Fantasi
Hjärtat började slå, kallsvetten kom, det gjorde så ont och paniken kom. Efter ett par timmar och efter att ha varit hos gyn på mitt årliga besök och fått annat att tänka på började jag kunna sortera tankarna, jag vet inte säkert att Husse är R och jag har ingen aning om när bilden togs, ingen skrev R´s namn och ingen skrev att det var nutid.
Bilden är tagen inomhus och man ser solen lysa in genom fönstret, kan ju faktiskt varit ett kort från i somras, hon har ju lagt upp sommarbilder förr nu under hösten och vintern, så inget säger ju att det var i helgen bilden togs. Men timmarna innan jag hade lugnat mig och sett saken från olika synvinklar så var paniken stor och satans jobbig ångest.
Efter att har varit på mitt årliga besök hos gyn och tagit cellprov, ultraljud på äggstockarna och Klamydia test m.m så var det dags för terapeuten, var ganska skönt att komma till henne och prata lite även om hon inte längre är så snäll mot R.
Min terapeut vill få det till att r inte ringde mig med flit utan ringde fel och hon vill få det till att nästan hela han är en fantasi. Att han inte är den R som jag vill och att han är dum, men jag kan inte hålla med. Självklart har jag inte sett hans alla sidor eftersom vi inte hann vara tillsammans så länge så självklart har han säker dåliga sidor förutom sin alkoholism som jag inte sett, så långt är jag beredd att gå med på. Men jag vet vad han sagt och gjort för mig innan hans återfall och det var ingen fantasi och jag vet att jag hörde i hans röst när han ringde för fyra veckor sedan att han tänker på mig och saknar mig, jag tyckte faktiskt han lät jävligt kär i mig, men nu har jag börja tvivla på allt igen.
Jag vet att jag tyckte att han var nykter och lät jättekär, jag vet att jag var så säker på det när jag hade pratat med honom, men nu när tiden gått och när flera kommit med sina åsikter. Bla min terapeut så har jag börjat tvivla på mig själv och min bedömning. Jag hatar när jag tvivlar på min egna känsla.
Kunde jag verkligen bedömt så fel? Eller är alltihopa en fantasi, en saga? Är min R bara en dröm?
Jag har väldigt svårt att tro det, jag vet ju vad jag känt och vad som hänt, även om jag inte är mentalt stark så är jag väl inte helt knäpp.
Om han verkligen inte tyckte om mig, varför tog han kontakt med mig via facebook och varför ringde han. Vi har ju inte haft någon kontakt sedan september 2010, om han nu inte saknade mig varför kontakta mig. Något måste det väl betyda. Är det inte lite långsökt att han skulle ringt fel eller kontakta mig för att kunna utnyttja mig när han inte ens gjorde det under sin grövsta fylle period?
Kanske är jag knäpp, kanske är jag tokig, men jag älskar honom och tror han känner något för mig med, även om jag ibland tvivlar på mig själv.
Sinnesro
Nedstämd
Kan inte sluta grubbla kan inte sluta sakna och kan inte sluta undra. Skulle göra vad som helst för att få vara hos honom. Vill höra hans röst, känna hans hud mot min.
Vad ska jag göra? Hur ska jag få honom tillbaka?
Han addade mig på facebook i januari, han ringde mig i februari , jag bara hoppas att jag får träffa honom i mars.
Något måste det ju betyda att kan kontaktade mig igen, varför kontaktade han mig annars?
Vill ringa hans telefon, men vågar inte, jag vet inte varför, kanske är jag rädd att bli besviken, kanske rädd att förstöra något för honom, eller är jag bara rädd för att det ska komma flera frågor och ännu mindre svar.
Just nu vill jag hem och gråta, vet inte vad som hände, jag blev bara så ledsen.
Sinnesro
Skid vm
idag har det varit en sån där dag då jag varit extremt nära på att ringa honom, så här nära har jag nog inte varit, bestämde mig dock för att vänta tills efter helgen iaf.
Vet inte om jag ska ringa med hemligt nummer och se vem som svarar, eller om jag ska ringa med mitt nr? Kan inte bestämma mig vad som är bäst.
Annars går dagarna, allt känns som en transportsträcka till jag får ett nytt livstecken från R. Vist har jag trevligt med mina vänner, jag trivs på jobbet och jag har det helt okej ekonomiskt just nu, men det är ju R jag väntar på, så är det helt enkelt.
Fått en inflammation i knät så min start till träning får vänta åtminstone till efter helgen. Typiskt, men jag kunde knappt gå i går och idag är det bättre men långt ifrån bra så jag får vila knät i hopp om att jag ska bli okej till nästa vecka.
Känner mig tom idag, sitter och glor på facebook och väntar på att se något som gör mig glad eller ledsen. Men inget händer, inte ett tecken om eller från R. Vart är han?
Sinnesro
Livet på paus
Hans utryck att livet är på paus stämmer så bra, precis så känner jag med. Det är som om någon tryckt på paus knappen och bara R kan trycka på play.
Köpte en ny bh idag och nya trosor, en bh så att jag kan visa min nya gaddning, en utan axelband. Önskar bara att jag hade en dejt att ha dom på.
Det är så kul att köpa nya underkläder och ha dom på sig på en dejt. Jag minns hur det var med R jag hade nya underkläder på våran första dejt och även den andra, dom underkläderna påminner fortfarande mig om R. Han tyckte dom var så fina och han tyckte jag var så snygg, han tyckte verkligen att jag hade snygg kropp och jag kände mig verkligen så snygg i hans famn. Det var magiskt varje sekund med honom. Jag vet att det kanske låter knasig t och min terapeut tror jag romantiserar och nästan fantiserar, men det är inte så, det var verkligen magiskt tillsammans med R.
Det stör mig att jag inte blir trodd. Men jag skiter i vad folk tror, jag vet sanningen. Det vi hade var så satans magiskt och speciellt och jag hoppas och tro faktiskt att R kände så också.
Inte ett spår av honom på nätet och inte ett spår av honom från hans sk. Flickvän heller, han verkar iaf inte vara i hennes liv så frågan är ju då vart är han och varför hör han inte av sig? Är han inte hos hennes så är det egentligen bara två alternativ kvar, ute på fyllan eller på behandling.
Ska jag ringa eller vänta på att han hör av sig igen? Jag blir galen. Igår kändes det så lätt och självklart idag har jag panik, fingrarna vill ta telefonen och ringa, hjärnan tvekar och hjärtat saknar hans röst så satans mycket.
Eftersom min terapeut fortfarande vill tro att R inte viste att han ringde mig så får jag inga svar av henne. Hon tror att han ringde fel. Jag tror absolut inte det.
Blir nog ett al-anon möte på söndag igen. Där får man sinnesro och där lyssnar folk.
Idag känner jag mig otålig och saknaden gör ont.
Sinnesro.
Glad
Känner mig taggad och glad idag.
Taggad att börja träna och en blogg som får mig inspirerad är http://lavitadilovisa.blogg.se
Det är en ung, snygg tjej som man kan få massor med tipps av både i mode och träning.
Så nu jävlar ska jag börja träna, även en tant som jag (snart 38 år) kan minsann. Fått mycket inspiration av bloggen så nu hoppas jag att jan kan få igång mig själv till att börja träna.
Fått bra kontakt med en kille på jobbet också och det gjorde mig så glad. Jag trivs bra på jobbet och när man får en lite extra vänskap med någon så känns det extra kul.
Jag blev så glad av hans lilla meddelanden och sen när jag kom till jobbet såg jag en kommentar i bloggen som också gjorde mig så glad så nu har jag massor med energi.
Jag trivs på mitt jobb och de flesta kollegor trivs jag med, men det är några jag trivs bättre med en andra och den här nya killen är så trevlig och han liksom ser mig och ignorerar inte mig som vissa andra av gubbarna. Vissa här ser ner lite ner på oss, vi har ju inte samma titel och samma lön på mitt jobb vilket har gjort oss till två lag och vissa är tydliga med att visa sin status medan vissa inte ser någon skillnad på oss och denna nya kille ser inte ner på oss och visar mig respekt och kamratskap.
Vissa får mig att må bra på jobbet och vissa får mig att må betydligt mindra bra, hatar när de tror att de är bättre än mig. Jag vill ha respekt.
Hade ett bra och kul samtal med en gammal vän idag, vi har haft så mycket kul ihop och hon har varit den bästa av vänner i många år, men de senaste två åren har vi bara kommit längre och längre ifrån varandra, det har varit jobbigt och gjort ont, hon har sagt många tokiga och rent av elaka saker och vi blir oense om allt. Från att ha pratat timmar varje dag pratar vi nu några minuter i veckan och hon har aldrig tid att prata om viktiga saker, så vi kommer bara längre och längre ifrån varandra och det känns som om hon inte är min vän. Jag har sörjt detta men börjar nu acceptera läget, det är inte och kommer inte bli som det varit med henne. Vi har väl vuxit ifrån varandra eller nåt.
Men idag hade vi ett roligt samtal, utan att vi blev oense och det var riktigt kul att prata med henne. Saknar våran gamla vänskap, men är tyvärr tveksam till att den kan bli så bra som den en gång var.
Citat från Solsidan: Vänskap är som körsbärsträd, Ibland måste man klippa av några grenar för att de andra ska börja blomma. Förbannat bra sagt
Inte hört nåt från R, men nu har jag en liten plan. Han fyller år i april så vad som än sker kan jag ju skicka ett födelsedagskort till honom, posta det till hans syrra där han står skriven och sen kan jag ju faktiskt ringa på hans födelsedag. Det är ju lite drygt 1 månad kvar, tror jag kan hålla mig till dess. Förhoppningsvis hör jag något från honom innan.
Det kändes så enkelt och rätt i morse att jag nästan bara ringde honom. Det kändes liksom som om vi snart ska ses och att jag borde ringa och planera våran dejt. Jag kan inte förklara men allt kändes så enkelt och självklart, jag bara är lycklig och mår bra för allt känns så självklart idag. Märkligt eller hur?
Är min magkänsla rätt eller är jag knäpp?
Om R inte är mannen i mitt liv varför slutar jag då inte älska honom och varför skriker hela min kropp efter honom och vill att jag ska vänta?
Nä jag bara måste börja träna så jag kan träna bort alla mina tankar.
Jag ska vara så snygg i sommar på stranden, jag ska vara så snygg att R bara dör när han ser mig….he he.
Sinnesro.
Hopp
Trivs på mitt jobb, bättre och bättre faktiskt. Tycker det är ganska skönt att jobba för då hinner jag inte tänka lika mycket. Jag har för mycket ensamtid i mitt liv.
Önskar att R fanns vid min sida, vi hade så kul och det var så enkelt med honom. Jag saknar honom, han var min bästa vän. Ingen känner mig som han. Ingen såg mig som han. Ingen har fått mig att må så bra som han.
Mitt liv rinner ifrån mig, men just nu känner jag att jag inte orkar bry mig, R är viktigare än allt annat, han är värd att vänta på om jag får honom. Men tänk om jag inte får honom, ska jag leva ensam då?
Jag har alltid drömt om man och barn, villa och Volvo. När jag var lite trodde jag att det var en självklarhet, att det var enkelt och att alla fick det. Det fanns inte i min fantasi att jag skulle bli ensam och barnlös. I min värld fanns inte olycklig kärlek, otrohet, svek eller ensamhet.
Jag var övertygad om att jag skulle bli lyckligt gift och få minst två barn och allt detta innan år 2000. Millenniumskiftet som var en milstolpe vi alla pratade om.
Nu är det 2011 jag är ensam, inga barn, bor i lägenhet men har iaf en bil. Jag har alltid varit ensam, aldrig blivit älskad men mitt hopp har envist hängt med.
Jag försöker förtränga min ålder för att slippa paniken. Försöker glömma hur illa jag ligger till.
Jag hoppas och jag kämpar på, vill inte tro att det är kört, vill bli älskad, vill ha en familj.
R och jag hade det så bra, med honom kände jag lycka och ro. Jag var övertygad om att han var den rätta, trodde aldrig han skulle försvinna. Naivt? Ja, kanske men jag var trygg med honom och jag litar på något sjukt sätt fortfarande på honom. Kan inte sluta tro och hoppas på honom.
Men jag är rädd att jag har fel. Tänk om jag har lurat mig själv? Kanske har hoppet liksom förträngt sanningen för mig. Kanske hoppas jag så mycket på kärleken och lyckan att jag liksom inte orkar misstro folk? Eller är det så att min magkänsla är rätt, R är mannen i mitt liv som är värd att vänta på.
Men tänk om jag väntar förgäves? Kan hoppet och tron göra mig knäpp?
Jobbar för att få pengar, pengar för att leva, leva för att hoppas på R.
Men det fungerar, jag har ju överlevt och jag jobbar och får pengar, pengar som jag nu ska spara bättre för att ha en buffert att använda, använda till vad egentligen? Jag vill kunna resa med R, jag vill kunna skämma bort R och mig själv, vill kunna hjälpa och stötta. Jag vill inte att pengar ska bli ett hinder. Jag vill kunna säga åt R att sätta sig i en taxi och komma hem till mig vart han än är i Sverige. Jag vill kunna åka på semester och köpa det vi behöver. Jag vill spara så jag har, men jag vet inte om jag någonsin får det jag vill ha.
Nu ska jag snåla och spara och sen träna. Träna i hopp om att få en finare kropp och må bättre. Kanske kan jag fördriva min lediga tid på gymmet? Kanske kan de ge mig något. Jag hoppas att jag kommer brinna för träningen, att jag fastnar och tycker om det så som så många andra verkar göra. Jag vill verkligen det. Jag hoppas.
Tycker hela mitt liv går ut på att kämpa och hoppas, ska det va så? När ska hoppet ge resultat?
Kan inte R ringa igen…..saknar hans röst. Hoppas, hoppas, hoppas…..
Sinnesro
-22
I morse var det -22 grader ute. Brr alltså, att inte våren kommer snart. Börjar tröttna på kyla och snö, men det är vackert ute, det måste jag ju säga.
Jobbar hela helgen så kylan stör mig ju inte så mycket, sitter ju inne på jobbet 12 timmar per dag.
Ganska lugnt på jobbet så jag hinner med att skriva lite blogg, men har inte så mycket att skriva.
Saknar R som vanligt, inte ett ljud på tre veckor nu, men jag tror han är på någon sorts behandling så jag antar det finns en anledning till hans tystnad. Han verkar iaf inte vara med den där Kattis, jag följer hennes facebook varje dag och inte ett ord om honom nämns.
Ganska lättirriterad på folk i allmänhet, vänner, killar, familjen ja alla irriterar mig utom ett par få och sen R såklart.
Pratade med min bror igår, han var jättegullig så inget ont om honom egentligen förutom att vi fortsätter undvika det som hänt. Sen hade jag sett på facebook att han varit på hockey derbyt så jag frågade om han var där med sin minsta son, men då berättade han att de hade gått allihopa, brorsan, hans fru deras yngsta son samt äldsta sonen och hans flickvän. Trevligt och självklart får de gå på hockey, det är bara det att under åren som de hade dåligt med pengar hade de aldrig råd att gå på hockey så flera gånger har jag bjudit alla på hockey eftersom jag precis som dom älskar hockey, men nu har de egna pengar och då kan de gå på hockey själva, så då får inte ens jag följa med, snacka om att jag känner mig utnyttjad och utanför. Men är det så de vill ha så ska de slippa mig. Men det är trist, för det gick jävligt bra att gå på hockey med mig när jag bjöd dom. Men nu får jag inte följa med även fast jag självklart skulle betalat min biljett själv. Suck.
Min vän M och min vän O har ingen av dom betalat tillbaka skulden de har till mig, och M nämner det inte ens. Har pikat henne vid flera tillfällen men inte ett ljud säger hon och hon har fortfarande inte svarat på mitt meddelande. O har iaf svarat på mitt meddelande och han ska försöka betala tillbaka allt nästa månad.
Sen har vi den gamla flirten från i höstas, M. Gubben i lådan som tror att han kan höra av sig när det passar honom. Vet inte vad han är ute efter, men han hör av sig lite då och då och verkar tro att allt är okej efter hur han betedde sig i höstas och när jag ger honom minsta dissning eller inte slänger mig om halsen på honom på ett sms så dissar han mig tillbaka.
Mitt x i Turkiet säger att han vill ha tillbaka mig men han verkar inte orka anstränga sig så speciellt mycket så frågan är hur seriös han är?! Skulle kunna tro att han bara är lite uttråkad och ensam.
Om man verkligen tycker om någon så kämpar man lite för den personen, tycker jag . Men killar verkar ge upp så fort de inte får napp på en enstaka raggningsreplik. Iaf när det gäller mot mig.
Just nu är L och R de enda killar som jag verkligen tycker verkar bry sig. De tänker på mig och de tycker om mig, fast de inte får sex eller något tillbaka. De finns kvar och får mig att känna mig betydelsefull eftersom de inte glömmer mig.
Men jag är livrädd att R inte ska ringa igen, jag behöver verkligen ett livstecken från honom nu för att lugna mig lite. Eller kanske spelar det ingen roll, jag vill ju ha mer och mer för varje gång. Nu har han ju faktiskt ringt, han har hört av sig till mig faktiskt fyra gånger på ca 1 månad, det är ju ett enormt framsteg men ändå kan jag inte lugna ner mig och våga tro fullt ut. Längtar ju så mycket.
Jag velar fram och tillbaka, ska jag ringa eller ska jag fortsätta vänta?
Måste nog släppa taget och bara be och hoppas att han hör av sig när han är redo. Kanske ville han bara höra om jag var kvar och nu jobbar han med sig själv. Jag kan spekulera i timmar fram och tillbaka, jag kan verkligen inte sluta spekulera. Måste släppa taget.
Medans jag väntar och hoppas så jobbar jag med mig själv och just nu övar jag mig på att säga ifrån och bli arg på folk som faktiskt är elaka och dumma mot mig.
Snart dags att skicka en påminnelse till de två som är skyldiga mig pengar igen. Träning ger färdighet, så pengarna ska jag tjata mig tillbaka och sen ska jag fortsätta vara lite kaxig och säga ifrån när jag vågar till mina vänner. Deras beteenden är inte alltid okej.
Dags för mera förändringar.
Sinnesro
Sova
Drömmer om att få titta in i hans vackra blåa ögon och få hålla om honom igen.
Längtan gör mig galen och otålig.
Ska jobba hela helgen, bara jobba och sova nu, tiden går ganska fort, men det skrämmer mig samtidigt. Livet rinner ifrån mig.
Men egentligen vad spelar det för roll? Utan kärlek så är livet ändå inget kul. Trots att jag mår ganska bra, bättre än på länge så känner jag ibland hur rädslan av att aldrig få det jag så gärna vill ha kommer. Men jag ger inte upp, jag vill bli älskad och jag vill ha en egen familj. Man och barn är det enda jag velat ha i mitt liv, i år fyller jag 38 år och frågan är om jag kommer hinna, men jag vill inte ge upp.
J hör inte av sig. Undrar om han någonsin kommer det. Han verkar ha det bra i Thailand och det glädjer mig, det känns helt okej, även fast han inte hör av sig.
Drömde om L i natt, vet inte riktigt vad jag drömde men jag vet att det var en fin dröm om L och om R det var liksom en blandning av de bägge. De är ju väldigt olika men ändå så lika.
L är mörk och kort, R är ljus och lång. Men till sättet är de ganska lika, gulliga, omtänksamma och gosiga. L har jag aldrig träffat och R är det snart ett år sedan jag såg, men ja älskar R och jag tror L är en av de få som kanske kan få mig att glömma om jag blir tvungen.
L har sina problem och sin behandling och förhoppningsvis så är R i en sorts behandling också.
Jag kanske framstår som knäpp som prata om två killar, men jag älskar R med hela mitt hjärta men jag vågar inte bara sitta och vänta på honom när jag inte vet vart han är eller vad som sker.
L fick mig att må bra i höstas han var snäll och kärleksfull, han fick mig att våga hoppas på att det finns fler så fina som R. Men när han gick ut till heroinet så dog allt, jag blev arg, besviken och rädd. Mina känslor försvann och jag gick vidare, men vi har en internet vänskap och jag följer hans drogfrihet. Kanske möts vi igen, kanske förblir vi internet vänner. Men han är väldigt söt och den enda killen som skickade ett alla hjärtans dag sms till mig. Han piggar upp mig och det är skönt. Han är fin. Han och R är absolut de finaste killarna jag
Jag hoppas att jag snart får svar på om R kan bli min igen. Jag saknar honom så. Längtar efter att få träffa honom och känna hans trygga famn. Om jag bara viste hur länge jag måste leva i denna osäkerhet.
Jag blir så trött på mig själv, för en månad sedan skulle jag kunnat döda för att få höra R´s röst, nu har jag fått prata med honom och fått ett sms och ändå kan jag inte bara njuta och våga tro att allt ordnar sig. Jag är så rädd för att bli besviken, men jag vet ju att han tycker om mig, jag hörde ju det. Han var lika galet kär som jag, det hörde jag på hans röst, men jag kan ju hört fel…..
Ältar och ältar, jag blir så trött på mig själv, vill bara sova bort all tid. Trött på mig själv och trött på att gå upp kl 5 på morgonen och jobba, vill sova, sova, sova.
Snart ska jag börja träna, det ska bli kul och skönt. Då kan jag träna på mina lediga timmar, slippa alla mina märkliga vänner som jag snart inte ens orkar prata i telefonen med. Det är ett fåtal vänner som jag tycker om att vara med just nu.
Så besviken på min vän M, hon nämner inte ens pengarna hon lånade för snart en månad sedan, hon säger inget, bara ignorerar mitt meddelande på facebook och igår sa jag att jag var panik och hon sa inget då heller, ska jag behöva tjata? Så jävla dåligt, sista gången jag lånar ut ett öre till henne.
Nu har jag sammanlagt 900 kr utlånade och jag behöver mina pengar. Vad har man för vänner egentligen? Det värsta är att min vän M snackar skit om min vän O för att han inte betalat tillbaka pengarna och sen gör hon samma själv, värre egentligen för hon nämner inte pengarna ens,suck.
Nä jag är så trött på folk, så jävla irriterad. Vill dra täcket över huvudet och bara sova bort allt och alla och sen bli väckt av R och så flyr vi tillsammans…. Hi hi.
Sinnesro
Arbete
Ska åka till Istanbul med en kompis, förmodligen åker vi till hösten. Det ska bli kul att få shoppa och se en ny stad, så nu ska jag spara massa pengar till det. Känns lite kul att ha något att se fram emot som är troligt att det blir av. Vill ju gärna åka på en sol semester i sommar, min högsta dröm är att få en vecka i solen med R. Men Istanbul är en resa som jag iaf kan veta att den förmodligen blir av, det andra är ju en så länge bara en önskan, så länge jag andas hoppas jag.
Nu till något helt annat.
För några veckor sedan provade jag ett nytt troskydd, jag brukar sällan använda trosskydd men sista mensdagen brukar det räcka med ett trosskydd. Såg inte att detta trosskydd av märke alldays var något annorlunda än det jag brukar köpa men denna gång var det tydligen något nytt med någon jävla parfym på, jag märkte inget till en början men efter någon timme så känner jag hur hela ”muttan” svullnar upp och det bränns och svider. Jag springer in på toan på jobbet och sliter av mig det, då märker jag att det doftar parfym om trosskyddet och förstår då på en gång varför jag reagerade som jag gjorde. Parfym där nere är inte att rekommendera och det trodde jag att tillverkare av intim produkter viste, men nej så var tydligen inte fallet och jag fick alltså en allergireaktion som slutade med en svampinfektion. Det blev inte så grov tack och lov men jag var bra irriterad där nere ett tag och jag känner mig inte riktigt okej än.
Bokade tid hos gyn i slutet av denna månad för en kontroll eftersom det inte riktigt släpper och nu börjar jag ju bli paranoid att det kan vara något annat. Lika bra att dubbel kolla allt som går att kolla upp, hatar att vara irriterad där nere, det är obehagligt och olustigt och sen blir man ju alltid extra orolig och paranoid, det är ju lite svårt att se och behandla själv.
Det är ju några saker man bör göra en gång per år och det är ju gyn och tandläkaren och nu har jag tid bokad för bägge. Sen ska jag boka tid för vaccination av mina katter till våren, sen är nog alla mina årliga saker bokade.
Igår ringde de från radiumhemmet. De kunde tyvärr inte göra någon dna analys av min mamma så nu ska de se om de kan hitta något av min mormor och kan man inte det så får jag helt enkelt fatta ett beslut om operation utan mera bevismaterial. Det hade ju varit betydligt enklare om läkarna kunde se i mitt och mammas dna att jag har cancern i mig, nu tror de bara att jag har det, men kan ju inte säga det till 100%. Men vi får se om det går att göra ett liknade test på min mormor men hon har ju varit död sedan 1978 så det borde ju vara svårare, men man vet ju inte. Det skulle ju vara bara om jag kunde få så mycket information som möjligt så kanske det är lättare att fatta beslutet. Så länge jag andas hoppas jag.
Sinnesro
Ledig dag.
Sista lediga dagen på ett tag. Jag har gjort allt man borde ha gjort under sina lediga dagar, tvättat, städat och fixat. Nu sitter jag på soffan och tankarna bara snurrar.
R har inte ringt och jag vet inte om jag borde prova och ringa eller inte?
Jag har ju skrivit på facebook att han får höra av sig när han har möjlighet, men han verkar inte ha varit inne på facebook på flera veckor så han har ju inte sett mitt meddelande, så hur ska jag göra nu?
Vänta på att han hör av sig, eller ska jag ringa honom?
Jag fick ju en ganska tydlig känsla av att han inte får eller kan ringa och prata så kanske är det då dumt att jag ringer. Sen vet jag ju inte om telefonen han ringde ifrån ens är hans.
Jag blir galen av mitt velande.
Ska jag bara vänta eller ska jag försöka kontakta honom och i så fall hur?
Jag börjar bli otålig, vill ju ha honom hos mig nu.
De lediga dagarna är snart förbi. Kanske får jobbet mig att tänka mindre?
På fredag är det 3 veckor sedan jag hörde nåt från R…
Sinnesro
Arg
Som om inte allt annat va nog så blir jag nu galen på en annan vän.
Hon har varit super go och ett stöd när jag mått dåligt, inget ont om det men det börjar nu visa sig att allt ska vara på hennes sätt. När jag pratar chattar hon med andra på nätet samtidigt vilket är enormt störande och respektlöst och reglerna hon tycker jag ska leva efter, lever hon inte själv efter. Väldigt tröttsamt. Det är dessutom samma tjej som tycker jag ska vara chaufför och sällskap mellan hennes dejter en hel helg, men betala hotell och bensinen det ska jag själv göra såklart.
Nu i kväll ringer hon, och jag berättar att jag är lite nere eftersom jag är grymt uttråkad och ensam efter allt för mycket tid i ensamhet framför tv. Istället för att bara förstå att jag är less på att sitta här hemma ensam just nu, jag har städat hela lägenheten om och om igen och trött på att vara ensam och hade sett fram emot att träffa vänner i helgen så börjar hon babbla om att hon inte har problem med att vara ensam i flera dagar. Men hon är aldrig ensam speciellt ofta då hon bor hos sin mamma 3 dagar i veckan och sen säger hon att hon är en ensamvarg och trivs ensam. Men jag är en social människa som trivs med att vara bland folk och jag blir rastlös av att inte ha något att göra, att bara sitta och glo är inte min grej. Jag trivs hemma och vist kan det vara skönt att vara ensam lite ibland, men ibland är det lite för mycket ensamhet och inget att göra och jag är inte en ensamvarg.
Då säger hon att jag måste lära mig vara ensam och vara med mig själv och sen säger hon lite spydigt att jag kanske inte lärt mig det än.
Så irriterade! Varför ska jag alltid ändra på mig? Jag är en social människa och varför måste jag skola om mig till en ensamvarg när jag inte är det? Varför måste jag lära mig att bli en osocial soffpotatis? Bara för att hon kan ligga och sova hela dagarna och är en ensamvarg. Varför måste jag bli som hon, vad är det som säger att ensamvarg är det rätta och social är det som är fel?
Jag blir så irriterad på att folk hela tiden ska ändra på mig.
Jag tycker om att vara med folk och vara sysselsatt, jag trivs hemma men jag vill ha något att göra och jag blir galen av att bara sitta och glo på en dator eller en tv i flera dygn. Jag vill vara med människor och jag vill vara sysselsatt.
Jag har städat och fixat hemma varje dag nu i över en vecka, jag har inget mera att städa. Jag ville ha folk på middag och var i min städade lägenhet med goda vänner. När det inte blev så blev jag besviken, är inte det normalt? Nä tydligen inte, jag ska lära mig bli ensamvarg och osocial. Fan va sur jag blir.
Jag är så trött på folk runt om mig, jag tror jag blir galen snart, vad har jag för idioter till vänner? Vad är detta?
Varför är det alltid mig det är fel på? Varför ska jag alltid ändra på mig. Varför är deras sätt det rätta och mitt sätt det som är fel?
Jag vill inte bli en ensamvarg som sover på dagen och sitter och glor på en dator hela natten!!! Jag vill ha ett socialt liv med vänner och någon som älskar mig, är det så konstigt?
Sinnesro
Besviken
Fredagens träff med min barndomsvän, snöande inne. Hon kunde inte ta sig fram med bilen i snökaoset som var så vi ställde in.
Jag var hos terapeuten på dagen och eftersom jag känt mig konstig i halsen ett tag besökte jag även en vanlig läkare för ett halsprov. Virus infektion i halsen. Inget att göra, vänta ut det bara.
Hemma och städade och slappade på kvällen, gjorde en blåbärspaj som blev jättegod. Tanken va att ha den till middagen på lördagen. Satt framför tv hela kvällen och kände mig ganska ensam, men hoppfull.
Lördagen kom. Återbud från ett par jag bjudit in på middag och melodifestivalen. Hade sett fram emot att ha dom på middag hos mig. Min vän S hade ju tackat nej redan eftersom det var enda dagen hon kunde träna. Så jag blev glad att de skulle komma, men nu tackade även dom nej. Messade ett annat par, men de var i Skåne. Började bli orolig att ingen skulle komma men messade ett par till och frågade om de ville komma på middag och se melodifestivalen. Hon skulle träffa en kompis på dagen och hennes kille skulle träffa en av sina vänner men de skulle höra av sig eftersom de förmodligen va lediga till kvällen.
Jag åkte väg och handlade och sen hem och fixade ifall någon skulle komma.
Nu sitter jag här, med en kastrull full med typ chilicorncarne, en svensk variant som kallas rallafärs och en stor blåbärspaj med vaniljsås samt chipps och dipp. Melodifestivalen är över och ingen kom och telefonen är tyst,
Ensamheten gör ont.
Jag är besviken på så många och jag tycker ingenting känns meningsfullt eller kul.
Vist har jag fina vänner och alla sviker ju inte så här hela tiden men de är upptagna med sina familjer och sina liv. Dessutom är det sällan någon orkar eller vill komma hem till mig, det är alltid jag som ska komma till dom och när jag bjuder folk hit så blir det ofta så här, återbud.
En väljer att träna en lördagskväll istället för middag hos mig, två är för trötta, två bortresta och två hör inte av sig alls. Upplyftande. Känner mig enormt omtyckt och saknad. NOT
R har inte ringt på två veckor nu. J hör inte av sig alls. L skriver än men jag vet inte vad han egentligen vill.
Nä nu ska jag sluta tycka synd om mig själv och sätta på en film och trycka i mig massa blåbärspaj i min ensamhet. Ha en bra lördag.
Sinnesro
Tänker kanske för mycket.
Kan det verkligen varit en engångsföreteelse att han ringde mig? Efter så lång tid så råkar man väl inte ringa? Han var ju så glad över att höra min röst, jag verkligen hörde hur nervös och pirrig han var över att åter igen prata med mig efter allt. Jag hörde hur mycket jag betyder för honom, varför börjar hjärnspökena förstöra allt igen?
Jag tänker för mycket. Jag borde bara leva och se vad som händer. Jag tänker för mycket och analyserar för mycket, det gör att jag blir förvirrad och vänder och vrider allt.
Om R bara kunde ringa.
Jag vågar inte ringa honom, han verkade ju liksom inte kunna prata så lätt. Han får nog inte prata, då är det ju dumt om jag ringer. Jag måste släppa taget och låta honom kontakta mig när han kan.
J börjar jag släppa helt, han hör inte av sig och nu stör det mig inte lika mycket.
Jag börjar liksom acceptera läget och det är ganska skönt att bara låta det vara. Borde göra så med mera saker och mera personer, bara låta det vara. Det som sker, sker.
En god vän till mig som jag tycker väldigt mycket om bad mig om något lite skumt idag. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det hela. Hon är ute och dejtar massor på nätet och har nu skrapat ihop ett par killar i en stad en bit ifrån där hon bor. Nu vill hon ha mitt sällskap mellan dejterna. Hon och jag bor inte ens i samma stad, hon bor ca 1-2 timmes bilfärd från mig och hon har nu hittat några killar som hon vill dejta ca 1-2 timmars resväg från henne med bil, alltså ca 2-3 timmar från mig.
Hon har inte bil och körkort, men det har jag så nu undrade hon om inte hon och jag kunde göra den staden en helg så hon kunde dejta alla killarna. Bara ta en fika med dom en i taget och sen kunde hon och jag gå ut på kvällen och sen kunde vi åka hem.
Vi kunde ta in på ett billigt hotell osv. På sommaren låter det ju som en kul liten utflykt men nu på vintern vet jag inte alls, dels kostar bensin en hel del och sen är det ju inte så jättekul i snöstorm att sitta och köra fram och tillbaka. Mycket pengar för att hon ska kunna dejta, och jag vet inte riktigt vad jag får ut av det. På sommaren kan jag absolut göra det som en liten kul semester weekend men så här års. Nja jag vet inte. Börjar väl även ställa mig frågan, skulle hon göra det för mig? Hon har ju inte ens betalat tillbaka pengarna jag lånade ut till henne så hon kunde ta tåget till en annan dejt hon hade. Jag är inte alls sugen på denna ide och den känns inte helt okej, men vi får se.
Just nu är jag inte alls sugen på att åka ut i snöstormen och bo på ett hotell för att gå ut på krogen en kväll och sen sitta och köra bil i 4 timmar för att min vän ska kunna dejta tre killar i nån sorts speed dejtning på främmande ort. Är jag för ego nu?
Det är svårt att dra gränser och samtidigt inte vara ego. Eller tänker jag för mycket nu igen?
Jag vill bara vara hemma just nu, orkar inte och vill inte göra nåt, men när jag är hemma blir jag sällskapsjuk och vill inte vara ensam. Detta gör det komplicerat men har jag tur så kommer några vänner över till mig i helgen. Så jag ska åka och storhandla i morgon så jag kan baka kakor och ha lite att bjuda på. Det är så sällan folk kommer hem till mig, det är alltid jag som åker runt till alla. Hoppas att folk kommer till mig i helgen, för jag skulle uppskatta att få vara hemma men ha vänner hos mig.
Ledig ett par dagar nu, ska bli skönt men samtidigt lite rastlöst, jag har inte så mycket inbokat och vill inte boka in massa så jag blir stressad och pressad, men samtidigt är jag rädd för att bara vara ensam för då tänker jag ännu mera.
Jag tänker för mycket på allt, vill släppa taget och bara vara, leva och se. Men så fort jag får en lugn stund så börjar jag tänka och analysera.
Hoppas att jag får en bra ledighet nu och att R snart hör av sig. Jag blir galen av allt tänkande.
Sinnesro
Skrivtorka
Känns som om jag har skrivtorka eller nåt, vet inte vad jag ska skriva. Känns som om jag bara skriver samma hela tiden. Om och om igen samma tjat om R och de andra, men har inget annat att skriva så här kommer lite mera tjat och tankar.
R har inte hört av sig och det känns jobbigt. Väntar otåligt och hoppas varje dag. Ena sekunden är jag säker på att han är på nåt hem och andra sekunden så får jag för mig att han ångrat sig och inte vill ha kontakt igen.
Men han har kvar mig på facebook och det verkar långsökt att han efter nästan ett år tar mod till sig och ringer mig efter allt, för att sen inte vilja prata igen.
Bor han med en flickvän så är det ju den här Kattis och hon antyder inget på facebook om det. Jag är inne på hennes sida varje dag och ser allt hon skriver och allt folk skriver till henne så, någon gång borde ju hennes sambo nämnas om de nu bodde ihop. Eller?
L ,är super gullig och skickar fortfarande små söta ord och kommentarer på facebook och jag tror inte jag kommer kunna hålla tassarna borta från honom om R inte kommer tillbaka.
Jag vet att L som är en fd. rök heroinist kanske inte är den trygga mannen jag skulle behöva men om någon ska kunna få mig att glömma R så är det L.
J har inte svarat på mitt meddelande/ mail och han har inte kontaktat mig på något sätt på flera veckor nu. Trist men jag försöker att inte ta det personligt. Han hör kanske av sig när han är i Sverige igen.
Ni som följt min blogg ett tag kanske minns en M som jag skulle dejta i oktober men som bara försvann efter ca 1 månads daglig telefonkontakt. Vi pratade som vanligt en kväll och hans bredband strulade så han skulle ringa sitt bredbandsbolag och ringa mig sen, men ringde aldrig. Eftersom han skulle kommit till mig på lördagen så skickade jag då ett sms till honom och skrev i nåt i stil med:
jag antar att du inte kommer idag och att du av någon anledning tappat intresset, men varför har du inte sagt nåt. Trist! Men inte ens det svarade han på, men så i förrgår kom ett litet meddelande på facebook. Hej sötis! Jag gav honom ett ganska kaxigt svar för att vara konflikträdda jag, jag skrev att jag hade förväntat mig mera respekt osv, han bad om ursäkt för att han bara försvann och skrev att han inte mått så bra och att det var därför. Jag köper inte det. Hur deprimerad kan man vara? Han har ju inte varit sjukskriven så jobbat har han ju kunnat så hur svårt kan det vara att skicka ett sms på fyra månader? Jag skrev till honom att det inte är juste att dissa någon på det sättet och han bad om ursäkt flera gånger. Sen igår började han smsa mig precis som förr, som om ingenting hade hänt. Han verkar vilja fortsätta där vi slutade rakt av, men jag är inte intresserad. Jag har inte ens träffat honom och om han strular så redan innan vi setts och bara försvinner när det passar honom så känns inte det som någon jag har lust att bli kär i. Jag har nog med problem redan nu. Så nej, jag är inte intresserad längre. Tycker att killar är bra märkliga och försvinner och dyker upp när det passar dom. Självklart så svarar jag ju på tilltal, jag har som en tvångstanke jag kan bara inte låta bli att ringa upp någon som ringt mig eller inte svara på ett sms som någon skickat, jag bara måste svara på tilltal. Jag kan inte dissa, det är som en tvångstanke jag bara kan inte.
Mitt x som bor i Turkiet vi kan kalla honom C, tjatar om att han saknar mig och vill försöka igen.
Men igår när vi chattade lite på facebook kom det fram att han har inte sett ett enda av mina kort på facebook. Han sa att han vet att jag är snygg och behöver inte titta på korten. Jag lägger upp väldigt mycket kort, då jag tycker om att fotografera, men han har alltså inte sett ett enda kort!
Om man saknar någon så mycket som han säger går man inte in och tittar på dens kort då?
Jag frågade om han inte är nyfiken på vad jag gör och har gjort de senaste två åren och han svarade att jag berättar ju det. Suck han vet ingenting om mig och han är inte intresserad av att veta heller. Han blev stött när han förstod att jag inte tror på att han saknar mig som han säger att han gör, men ärligt hur jävla intresserad är man av någon om man aldrig tittar på den personens kort eller vad hon gör eller tycker om något. Suck. Nä jag är så över honom!
Känns så bra att jag ändå vet vad jag vill ha och vågar ställa krav, även fast kanske inte andra tycker jag ställer tillräkligt mycket krav så tycker jag att jag äntligen börjar känna att jag kan och vågar ställa krav. Jag kan förlåta och jag kan ge folk en andra chans men jag har krav och innan jag faller och blir kär så försöker jag ställa extra mycket krav för då är det enklare.
Har en 24 årig liten syrian som uppvaktar mig och har gjort nu sedan innan jul. Vi har fortfarande inte träffats men han hör av sig mycket och idag fick jag tom sms från thailand där han är på semester.
Lite imponerad är jag trots allt. Han skickade två sms från Thailand, det är ju mer än J har gjort och N och jag har ju inte ens setts. Men jag är 13 år äldre, jag tror inte han menar allvar, men lite kul med uppmärksamheten är det ju. Jag behöver det. Jag behöver släppa tankarna på R så jag inte blir helt knäckt om han inte hör av sig.
Dessvärre tror jag att jag blir det hur jag än gör, men jag försöker iaf gardera mig utifall R inte vill veta av mig.
Tatueringen blev jag skit nöjd med och många har kommenterat bilderna på facebook. L har självklart kommenterad och tycke det blev fint. Det värmde att han tittar på min sida och kommenterar lite kort osv. Han tom kommenterade ett kort från 2009 idag så till skillnad från C så bryr han sig och vill se och veta lite om mig. + i kanten för det.
Många har som sagt kommenterat min stora och fina tatuering och jag är verkligen super nöjd.
Den är lite större än jag först hade tänkt, men det största problemet folk gör när de tatuerar sig är att de gör för smått. Jag har nu 5 tatueringar och den enda jag ångrar är att den på armen är för liten, önskar den var bitigare. Sen får man tänka på att huden ändrar sig när man åldras och tatueringens konturer blir tjockare med åren och man vill ju att det ska synas vad tatueringen föreställer även när man är gammal. Så jag tror inte jag kommer ångra denna fina tatuering som täcker hela min högra skuldra/skulderblad. Som en stor änglavinge fast i en fin text. Så länge jag andas hoppas jag.
Erik som tatuerade mig var supertrevlig, jätteduktig och grymt snygg. Han är upptagen och tok kär i sin flickvän men annars hade jag mer en gärna lagt in en enorm stöt. Omg vad fin han va.
Längtar tills min tatuering är läkt, det är jobbigt när den läker, man ska smörja in den ofta och mycket och jag når inte riktigt att smörja in hela. Sen fastnar den på kläderna och man är öm och det stramar, sen kommer det börja klia massor och man är livrädd att nudda tatueringen, det är jätteviktigt att sårskorporna får sitta så länge som möjligt och absolut inte ramlar av ofrivilligt.
Det måste vara rent och fint och få läka i lugn och ro. Ju längre sårskorporna får sitta ju svartare blir färgen. Så helst skulle jag vilja ligga naken med tatueringen i luften tills kroppen stöter bort sårskorporna. Men man får försöka vara så försiktig man kan under läkningen.
Hoppas R hör av sig snart. Längtar, saknar och hoppas.
Sinnesro
Ny tatuerad
Äntligen är den på plats, min nya fina tatuering. Jag är supernöjd och den är värd varje öre.
Den blev förvisso större än jag trodde men gud så fin. Så otroligt nöjd.
Önskar bara att R fick se den. Jag hoppas han kommer tycka om den. Det tror jag eftersom jag tycker så mycket om den.
Orkar inte blogga så mycket idag. Trött så ögonen blöder, tror att min kropp har nog med att starta läkningen för jag är super trött.
Sinnesro
Årsdagen
Han var mannen i mitt liv, jag kände det från denna dag. Jag sparade tom dagstidningen från denna dag för jag kände att detta datum skulle förbli magiskt.
Mycket har hänt sedan dess, men datumet är fortfarande magiskt och jag hoppas än att han åter igen ska bli mannen i mitt liv.
Sände ett meddelande till honom på facebook idag, sände kortet på oss och skrev: Idag är det exakt 1 år sedan detta kort togs, tänker på dig massor hoppas få höra din röst snart igen. PoK
Han verkar inte kunna komma åt facebook så ofta så jag har ingen aning om när han ser detta, men jag vet ju inte om jag kan och bör ringa på telefonnumret han ringde ifrån. Lät ju inte som om han kan prata i telefonen så lätt. Bättre han ringer när han kan prata.
Livrädd att han inte ska höra av sig, men varför skulle han inte göra det? Det var ju han som hörde av sig sist och om han inte ville ha med mig att göra skulle han väl inte ringt och varit så go och glad över att höra min röst.
Jag älskar honom med hela mitt hjärta, kan inte glömma, kan inte sluta sakna och längta. Han är mannen i mitt liv.
Vill ha honom hos mig nu. Hur länge ska jag behöva vänta? Jag längtar ihjäl mig efter honom.
Annars rullar dagarna på som vanligt, ganska uttråkad på det mesta, bara saknar och längtar och hoppas dagarna ska gå tills R ringer igen. Men efter att ha varit och gjort mina naglar och pratat med en av mina nagelteknologer så mår jag mycket bättre. Hon är bättre än alla psykologer, hon förstod så klockrent och hon har precis som jag gått och älskat och inte kommit över en kille på över 1 år. Hon är min vikarie nagelteknolog och jag är så tacksam att jag fick henne som vikarie för hon ger mig kraft. Hon förstår och hon tror verkligen på R och mig. Hon fick mig att inse hur jävla lycklig jag borde vara över detta telefonsamtal. Jag finns i hans hjärta och det är det viktigaste.
Fan vad hon gav mig styrka, känns som om jag kan vänta i evigheter, för han är värd varje sekund. Även om jag längtar ihjäl mig efter honom.
Idag är det våran dag. 7 Feb går alla tankar bara till min älskade R
Sinnesro
Söndag
Söndag och jobbardag för min del. Men det känns helt okej att vara på jobbet, söndagar är lugna och mysiga på jobbet så det känns absolut helt okej att vara här. Behöver komma bort från alla tankar.
Varit ledig ett par dagar och det har varit jätteskönt på ett sätt men alldeles för mycket tid att analysera och oroa mig på.
När det gått en vecka sedan R hörde av sig så händer något med mig, då kommer de mörka, negativa tankarna och jag blir rädd att han aldrig mera ska höra av sig. Som om det skulle vara en magisk tidpunkt just på den 7e dagen. Jag vet inte varför jag blir så, jag blir livrädd när det gått 7 dagar.
Saknar honom så mycket och jag vill så gärna höra hans röst igen, jag vill veta hur han mår, vart han är och vad som sker i hans liv. Han har inte varit på facebook vad jag kan se och det är jag nästan 100% säker på och han har inte ringt. Kanske kan han inte komma åt telefon och internet så lätt?
Han verkar inte bo hos den där Kattis iaf, men de verkar fortfarande ha någon sorts relation, så det är ingen ny kvinna utan det är hon eller ingen. På gott och ont.
Jag tror mer och mer att han är på något behandlingshem, gruppboende eller stödboende. Han tänker på mig, det vet jag ju men ändå så tvivlar jag ibland. Det är de där hjärnspökena som förstör mitt lugn, min magkänsla har ju aldrig sluta hoppas på att R och att vi ska ses igen.
J hör inte av sig alls, han är på facebook varje dag och han verkar ha det bra i Thailand, men han skriver absolut inget till mig.
L skriver lite små kommentarer på facebook ibland och är söt och han verkar jobba bra med sig själv.
Jag känner mig uttråkad och frustrerad. Vill prata med R, vill vara med R och inget annat känns viktigt eller roligt.
Bestämt mig för att börja träna, finns det pengar kvar på kontot i slutet av denna månad så går jag och köper ett träningskort, sen ska mitt nya liv börja. Börjar känna mig ganska inspirerad till att börja träna, det är bara 1600 kr jag måste skrapa ihop sen jävlar ska jag träna.
Ihop med träningen ska jag också ta tag i mitt ätande, jag svullar ena dagen och svälter den andra. Jag är sällan hungrig men när jag väl äter så äter jag som en hel karl och lite till. Men jag håller vikten skapligt bra för tillfället vilket är tur. Nu har jag inte vägt mig på några månader, dags att ställa sig på vågen och se den bittra sanningen igen. Men jag tror jag håller vikten skapligt bra.
Har precis svullat i mig en hel pizza så kanske är det inte den bästa dagen att ställa sig på vågen.
Trött på mitt liv, tycker inget är speciellt kul och ser inte fram i mot nåt.
Ska tatuera mig på tisdag och det brukar göra mig förväntansfull och glad men det känns som om det kvittar. Jag vill bara ha ett samtal från R.
Jag försöker att inte tänka så och jag försöker att se fram emot allt annat men det är svårt. R är allt som känns viktigt. R och mina katter är mitt liv.
Nä nu måste jag skingra tankarna, jag tror jag går och tvättar bilen, kanske gör det mig starkare.
Sinnesro
Evig väntan
Inte hört något mer från R. Snart en vecka sedan hans telefonsamtal. Nu börjar jag bli orolig att han aldrig mer ska höra av sig, att han lever med Kattis och att han nu lovat att inte ringa mig mer.
Men längst inne tror jag inte på den iden.
Klart han kommer höra av sig igen. Facebook sidan finns ju kvar och han har ju både ringt och smsat av en anledning, skulle han bara försvinna igen nu då? Jag hörde ju på hans röst hur mycket han tycker om mig, så varför tvivlar jag, varför kommer de onda tankarna och tar över?
Min terapeut hjälpte ju till lite genom att vara lite negativ och få ner mina förväntningar, hon försökte till och med få att det inte var meningen att han skulle ringa mig. Men det vet jag att det va, man råkar inte ta ett telefon nummer från facebook , ringa det numret två gånger och sen skicka ett sms.
Han tog kontakt med mig av egen fri vilja för att han ville kontakta mig. Han har kontaktat mig på facebook och han har ringt mig. Det är positivt och det är ett sort framsteg. Jag bara måste hålla modet uppe nu. Inte låta de mörka tankarna ta över. Jag vet att jag betyder skit mycket för honom. Vi hör ihop så är det, jag måste bara våga tro på min magkänsla.
J har inte hört av sig, inte ett ljud, han är inne på facebook varje dag, men inte ett ljud till mig.
Även om det kanske inte spelar någon roll så blir jag ändå besviken. Jag tyckte om honom, vi hade kul och han var mysig. Jag trodde vi skulle hålla kontakten iaf. Han kunde väl ändå svara när jag sänder honom ett brev via facebook?
L håller på med sin musik och det verkar gå bra för honom men nykterhet och drogfrihet. Om R sviker mig är det nog Ls armar som kommer få trösta mig. Så känns det just nu.
Vänner sviker. Det är en evig väntan även på dom.
S ringer mindre och mindre, hon vet minst om mig just nu och vi har varit bästa vänner i så många år. Men jag antar vi vuxit ifrån varandra på nåt sätt sista året. Hon klarade nog inte av att jag mådde så dåligt. Egentligen började hon försvinna när jag var tillsammans med min Turk. Men nu som sagt är hon nästan helt borta, vi hörs en kortis en gång i veckan typ. Förr kunde vi sitta i timmar i telefonen varje dag.
Ringde henne i förrgår, hon berättade en snabbis om hennes liv, att hon ska åka vasaloppet osv. Sen ringde det på andra linjen och hon var tvungen att ta det, så hon skulle ringa upp. Hon har inte ringt än! Så jag hann aldrig berätta om mitt liv och vad som hänt mig.
Hon vet nästan inget om J och hon vet inte att R har ringt. Det känns tråkigt att hon inte vill veta om mig och mitt längre, hon har aldrig frågat hur det går i terapin eller hur jag mår, hon vet inget om min ev. operation i vinter, hon vet inget om mig knappt. Hon frågar inget och hon har aldrig tid att sitta ner i lugn och ro och prata om allvarliga saker. De få gånger vi pratar så är det korta telefonsamtal i någon bil kö eller samtidigt som hon handlar eller diskar.
Det känns som om jag är något hon måste avverka, att jag är en syssla som hon måste göra så hon kan bocka av mig sen. Känns inte alls att hon ringer mig för att hon vill veta hur jag mår.
Hon var min bästa vän.
Två av min vänner har jag lånat ut pengar till, vilket gör mig så grymt besviken när jag inte får tillbaka dom som de lovat.
En kille lånade 700 kr vid midsommar och jag skulle få dom på midsommarafton, jag har inte fått dom än och trots att jag i perioder tjatat. Nu försöker jag få dom innan jag ska tatuera mig men han svarar inte ens på mina brev på facebook.
En annan vän har bara lånat 200 kr så det är inte så farligt, men hon skulle låna dom över helgen bara och nu har det gått tre veckor. Hon säger inte ens nåt. Det är det som är värst, hon nämner det inte ens. Även till henne har jag skrivit ett brev via facebook med mina kontouppgifter osv. men hon har inte svarat. Bara låtsas om som det regnar typ.
Jag väntar och väntar, väntar på våren, väntar på R, väntar på mina vänner, väntar att något kul ska hända. Väntar på att livet ska börja på nåt sätt. Jag känner mig maktlös, det ända jag kan göra är att vänta och se och det gör mig snart galen.
Väntar och ser, väntar , väntar och väntar.
Sinnesro
