för en dag, vi hade så mysigt och han är så söt. Det var så mysigt att ha någon som höll om mig, att få ligga med huvudet på någons bröst, att ha en hand att hålla och någon att ligga under filten med. Det var första dagen sedan min lil la katt dog som jag inte grät.