Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Fan vad jag mår piss, din relation med den där jävla subban äcklar mig och när jag inte gråter av smärta så spyr jag av svartsjuka och äckel.

Försöker att inte tänka på det och på dig, försöker bli arg på dig och skita i allt, men det är svårt.
Vet inte vad jag ska göra med dina saker, har ju din födelsedagspresent kvar, du hann ju aldrig få den. Har ju flera saker som du lämnade hos mig. Jag har ju även saker hos dig men det skiter du väl i antar jag.
Jag förstår inte varför du inte sagt något tidigare om du nu gått vidare. Du har ju vetat hela tiden att jag väntat på dig.
Jag tror inte du är nykter och att du och subban dricker ihop. Vad har hon som inte jag har? Supandet kanske? Men är det verkligen det du behöver? Vi som planerade att ha ett så bra nyktert liv. Jag kan inte fatta….
Dina hårda och kalla ord var så olikt dig, kan inte fatta att du skrev så, efter alla månader jag kämpat och väntat. Jag trodde ju på dig och gav dig den kärleken du sa du ville ha. Jag förstår inte. Men nu måste jag försöka släppa dig, nu vet jag iaf. Du vill inte ha mig!

Jag hoppas jag kommer över dig lättare nu när jag vet att du inte vill ha mig.
Måste väl försöka sluta skriva denna blogg som om det vore till dig….du kommer ju aldrig läsa detta iaf….du vill ju aldrig mera höras.

Livet suger nu. Inte mycket som går min väg. Men försöker glädjas åt mina katter.
Just nu vill jag isolera mig med mina katter och hyra massa filmer och ligga i sängen dygnet runt. Aldrig mera träffa folk, bara vara hemma med mina katter, för det är de enda jag kan lita på. Just nu ser jag bara mörker och jag är trött, helt jävla slut mentalt.
Hur ska man kunna gå vidare? Hur ska jag kunna bli älskad? 37 år gammal och totalt oälskad.
Ensam är stark sägs det men jag har varit ensam hela mitt liv och jag orkar inte vara ensam mera och stark är det minsta jag känner mig.

Kan inte fatta att du kunde vara så elak efter allt, det stämmer inte….du måste vara i ett nytt missbruk, jag kan inte tro att du nykter och drogfri efter behandling och 12 steg kan vara så grym och taskig mot någon som du vet älskar dig mer än någon annan gjort.
Kan inte smälta ditt meddelande, orden ekar i mitt huvud.
”Skulle uppskatta om vi aldrig mera hördes!” Hur kan du skriva så? Jag fattar inte….

Vet inte hur mycket mer jag kan ta. Nu är min ena katt dålig, hon går jätte konstigt, rumpan drar liksom till höger. Hon går nästan helt vågrätt ibland. Men hon äter och dricker som vanligt och hon spinner och ser pigg ut, men hon går som en krabba. Vet inte om det är vänstra tassen eller benet som hon har ont i för hon verkar inte vilja sätta ner den ordentligt men hon kan stå på benet.
När jag tog fram dammsugaren så sprang hon och då sprang hon rakt, men när hon går så går hon snett. Har nu åkt till jobbet och låter henne vila i lugn och ro, så får vi se hur hon är när jag kommer hem.
Ringde självklart till veterinären i panik, direkt när jag upptäckte detta och de tyckte jag skulle avvakta, så länge hon dricker och äter men att jag skulle ha uppsikt på henne. Kan vara någon knuta som trycker på en nerv, så kan både gamla katter, hundar och människor få. Eller så har hon stukat sig eller stäckt sig. Kan vara något neurologiskt så jag skulle ha henne under uppsikt men så länge hon såg pigg ut och åt och drack så tyckte hon jag skulle avvakta med att åka in.
Panik, utan mina katter klarar jag mig inte, de är mina barn. De är allt jag har, de är dom som får mig att orka kämpa. Klarar inte av att de lämnar mig.
Lillgumman min är född nov 1995 så hon fyller snart 15 år.
Hon va ju som vanligt på morgonen, sen vid 11 åkte jag till Mr Cap för att kolla om de kunde fixa reporna som jag fick på min nya bil förra veckan när jag stod parkerad. De trodde de kunde få bort reporna när de behandlade bilen så nästa vecka ska jag lämna in bilen på en rekondbehandling för 3.000 kr.
När jag kom hem märkte jag inget, bägge katterna låg, jag hade varit borta ca 1 timme och de sov som vanligt, men sen kom lillgumman och då såg jag att hon liksom strök högra sidan mot väggen. Sen började jag kolla på allt, klippte klorna, klämde och kände på tassen, gav henne godis, ringde veterinären, försökte leka med henne, gav henne mera mat, bar henne, försökte massera henne, gosade med henne. Till slut var hon nog trött på mig och blev nog lika orolig av mitt beteende som jag blev av hennes, så det var nog bra att jag åkte till jobbet så hon får vila i lugn och ro. Hoppas hon blir bättre snart. Hon får inte vara allvarligt sjuk, jag kan inte leva utan henne.

Kanske sträckte hon sig eller trampade snett när hon hoppade ner från bordet eller nåt. Hoppas.

För att skingra tankarna över min oro gick jag in på facebook, inget svar från dig.
Gick in på den där jälva Kattis sida och där stod det att hon tyckte det var så mysigt att bli ompysslad av pojkvännen när man känner sig risig….Är den pojkvännen du?
Det står ju att ni är tillsammans men våran årsdag står kvar. Du skrev ju till mig i augusti, vad ville du med det? Vad fan händer? Varför svarar du inte mig, du vet ju att jag väntar på dig.
Kan inte fatta att det är så, du kan inte vara så elak så att du inte säger till mig att du har en ny tjej, inte om du är nykter iaf.
Om du nu är nykter och har inlett en ny relation med en annan och inte sagt nåt till mig så fattar jag inte…jag kan inte förstå hur du kan vara så elak.
Jag lovade att vänta och det har jag gjort, jag har också hela tiden talat om för dig att jag tycker om dig och att jag väntar på dig och att jag hoppas din behandling går bra.

Nu kom ett meddelande från dig på facebook…..

Hej XXX:
Jag måste vara ärlig mot dig och säga att jag har gått vidare och att det aldrig kommer bli nått mellan oss.
Jag har redan en flickvän och jag skulle uppskatta om vi aldrig med hördes!

Med vänliga hälsningar XXX

Tankarna snurrar, just nu vill jag bara hem till min katt.
Hur mycket mera ska jag klara av?
Jag vill bara hem nu, hem till mina katter.

 Sinnesro

Känner att jag börjar tappa hoppet, börjar ge upp nu. Känner tomhet och rädsla. Börjar tappa hoppet om att du vill ha mig, att du kommer tillbaka.
Du hör inte av dig. Jag vet ingenting om dig. Din telefon är avstängd och du har itne skrivit till mig sedan augusti. Jag börjar tappa hoppet om att blir bra.
Men varför tycker du inte om mig? Vad hände? Varför? När?
Tror inte du läst mitt senaste meddelande som jag efter mycket om och men vågade skicka iväg i söndagskväll vid 20.00 tiden.
Vet inte om du varit inne på facebook, jag ser inget iaf, men orkar inte spionera i timmar längre, tittar bara igenom några få av dina vänner. Men jag orkar inte längre leta info. Orkar inte längre hoppas och tro, börjar ge upp allt nu.

Hoppet är det sista som överger människan, men vad händer när hoppet försvinner?

Jag har tappat lusten att leva nu. Ingeting har någon betydelse. Jag gör allt jag ska göra, men jag gör det bara för att jag måste.
Mina katter är nu den enda anledningen till att jag lever. När dom försvinner kan även jag försvinna. Jag gör ingen nytta här och jag är helt betydelselös.
Ingen älskar mig och ingen behöver mig mera.

Min bror och hans familj vill inte veta av mig för att jag älskar dig antar jag men jag vet inte. Det spelar ju ingen roll för dom vem jag älskar, men de vill inte ha med mig att göra när jag mår dåligt och jag mår dåligt. Jävligt dåligt.
Mina vänner vill springa på krogen och jag förväntas vara glad och hålla låda. Om jag inte är den pigga o glada som ställer upp jämt, så är jag inte så intressant.

Ingen förstår mig, bara du förstod och nu är du borta.

Många säger att jag ska glömma dig och skaffa barn på egen hand. Men så lätt är det inte. Jag kan inte glömma dig och man kan inte köpa barn och lycka på postorder.

Trött på allt och alla, vill inte leva, vill ingenting.

Jag börjar ge upp nu, du tycker inte heller om mig, även du försvann utan att säga hej då.
Varför försvinner folk bara? Varför älskar ingen mig?

Det blir ingen familj för mig och jag blir inte älskad. Vad är då vitsen med detta jordeliv?
Vill jag leva ensam? Kan jag leva med denna ensamhet och tomhet? Är det någon mening med livet om man bara jobbar och sover samt glor på tv ensam jämt?
Jag hatar mitt liv utan dig och jag hatar att ingen fattar hur fin och speciell du är.

Jag fyller 37 år om några veckor. Jag ska ha en fest. Jag ska bjuda mina vänner och min familj och dom som kommer, kommer och dom som inte kommer, kommer inte. Jag bryr mig inte.
Men jag ska försöka le en sista kväll för deras skull.

Inga killar tittar på mig eller ens försöker kontakta mig, ingen uppvaktar mig som du gjorde. Ingen bryr sig, börjar tro att jag är osynlig eller så ful så de inte vågar.
Kanske ska man operera sig och färga håret vitt så man ser ut som en bimbo. Alla bimbos verkar ju bli älskade….nåja. Skit samma…

Jag har inte vågat skicka meddelandet till dig än, vet inte varför men jag blir så nervös att jag inte kommer så långt. Tar upp facebook men sen vågar jag inte mera. Magen knyter sig och jag blir kallsvettig av nervositet.
Men beslutat att skicka det, idag tror jag, i kväll när jag kommer hem kanske. Men jag ska skicka det snart. Måste ju göra något, att bara gå och vänta gör mig tokig och nu har jag ju gjort så ett tag, iaf 3 månader har jag varit nästan tyst och bara väntat.

Min bror och hans familj ska jag nu skita i helt och hållet, jag har bestämt mig. Jag ska ha deras son den 8 okt. Sen blir det inget mera. Jag ska försöka ha någon kontakt med sonen, han har inte gjort något fel och vi kan ha kontakt via facebook osv.
Jag tänker inte kontakta dom mer än absolut nödvändigt. Jag orkar inte längre.

Sen har jag fattat ett stort beslut. Jag ska genomgå en operation.
Läkarna har ”tjatat” på mig sedan jag var 20 år, med andra ord i 17 år har läkarna rått mig till att operera bort mina bröst så fort jag kan och orkar. Risken är så pass stor att jag kommer få bröstcancer så att läkarna vill göra en förebyggande operation och ta bort mina bröst. Risken för mig att få bröstcancer minskar då med 90 %.
Jag har inte velat göra denna operation, jag vill ha barn och jag vill kunna amma och vara en ”normal” mamma. Jag vill ju ha en ”normal” familj. Så jag har väntat med denna operation. Har inte ens tänkt tanken
Men nu fyller jag 37år. Jag är åter igen utan en partner. Jag vet ju inte när du kommer tillbaka eller om du ens kommer tillbaka.
Jag kanske inte får några barn och nu är jag så pass gammal så risken för mig att få cancer är ännu större om jag skaffar barn, så om jag överhuvudtaget kommer få barn, bör jag operera bort brösten innan. Men då kommer jag inte kunna amma, kanske inte någonsin ens ha någon känsel i brösten alls.
Läkarna tycker inte jag bör gå igenom denna operation ensam, utan att jag bör ha en partner. Men de tycker att jag bör genomgå operationen så snart som möjligt.
Jag har nu efter 17 år bestämt mig för att genomföra operationen, men jag har inte beslutat mig för när. Inte i år iaf. Men kanske nästa år.
Det är mycket som måste lösas, praktiskt och ekonomiskt. Jag kommer bli sjukskriven ca 6 veckor. Jag kommer ha grymt ont och inte klara mig själv de första veckorna. Jag kommer att ligga på sjukhus 2-3 dagar. Osv.
Jag kommer dessutom inte kunna visa mig i bikini, eller urringat på ca 1 år. Sen är ju frågan om det är så svårt att bli älskad med bröst hur är det då att bli älskad utan bröst?
Det är mycket att tänka på. Men jag har bestämt mig för att genomgå operationen så småningom. Med eller utan dig eller någon annan partner.
Jag kan inte längre spara mina bröst för mina barn, när jag kanske aldrig får några. Som det ser ut nu som blir det ingen familj för mig, inga barn och ingen man.
Om jag ska försöka se allt klart och ärligt så ser det ganska mörkt ut för mina drömmar. Jag måste kanske inse fakta Jag är ensam och kommer förmodligen bli ensam, antingen får jag ta cancern ensam eller så får jag förebygga cancern ensam.

Jag har inte vågat berättat mitt beslut för så många. De jag berättat det för säger att jag måste göra operationen fort och helst igår, för att jag överlever är viktigast.
Kanske har de rätt, även om jag just nu inte är rädd för döden.
Önskar jag kunde prata med dig om detta, du är klok och du älskade mina bröst, du tyckte dom var skit snygga. Undrar vad du skulle tycka och känna?

Jag har inte vågat prata med Pappa om detta, han tycker inte om att prata cancer och riskerna för mig, jag hör det på hans röst och nu med allt bråk med min bror och allt så är han deppig nog ändå. Men jag ska ta det samtalet sen när det blir mer aktuellt. Just nu har jag ju bara fattat beslutet att göra operationen, men jag vet inte när. Kanske dröjer, ett tag till. Men ett beslut är taget, en sak i taget.

Jag tycker det är jobbigt att ta beslut, vill gärna ha andra åsikter och sen väga för och nackdelar.
Önskar att någon som läser denna blogg kunde ge mig råd och sin åsikt. Önskar att folk började kommentera lite mera i min blogg, skulle behöva lite råd.

Jag önskar att jag inte kände så mycket, det skulle vara lättare att fatta beslut om jag inte hade så starka känslor. Känslorna gör mig förvirrad och rädd.

Om du ändå vore här…..

Sinnesro

Har knåpat ihop ett meddelande till dig, men nu vågar jag inte skicka det…..vet inte varför jag bara vågar inte….
Så här lyder meddelandet:

Hej Baby
Länge sedan jag hörde något från dig. Är allt okej? Är du kvar på behandlingen? Du ska veta att jag tänker på dig och håller tummarna för att det går bra.
Jag lovade att vänta på dig och jag håller det jag lovade. Tycker ju om dig till Kina och tillbaka, remember? ;o)
Finns här när du är redo, men hoppas du snart hör av dig, tomt utan dig.

Puss Din XXX <3

Ska samla mod att skicka det snart, men inte i dag tror jag…..

Sinnesro

I går va det dags att bråka med min bror igen. Jag blir så arg och självklart ledsen, men denna gång tror jag att jag ger upp, nu får det vara nog, nu orkar jag inte ta mera.

Jag och min lillebror har alltid stått varandra nära, väldigt nära. Men de senaste åren, sedan han skaffat familj har det gått upp och ner och nu går det verkligen ner, bara ner.
Jag känner mig så orättvist behandlad och utnyttjad.
Jag har alltid hjälp honom och hans familj på alla sätt, trots att jag inte fått speciellt mycket tillbaka. Mycket har varit på deras villkor men nu har de gått över gränsen.

De valde att för 1 år sedan flytta ut på landet. Men de jobbar bägge två i stan. Deras val var inte det jag skulle rekommendera någon, men jag respekterar deras val.
De respekterar dock inte mina val, men det är en annan story.

Sedan du försvann och jag blev ledsen så har dom valt att ta avstånd från mig. Hans fru har inte hört av sig en enda gång och min bror har precis börjat ringa mig lite, så jag trodde att vi kanske trots allt kunde få lite kontakt igen även om jag tycker de gjort fel och inte tänker glömma och gå vidare som så många gånger förr.

Nu är det dock dags för alla att fylla år. Det börjar med min brorson. Jag jobbar dock på hans födelsedag nu på söndag och de ville inte flytta fikat till fredag. Pappa ska åka dit på söndag men jag kan inte utan föreslog att lillkillen och jag kunde gå på bio istället någon dag. Han ville hellre sova över hos mig och självkart får han göra det.
Bara boka in en dag, men det är nu bråket börjar. Min bror ringer till mig och många ord hör jag direkt är hans frus.
Dels tycker de att jag skulle tagit semester för jag vet att han fyller den 26 sep. Jag anser att man inte kan ta en hel semesterdag för att åka ut på en fika på någon timme för att brorsonen fyller 12 år. Så många semesterdagar har man ju inte och de skulle aldrig ta ledigt för min skull, det är inte många gånger de kommit och firat mig genom åren, även om de efter mycket om och men kommit de senaste tre åren efter pust och stön.

Sen är dom så ”snälla” och därför inte tycker jag ska behöva åka hela vägen ut i skärgården med färja och allt därför så kommer dom vara ”snälla” skjutsa deras son en bit, de tyckte att vi kunde mötas på halva vägen.
Jag hittar knappt dit och jag tycker att det är så fånigt med halva vägen för det gäller bara halva vägen när de ska åka till mig, det är aldrig halva vägen när jag ska åka till dom. Och nu ska deras son sova över hos sin faster och då ska jag hämta och lämna honom på en parkering  i ett industriområde som är då halva vägen mellan våra städer. Nu är ju dom två som betalar bensin och jag är ensam så jag kan ju tycka att om det nu är så viktigt med rättvisa så borde vi väl mötas en tredjedel av vägen, eller?

Han tjafsade om bilköer och rättvisa och det lät som om jag ska vara evigt tacksam att jag får låna deras son en fredag och lördag.
Sen frågade jag hur min bror skulle göra som fyller år samma helg, min tanke var ju att dom skjutsade honom till mig och sen att jag kunde lämna honom när vi ändå skulle fira min bror. Men han ville inte fira sin födelsedag och det är väl okej sa jag men det är ju ett bra tillfälle att ses på, vi ses ju nästan aldrig så födelsedagarna är ju ett bra tillfälle att träffa familjen på, familjen består ju bara oss tre. Pappa, jag och brorsan.
Men han menade på att han träffar ju pappa nu på söndag. Ja det är klar, du träffar ju pappa, det är ju bra sa jag, men han fattade inte min sarkasm, eller så är det så att jag numera inte ingår i familjen.
De vill uppenbarligen inte träffa mig och jag vet inte vad jag gjort.

Jag gav upp diktionen om vem som skulle få sitta mest i kö och att det ju faktiskt var jag som inte kunde komma på deras sons födelsedag och därför skulle träffa honom en annan dag osv .
Jag bara sa okej jag hämtar och lämnar honom på parkeringen vid granngården och jag ska hitta dit på nåt sätt, det löser sig. Fine, okej, what ever.
Jag orkade inte bry mig, jag ville bara avsluta samtalet och sen aldrig mera träffa dom efter detta. Jag ska träffa deras son och han och jag ska ha ett trevligt dygn men godis, dvd filmer och mys sen är det tråkigt att han kommer i kläm, men jag orkar inte mera.

De är uppenbarligen skit sura på mig över nåt och det blir bara värre.
Det började förändras lite när jag blev tillsammans med en turk. Han bodde ju i Turkiet så de behövde ju aldrig träffa honom eller ens se skymten av honom, men det störde dom uppenbarligen ändå. Sen flyttade de ut på landet och då isolerade de sig mer och mer och vi hade mindre och mindre kontakt, men när jag blev tillsammans med dig så blev kontakten bättre och bättre och jag trodde det skulle bli bra igen. När du sen tog ditt återfall så brakade helvetet löst. De tycker jag ska skita i att ha relationer och lära mig leva ensam för jag kan inte ha en relation och jag måste ta tag i mitt jävla liv. De ville inte ha kontakt med mig så länge jag var ledsen och inte ryckte upp mig. Helt sjukt tycker jag med tanke på hur mycket jag har stöttat dom genom behandlingar och dåligt mående av alla det slag.
Men nu när jag mår dåligt så försvinner min familj.

Jag ska bara finnas där när de passar dom och nu ska jag dessutom vara tacksam att jag får vara med deras son en helg, som om jag inte har roligare saker att göra en fredagskväll, än att vara ”barnvakt” Sen ska jag betala allt godis, mat osv. och dessutom åka ca minst 1 timme för att hämta honom och en timme för att lämna honom på granngårdens parkeringsplats.

Det ska bli intressant att se hur dom tänker göra när jag fyller år…..antar att det blir som när de skulle fira julafton med mig, en pizza på en pizzeria, i en ort halva vägen var. Suck.
Nästa gång de säjer halva vägen var så ska jag banne mig ta upp att de är två som betalar bensin så det borde bli en tredjedel av vägen vi ska ses på…..eller?

De har inte ringt och stöttat mig eller tröstat mig en enda gång detta halvår som gått fast de vet att jag mår piss. De har betett sig som skit mot mig de senaste året, och de sista halvåret har det bara blivit värre och värre. Nu ger jag upp.

Jag orkar inte och jag vill inte längre försöka. Jag ger upp. Jag har ingen familj kvar. Jag har bara min pappa.

Min Pappa var hos mig igår, jag såg hans besvikelse när jag berättade vad som hänt, han fick tårar i ögonen när han såg mig gråta över allt.
Han är på min sida även om han inte kommer säga något till dom eller ens nämna nåt, jag vet ändå att han tycker de gör fel mot mig.

Jag är arg och besviken på min bror och hans fru. De va mina bästa vänner, min familj men nu ger jag upp, de vill inte, så de ska slippa.

Skulle behöva dig grymt mycket nu. Men jag har inte hört nåt. Vet ingenting om dig just nu. Hoppas du tänker på mig ibland, hoppas att du saknar mig och jag hoppas att du kommer tillbaka. Men jag börjat sakta ge upp även det. Jag börjar ge upp allt….

Men jag är inte arg på dig, inte ens besviken, jag är bara ledsen över att du inte är hos mig. Jag hoppas att du kommer tillbaka en dag….jag behöver dig.

Ska skicka ett mail till dig, ett kort litet meddelande och se om något händer, sen vet jag inte vad jag ska göra……


Sinnesro

Efter ett par riktigt jobbiga dagar börjar jag nu lugna ner mig.
Märkte att den där Kattis är vän med din mamma på facebook och det knäckte mig ett par dagar.
I min mörka tankar såg jag er som en enda lycklig familj. Det gjorde ont, jävligt ont och ju mera jag tänkte på det ju ondare gjorde det. Efter ett par dagar insåg jag att jag faktiskt inte vet varför de är vänner på facebook. Det MÅSTE ju inte vara för att det är din flickvän. Din mamma är ju vän med många av dina vänner och Kattis och du har ju varit vänner länge. Men jag är fortfarande livrädd för att det är så, en enda lycklig stor familj. Du kär och lycklig med någon annan...Hjälp!
Jag vill ju vara en del av dig och din familj. Jag vill ju vara den som stöttar dig och som står vid din sida och känner din familj. Avundsjukan, svartsjukan och alla andra onda känslor stiger inom mig titt som tätt, men jag är lite lugnare nu efter att ha gråtit i panik ett par dagar.

Jag orkar inte må så här, jag orkar snart inte älska, orkar snart inte leva. Hur ska jag bli av med dessa onda tankar och detta mående. Jag orkar inte med mig själv, jag orkar inte leva, orkar inte känna, men jag kan inte stänga av. Tårarna slutar inte rinna, ångesten stannar inte upp. Jag vill bara sova, försvinna, dö.

Börjar knåpat på ett litet brev till dig. Mitt sms kom aldrig fram, så nu är facebook och din mail det enda sättet jag kan nå dig på. Inget långt brev, men ett lagom brev, tror jag. Inga krav och ingen press men ändå lite frågor och framför allt vill jag att du ska veta att jag väntar på dig för att jag lovade det och för att jag tycker om dig. Du borde ju veta att jag väntar och tycker om dig du borde veta det och du har inte sagt åt mig att ge upp så kanske finns det hopp än? Men nu är det snart två månader igen som gått sedan du hörde av dig. Jag måste kontakta dig igen, måste få något tecken. Orkar inte med denna förvirring och denna tystnad.
Orkar inte må mera, orkar inte känna, orkar snart inte leva.

Fick ett brev idag av min mammas bästa vän, har inte träffat henne eller hört nåt från henne sedan min mamma dog, sedan jag var 12 år. Borde röra runt mina känslor, men jag känner inget, jag blev typ bara lite glad och nyfiken, kanske minns hon, kanske kan hon berätta massor, det var kul att höra från henne, Men jag känner inget speciellt, inte nu, inte än.

Samma i förrgår när någon backade in i min nya bil som stod parkerad, tre långa repor, på min nya fina bil! Men jag orkade inte bry mig, du tar upp alla mina känslor, jag orkar inte känna mera, orkar inte bry mig om nåt.
Men det var självklart kul att mammas bästa väninna hörde av sig, kanske kan det hjälpa mig att hitta min sorg över mamma. Tänk att hon hittade mig på facebook.
En av facebook´s fördelar.

Annars är facebook just nu för mig något ont som får mig att må piss, der ger mig tvångstankar och jag kan inte låta bli att leta info om dig. Förr eller senare ser jag något som gör ont, något jag skulle må bättre av att inte se, men jag kan inte sluta. Men jag har blivit lite bättre på att låta bli. Jag går inte in lika ofta och lika mycket, men jag går in lite varje dag, det gör jag ju. Ibland hatar jag facebook, det gör ont att du inte är vän med mig och det gör ont att se dig skriva till andra men inte till mig.
Fler av dina vänner har dock ändrat sin sekretess, på gott och ont. Kan inte se lika mycket längre, det är nog bra men det är jobbigt. Jag vill ju veta vad som händer, om du lever och hur du mår. Men jag måste försöka släppa och låta de högre makterna ta över.
Men just nu kan jag inte, just nu kan jag inte mer än försöka överleva, en dag i taget utan dig.

Sinnesro

Börjar släppa det du skrev på facebook. Tror ni bara är vänner och jag bör inte snoka och läsa vad du skriver till dina vänner. Jag har inte med det att göra. Du hör av dig när du vill höra av dig. Jag kan inte påverka det.

Skickade ett sms till dig idag. Men smset har inte kommit fram, din telefon är avstängd. Det skrämmer mig. Jag är rädd att du bytt nummer eller är ute och super igen. Men kanske är din telefon avstängd av annat skäl. Men det skrämmer mig.

Idag blev en bad day, en riktigt bad day. Panik, sorg, tårar, ångest, listan kan göras lång. Jag förstår dig inte älskling. Jag förstår ingenting.

Du har inte svarat på mitt meddelande än, men jag har sett att du varit inne på facebook flera gånger (5 gånger) sedan du skrev till mig, kanske är du inte redo att svara, kanske vet du inte vad du ska säga, det kan jag acceptera. Du har inte varit inne så mycket på facebook de senaste månaderna, nu när du varit på behandling har du varit inne ca varannan helg. Så långt fattar jag, tror jag.
Men så idag kom förändringen som gör mig så förvirrad. Du var inne idag, en tisdag och du skrev till en tjejkompis, inte så farligt, jag vet att ni varit vänner länge och att ni varit väldigt bra vänner.
I april när du var på fyllan så ”blev ni tillsammans” på facebook mitt i natten, garanterat på flyllan, men ni behöll våran dag som årsdag. Efter jag smsat dig och berättat att jag sett det och att jag ville veta vad det betydde tog du bort den statusen på din facebook sida, men det har alltid stått kvar på hennes sida. Varför vet jag inte, men jag har inte sett ett spår på hennes sida under alla detta halvår som gått att ni har en relation, ingenting tyder på att hon har en relation med någon. Inte ett tecken, inte ett spår och i mina sjukaste stunder har jag analyserat varje bokstav på hennes sida, tro mig.
Sen idag har du efter ett halvår helt plötsligt kommenterat hennes status. Hon har skrotat sin bil efter en bilolycka och du retar henne med att tjejer iaf kör bättre än höns osv. Du var ganska så taskig mot oss tjejer men du avlutar meningen med en blink och puss bejb. Så jag tolkar det som att du skämtar.
Men Jag får självklart panik, svartsjukan kommer över mig, paniken, ångesten, förvirringen, allt bara kommer, jag läser och läser.  Du skriver till henne på en tisdag, du skriver puss bejb, och du skriver inget till mig. Mig kallade du baby för bara några veckor sedan och för mig är det ett gulligt ord, bejb uppfattar jag som lite mera ”bruden” men jag kan ha fel.
Efter ett tag, ca två timmar börjar jag lugnar mig och börjar tro mig förstå hur du menar, du retas grovt och avslutar med en blink o puss, för att visa att du skojar och inte menar illa.
Så skriver du till dina vänner, det vet jag ju speciellt när du skämtar och larvar dig.
Men sen kommer hennes svar…..hon är elak tillbaka och skriver att män kör sämre än höns och sen gör hon samma som du, skriver en puss och en blink men hon använder ordet ÄLSKLING!
Detta har du inte svarat på, tack o lov. Jag vet inte alls hur jag ska tolka detta, är ni tillsammans eller är det en skämtsam skärgång ni har? Jag vet att ni varit vänner länge, kanske kan man skriva så, kanske är det inget mellan er, men kanske är det de?
Panik, ångest, tårar och svartsjuka, mår piss!
Jag som klarat av att hålla borta svartsjukan, jag som litat på dig, jag har aldrig litat på någon som jag litat på dig. Magkänslan säger fortfarande att jag kan lita på dig och att du och denna tjej bara är vänner, men jag vet ju inte. Jag vet fan ingenting, du säger ju inget.
Men om det nu är så att du har en annan, om det nu är så att du inte alls tycker om mig eller är intresserad av mig, varför kontaktade du mig då efter 4 ½ månad, när jag äntligen slutat höra av mig till dig och du äntligen är på behandling och är nykter, varför skrev du då så gulligt och drog upp gamla minnen? Om du inte ville ha mig, varför kontaktade du mig för 4 veckor sedan? Om du hade någon annan och om du inte ville ha kontakt med mig skulle du väl aldrig kontakta mig efter så lång tid?! Jag förstår inte?! Om du inte vill ha mig skulle du väl skriva det, eller? Jag vet att du är en bra man, en ärlig och bra man, när du är nykter. Men självklart kan jag ha fel, jag är ju inte gud. Man känner väl aldrig någon så bra så man vet till 100%, men min magkänsla tror fortfarande på dig.

Men fan vad ont det gör att du skriver puss till någon annan och fan vad ont det gör att någon annan kallar dig älskling.
Jag har suttit och analyserat och letat bevis hela jävla dagen som en idiot, jag blev så sjuk och så knäpp, jag har läst allt jag kunnat hittat, letat och analyserat. Jag vet att det är fel, jag vet att det inte är friskt, men jag flippa ur totalt!
Jag skulle aldrig ha sett detta om jag inte gick in på hennes sida, och eftersom du och jag inte är vänner på facebook längre och jag och denna tjej absolut inte är vänner. Så jag hittade detta för att jag, min idiot letade och snokade bland dina vänner. Jag glömmer ju aldrig hennes namn så självklart har jag gått in där och kikat titt som tätt och även om jag slutat att spionera på dig lika mycket så fick jag ett ryck idag och gick in på denna sida och efter att jag såg detta så löpte jag fan amok på facebook, gick in på alla möjliga sidor, lästa allt jag kunde komma åt, letade efter nåt, vet inte vad, men jag letade efter varje bokstav du skrivit till någon. Men tack gode gud va detta det värsta och nästan det ända jag hittade.
Kanske retades ni bara med varandra och avslutade de hårda orden med något gulligt. Kanske bara så som vänner kan göra. Men kanske är ni ett lyckligt par, men då borde du ju inte skrivit till mig…….tankarna snurrar, analyserar om och om. Huvudet värker, hela kroppen är trött, jag har skakat, frusit, gråtit, haft ångest och panik sedan 12 idag. Exakt 12 timmar har jag stirrat på orden, analyserat och försökt hittat olika scenarion. Jag vet ingenting! Jag bara tror och hoppas.
Om ni nu var ett par, varför har ni våran årsdag? Varför har ni det datumet kvar om ni menar allvar? Du kanske inte reflekterar över det, men hon borde ju göra det, ingen tjej vill väl att det ska stå X:ets datum, eller?
Sen kommer frågan vad gör du ute på nätet en tisdag? Är du ute på ett återfall? Är du på permission? Är behandlingen klar? Eller har du bara fått lite mera öppenvård, lite lösare tyglar i behandlingen?
Jag vet ingenting och det gör mig galen, jag försöker ha kontroll på något jag inte har någon som helst kontroll över. Kan inte släppa taget, kan inte sluta analysera och söka efter svar. Jag är så sjuk idag. Idag är det min tur ett ta ett rejält återfall. Jag som varit så duktig och kämpat så hårt. Varför kommer det sådana här grymma bakslag som gör mig så illa och så förvirrad?
Har så förbannat ont i huvudet av alla tårar och allt grubblande. Ska till min terapeut i morgon kl 14.00 du ska bara veta hur mycket jag längtar. Idag var det tuffaste bakslaget sedan Juli månad.
Jag förstår inte, jag är ledsen baby men jag förstår inte? Vad ska jag tro?
Jag tror ni är kompisar och att ni skojar med varandra, men jag kan ha fel, men om jag har fel kan du inte säga åt mig att ge upp, kan du inte göra slut i så fall? Jag har ju skrivit så många gånger att jag väntar på dig och att jag älskar dig och att om du vill att det ska vara slut så måste du säga det. Hur ska jag tolka din tystnad? Du har ju trots allt hört av dig……för en månad sedan.

Sinnesro

En vän sa en sak som fick mig att tänka om. Hon fick mig att må bra och orka stå ut en dag till.

Du är inne på facebook och i stortsätt bara byter bild, varannan eller var tredje lördag. Min terapeut tror att du gör det för att visa mig att du är i behandling än och att du mår bra, och kanske är det så eller kanske är det inte så, men jag kan ju faktiskt välja att se det så.
Dessutom vet du att jag finns kvar och väntar på dig och om du inte skulle vilja det så skulle du ju säga det.
Jag blir besviken och rädd när du inte hör av dig. Men som min vän sa till mig idag så har du ju faktiskt inte hört av dig och sagt något negativt heller, du har ju faktiskt inte sagt nej eller hej då och så länge du inte gör det så betyder det ju att du vill ha mig och att du vill att jag ska vänta.
Förmodligen är det så, och om inte annat så kan jag välja att se det så.
Du har inte gjort slut eller sagt att du inte vill att jag väntar, så med andra ord vill du ha mig och du vill att jag ska vänta.

I allt detta och i mitt dåliga mående har jag fått veta vilka som är mina vänner och vilka som är det och denna tjej som jag inte alls umgås med mer än på jobbet har visat sig vara en riktigt bra vän som ger mig massa med positiv energi. Sen har jag vänner som jag verkligen trott är mina nära och bästa vänner som visat sig vara långt ifrån det jag trodde.

Jag väntar på dig och det borde du veta, om du inte vill att jag ska vänta borde du sagt det. Jag tror du skulle säga farväl om du ville ha ett farväl, jag väljer att tro på dig och jag väljer att tro att du är den goa och underbara kille jag en gång kände. Jag tänker försöka välja att må bra och tro på dig.

Idag kom första livstecknet från min svägerska. Hon hade betalat in lottot och istället för att som vanligt vara helt tyst och bara sätta in pengarna, kom pengarna in på kontot med en hälsning - puss. Det va första livstecknet på evigheter, ja du älskling hon är värre än dig he he.

I natt drömde jag att alla mina pengar var slut och sen drömde jag att jag hade glömt att åka till jobbet, skumma drömmar, minns inte så mycket mer än paniken att vara försenad till jobbet och paniken över att vara pank. Jag minns att du va med, men jag minns inte mer än så.

Ser att du va inne på facebook igår, du har bytt bild men du skrev inget till mig.
Jag blir alltid så besviken när jag ser att du varit inne men inte skrivit till mig, jag kan inte låta bli att bli besviken. Vet inte varför egentligen för jag är ju medveten om att du går i en behandling och att du hör av dig när du är redo. Du har ju kontaktat mig en gång och kommer ju göra det igen. När du kan och är redo.
Du hade ju aldrig skrivit till mig den där dagen för fyra veckor sedan om du inte tänkte på mig och om du ville bli av med mig. Ändå blir jag så rädd när jag ser att du varit inne och inte skrivit till mig. Jag väntar ju och hoppas ju varje dag på ett tecken från dig, en bekräftelse på att jag finns i dina tankar.
Min tro på mig själv sviker, jag är rädd att du inte vill ha mig. Men jag vet ju att detta inte handlar om dig. Du måste jobba med dig själv och du måste tillfriskna, men jag kämpar med mina hjärnspöken och med min tillfriskning också, och det är svårt. För mig handlar det om att våga lita på att du tycker om mig och att du vill ha mig och att du kommer tillbaka. Att våga tro och våga lita på den högre makten att allt kommer bli bra. Tålamod, Jag ber om tålamod och sinnesro. Det är svårt och läskigt, jag är så rädd och ensam.

Men min teori om att du är hos din syster ca varannan helg på ”permission” har fått mera vatten på sin kvarn. Tror att jag faktiskt har rätt. Du är inne på facebook varannan lördag typ.  Av någon konstig andledning så hittar jag alltid små spår av dig när du varit inne. De är som om det är meningen att jag ska veta. Kanske är det för att jag ska veta att du fortfarande är på behandlingshem. För detta bevisar ju faktiskt det.

Jobbar idag så jag kan inte gå på al-anon mötet. Saknar gruppen, trivs där. Vi är en liten grupp som stöttar varandra och jag kan gråta och älta hur mycket jag vill. Det är skönt. Det är tyvärr inte alla man kan älta och gråta med.

Mina lediga dagar har jag sysselsatt mig till max, inte en lugn stund. Allt för att slippa saknaden av dig. Det har varit middagar med vänner, tvättstugan och städning, jag har haft mitt gudbarn i ett dygn och när man är med en 4åring som avgudar en så blir det inte mycket vila. Vi var och tittade på djur, lekte i en stor lekplats, lagade pannkakor, köpte glass och godis, hyrde filmer och köpte fler fiskar till mitt akvarium, ja det var full rulle hela tiden. Jag tror hon hade det jätte kul faktiskt. För dagen efter grät hon och saknade mig.
Jag har två underbara gudbarn som jag hoppas du snart får träffa, du skulle tycka så mycket om dom.

Det är så mycket jag vill visa dig och så mycket jag har att berätta, jag spricker snart av allt jag har inom mig. Jag hoppas och ber att tiden går fort tills vi ses igen. För det är svårt utan dig.

Sinnesro

Som vanlig är allt mitt fel i en konflikt.
Jag min bror och hans fru har knappt haft någon kontakt sedan du klev ut i ditt återfall. Orsaken är lite oklar men min svägerska ringde inte upp mig trots att jag smsade henne två gånger och bad henne ringa mig eftersom jag mådde piss. Eftersom hon aldrig ringde mig trots mitt rop på hjälp så antog jag att hon inte ville, orkade eller kunde stötta mig med mina problem och min sorg.
I april när jag fick panik av saknad och oro ringde jag min bror för att få stöd, jag grät och grät och han blev argare och argare på mig för att jag inte tog tag i mitt skit liv och tyckte jag skulle rycka upp mig. Då la jag ner, de vill inte stötta mig när jag mår dåligt och de ville inte ha kontakt med mig så varför ska jag höra av mig.
Fick veta av min pappas särbo att min bror hade sagt att de inte tänkte ringa mig för de tyckte jag skulle rycka upp mig. Jag tänkte inte ge mig denna gång, alltid är det jag som ska hålla kontakten med folk. Nu va det jag som mådde piss och då tyckte jag att de som bryr sig kan ringa mig. Telefonen är aldrig så tyst som när man behöver stöd och tröst.
I juni när min svägerska fyller år blev jag bjuden på fika och jag åkte dit, kände mig totalt felplacerad, hon var halvpackad och ditt namn eller mitt mående nämndes inte. De snackades skit om samhället, invandrade, Turkiet och allt som jag tycker om, kändes det som. Det var en tryckt stämning, inte otrevligt men inte så som vi brukar ha det. Jag kände mig utanför och felplacerad.
Men sakta, sakta började min bror och jag  ha lite mer kontakt, lite mer och mer efter midsommar och från att inte hörts alls på ett par månader blev det något sms iaf då och då under sommaren blev smsen tätare och tätare och även lite kommentarer på facebook. Men hans fru hörde inte av sig. Inte ett sms, inget.
Jag har var femte vecka skickat ett mail till alla, min pappa, min bror och min svägerska, alla har fått ett varsitt mail, eftersom vi har lotto ihop och jag har hand om att lämna in raderna samt redovisa vinsterna. Var femte vecka skickar jag alltså ett mail, men bara min pappa har svarat, aldrig de senaste månaderna har brorsan eller hans fru svarat, inte ett tack inte en kommentar, inget. Efter några veckor brukar pengen jag ber om komma in på mitt konto, ingen kommentar eller nåt, bara exakt den summan jag sagt att lottot kostade är en dag på mitt konto. Alltid försenat men de kommer in på kontot efter mycket om och men. Men aldrig ett ord till mig.

En gemensam vän vi har var och hälsade på dom och då kom jag upp på tal. De frågade om mig och min vän berättade att jag gick i terapi och att du var på behandlingshem. Hon blev förvånad och undrade varför jag inte kontaktat dom. Då sa min vän att jag var besviken på dom och då blev min svägerska förvånad och sa att vi inte hade nåt utan att det var mellan mig och min bror att han ville jag skulle rycka upp mig. Hon skulle ringa mig sa hon för vi var absolut inte osams. Flera veckor har gått men hon har inte ringt.

Nu får jag veta av min pappa att min bror sagt att anledningen att vi inte har någon kontakt är att JAG slutade höra av mig och att JAG aldrig ringer hans fru.
Hur jag än gör så slutar det alltid med att allt är mitt fel. Hur är det möjligt?
Det är som vanligt mitt fel!

Som vanligt saknar jag dig, mer och mer för varje dag. Idag var jag så nära att ringa dig. Skrev två sms men skickade inget. Ska vänta tills på onsdag, då ska jag träffa min terapeut.
Hon tror du hör av dig snart. Hon hjälper mig stå ut.

Hittade en underbar låt med Cajsa Stina Åkerström, skrev ner texten, så som jag uppfattade texten. Ska nog lägga in den i bloggen i morn. Grymt fin text. Den är till dig.

Jag vet inte vad jag ska skriva, jag bara ältar min saknad till dig, om du någon gång läser detta kommer du ju tro att jag är galen och bli livrädd. Eller så blir du rörd av all min kärlek.
Men jag måste få skriva av mig mina känslor och min saknat, det gör för ont att hålla allt inom mig, förut kunde jag säga det till dig, att jag saknar dig och att jag längtar tills vi ses. Vi pratade ju flera gånger per dag och det var skönt och tryggt. Nu sitter jag ensam och undrar om du saknat mig om du tänker på mig och när vi kommer ses igen.
Ibland när jag blundar kan jag känna dina läppar mot mina, jag minns din värme och dina kyssar jag kan känna din doft och saknaden bränner i mig.
Det finns inget mer än dig jag bryr mig om, jag skiter i allt, du är vikigast för mig. Det får låta konstigt och knäppt, jag bryr mig inte. Jag skiter i vad alla andra tycker, jag vet att jag kan bli lycklig med dig, jag vet att jag kan älska dig i resten av mitt liv, bara jag får chansen att bli älskad av dig.

Som vanligt dämpade jag saknaden av dig med att städa. Dammsög och fejade, gjorde rent till fiskarna och diskade.
I går rensade jag kryddhyllan, vid fläkten, medicinskåpet och badrummet och utan att tänka på dig, jag märkte det inte ens men omedvetet hade jag rensat så du ska få plats. Du har flera hyllor i badrummet som väntar på dina badrumsartiklar, jag har två lådor i byrån som väntar på dina kläder och ditt sängbord står nästan tomt.  Omedvetet rensade jag plats till dig. Kan det vara ett tecken att du är påväg nu? Eller är det bara mina hormoner och mitt hopp som spökar i mitt inre.
Kanske håller jag på att bli tokig, vad vet jag, men vem bryr sig. Bara du vill älska mig så spelar inget annat någon roll.
Ber till högre makter om din kärlek.

Sinnesro

Förkyld och tung i huvudet, jobbar ändå såklart, jobbar natt så det funkar. Men jag är tung i huvudet.

Försökt att inte tänka på dig, men det går inte så bra. Flydde in i P1s sommarpratare i natt. Lyssnade på Darin, Andreas Lundstedt, Jill Johnsson och Morgan Alling. Det gick bra att fly in i andras liv, men när jag lyssnade på Jill Johnsson så kom tårarna, otroliga berättelser. Ska fortsätta lyssna på andra sommarpratare i natt och se om jag kan fly mina tankar och min saknad av dig. Just nu ä det svårt, riktigt svårt, jag vill bara vara i din famn.

Ibland blir saknaden för svårt att behärska det är då jag vill låsa in mig och bara gråta, men jag vet att du inte skulle vilja det. Du vill att jag ska må bra. Min terapeut påminner mig ofta att du inte skulle vilja att jag skar mig osv. Så jag försöker tänka på det när saknaden blir för svår och jag gråter och tappar lusten. Du hjälper mig hålla modet uppe och ditt meddelande på facebook hjälper mig så enormt mycket. Även om jag varje dag hoppas att det ska komma ett nytt.

Får fler och fler läsare i denna blogg, det är kul. Dock nästan inga som kommenterar eller ger råd, men jag är tacksam att de iaf läser.
Hoppas att någon där ute förstår mig.

Att älska en missbrukare är inte lätt men att älska en så underbar människa som du är lätt. Jag väntar på dig för du är den finaste människa jag mött. Oavsett din sjukdom som heter alkoholism.

Eftersom jag jobbar idag så blev det inget al-anon möte, saknar det. Får mindre kraft utan deras stöd. När jag ser skylten ”en sak i taget” ”det viktigaste först” osv. så förstår jag och jag får kraft. Mötena ger kraft, ska försöka gå på ett Acoa möte på tisdag tror jag.

Hade en tuff morgon, saknade dig enormt. Vet inte om pmsen har startat, för jag gråter för allt (ännu mer än vanligt) och saknar ihjäl mig efter dig( ännu mer än vanligt). Det var olidligt.
Morgonen var tuff som fan, ringde mina vänner i Linköping, de fick mig på bättre tankar. Kunde inte sluta gråta och sakna på egen hand, ibland måste man ha vänners stöd.
Efter en tuff morgon så åkte jag in till stan och gjorde naglarna så nu e jag fin igen.
Min vän och kollega A hämtade upp mig och sen hade vi en heldag tillsammans. Hon får mig att bli stark, hon tror på dig och på oss och det är skönt.

Hon lärde mig laga sushi, så nu kan jag bjuda dig på det när du kommer till mig om du vill. De blev riktigt goda, jag är riktigt stolt över dom. 35 rullar gjorde jag och vi tryckte i oss alla. Mums.

Efter en jobbig morgon så blev dagen trots allt helt okej, men ögonen  gör ont, och det finns många tårar kvar som skulle vilja komma ut, jag undrar vart alla tårar kommer ifrån. Min terapeut säger att det är gamla tårar jag sparat på, gamla sorg och gamla tårar som du fick mig att släppa ut. Du öppnade min ventil och det är bra säger hon, men det är jobbigt och jag har inte vant mig med att vara så känslig och ha så lätt till tårar, det är ovant och jobbigt. Men de sägs att det är nyttigt.

Hämtade mammas vigselring idag, den har varit hos guldsmeden, behövde göra den lite större, så jag får plats med alla ringarna på samma finger. Jättesnyggt blev det och nu hoppas jag att mamma är med mig ännu mera och hjälper mig få tillbaka dig nykter och lika kär som du va sist.

Drömde om dig som vanligt, först va du och jag i någon sorts biljetthall, påminde om gullmarsplan men ändå inte, du åkte på min biljett men varför och vart vi skulle minns jag inte nu. Sen var vi bland massa spindlar. Dom var överallt vidriga, men jag vill inte påstå att jag var rädd, det var mera en utmaning att överleva och inte bli biten och vi klarade det. Vist var spindlarna vidriga och äckliga men vi var inte rädda som i en mardröm. Drömde en dröm till men nu minns jag den inte. Får se om det dyker upp senare.

Ska jobba hela natten, trött, tittat på fotbollen, tror du också sitter vis tvn och tittar, vart du nu är. Du ska veta att jag tänker på dig jämt.

Sinnesro

”Allt vi behöver
är tid för varann
och små mirakel
så att drömmen blir sann
allt vi behöver
är en skyddad hamn
dit vi kan fly
som bara älskande kan”

(En bit av en låt från Cajastina Åkerström)

Sinnesro

Ångesten släppte igår efter jobbet. Pratade med min vän L. Hon pratade mig till rätta. Hon förklarade att du aldrig hade skrivit till mig så som du gjorde om du inte ville ha kontakt med mig, men att du nu behöver din tid att göra din behandling och att du säkert vill bli ordentligt frisk så inte samma sak snart händer igen. Hennes ord lät kloka och jag hörde att hon menade det hon sa. Sen mötte jag upp min vän G och hon sa samma sak. Så till slut släppte ångesten och rädslan, jag fick tillbaka tron att du kommer tillbaka och kraften att vänta infann sig snabbt. Skönt.

Lämnade in mammas och pappas vigselring hos guldsmeden igår, ska göra den lite större så jag kan bära den tillsammans med deras förlovningsring och alliansring. Det kommer bli fint och jag hoppas deras kärlek kan ge mig styrka och tur.

Sen blev det middag på en dansk restaurang med min vän G. En hel del prat om dig och allt annat i livet, vänner, kärlek, barnlöshet, jobb osv. Blev en del politik prata också eftersom det snart är val. Men vi tänker lika i politiken så det var bara kul att prata politik. Vi vet ju vilken sida vi tillhör = röd/gröna såklart.

För mig är den en självklarhet och jag kan nästan bli irriterad på folk som tycker att sänka skatten är viktigare än att ta hand om välfärden. Jag betalar gärna skatt så att missbrukare kan få vård, hemlösa få ett hem, barn får dagis, skola och en bra barndom, att äldre får leva tillsammans med bra vård och att vi har vägar och kollektivtrafik. Jag vill att alla ska ha samma rättigheter oavsett hur mycket pengar man har i plånboken och för mig är det en självklarhet att ju mer jag tjänar ju mer vill och kan jag hjälpa andra.

Eftersom jag jobbar kommunalt så vet jag att färgen i våra kommunala stadshus vist spelar roll, det är stor skillnad i verksamheten, jag har inte fått gå på en enda kurs eller annan utbildning dessa 4 år, de har privatiserat många avdelningar och de har dragit ner på personal där jag jobbar så numera kan jag knappt gå och pissa på arbetstid. Det är sjukt vad de blåa har förstört kommunen jag bor i.
Inget parti tycker precis som jag om allt, men de röd/gröna tycker mera som jag än de andra och man kan aldrig hitta ett parti som tycker precis som en själv, men man får ta helheten och det viktigaste. Huvudsaken är att man röstar, men man borde nog tänka till lite och ta reda på lite fakta. Egoism brukar man inte tjäna på i längden.

Efter middag med massa intressanta diskussioner blev det en promenad på stan innan vi skildes åt vid t banan och åkte åt varsitt håll.
När jag kom hem somnade jag på några sekunder. Trött och ont i magen av all mat. Dessutom funkade inte den nya piercing staven till naveln som jag köpte på tatueringsmässan så jag bytte till min gamla igen innan det blev för infekterat och svullet.

Drömde självklart om dig i natt, men drömmen måste varit bättre för ångesten fanns inte där i morse, saknade fanns men inte ångesten, mådde bättre. Skönt.
Drömde konstigt dock, först om en transport och massa lera, minns bara att det va masa lera i en godsvagn och sen drömde jag att du och jag samt en kollega till mig ritade en ritning på ett sommarhus i Turkiet. Det låg precis vid havet, minns att vi satt och ritade vattnet. Sen minns jag inte mer av drömmen.

Har bestämt mig för att skriva ner lite drömmar som jag drömmer, kanske kan bli intressant. Jag drömmer ju så himla mycket. har alltid drömt mycket, undrar varför? Men om jag skriver ner lite drömmar så kanske jag kan se en röd tråd i drömmarna eller förstå vad m in hjärna tänker på om nätterna. De sägs ju att man bearbetar mycket i sömnen.

Antar du är glad idag då Hammarby stoppat försäljningen av Linus Hallenius. Varje dag påminns jag om dig, finns inte en chans att glömma, tycker alla heter samma som du och laget Hammarby är överallt. Överallt finns du och våra minnen. Du behöver aldrig oroa dig för att jag ska glömma, jag glömmer aldrig. Du finns i mitt hjärta.

Sinnesro