Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Att jobba med sig själv är nyttigt och läskigt och dessvärre inte utan problem.
Alla i min omgivning är ju så arga på mig som älskar en alkis, de vill att jag ska säga från, bli arg, kräva mera, ha högre krav, sluta ta skit osv.
Jag får alltid höra allt jag gör fel och de talar gärna om alla mina fel och brister, men det är sällan folk som ger min beröm eller säger att jag är bra för den jag är.

När jag arbetar med mig själv börjar jag inse att många av mina vänner är betydligt värre än den alkis de vill jag ska sluta älska.
Är det någon som ger mig skit så är det flera av mina vänner. Dags att jag börjar ta mod till mig och säga ifrån.
En väldigt när vän till mig som jag tycker är väldigt egocentrisk av sig beter sig värre och värre mor mig, eller jag ser och hör mera.
Frågade en gemensam kompis om allt stod rätt till och tydligen tycker denna vän att jag är självupptagen. Urk!!. Jag blev väldigt förvånad, för jag upplever det som om det alltid är på hennes villkor allt är och det är ständigt henne vi pratar om. Framför allt hennes jobb.

Jag blev paff och arg, känner mig åter igen orättvist behandlad. Hon skulle tydligen ta upp detta med mig så jag väntar på att hon ska göra det. När hon nu ska hinna det för hon har ju aldrig tid.
Jag vet inte om jag har lust med flera konflikter just nu, orkar snart inte med en människa.
Ju mera jag jobbar med mig själv, ju mera ser jag hur illa folk behandlar mig. Dock inte min älskling, det ända felet han gör att inte höra av sig, men o andra sidan ska jag vara tacksam över att han inte blandar in mig i hans missbruk så, det är svårt att bli arg och säga att han gör fel. Egentligen gör han ju kanske rätt.

Åter till mina vänner, bekanta och även familjemedlemmar.
Jag får ständigt höra alla mina fel och brister, det är sällan de ger mig beröm eller säger att jag är bra på något.
Det är så mycket som jag ska ändra på och jobba på och för att slippa lyssna ber de mig söka hjälp. Vilket jag gjort, jag går på al-anon och jag går till min terapeut, vad mer vill de att jag ska göra? Jag försöker verkligen, men allt jag får höra är mina fel och brister.
Här är lite saker som är ”fel” på mig:
Jag blir kär för fort och för mycket. -
Jo det kan stämma, det kan ta år innan jag hittar någon jag faller för men när jag hittar han så faller jag fort, är någon så fin som min älskling var så går det fort för mig att älska med hela mitt hjärta. Men känslor kan man ju inte rå för och jag går ju inte och kärar ner mig varannan vecka, det kan ta år innan jag faller för någon, men när jag faller så faller jag, är det fel?
Jag faller för fel killar- åter igen, vad kan jag göra, jag faller när jag faller.
Jag planerar för mycket och kommer alltid i tid. -
Jo jag är en kontroll människa och tycker om att planera, kan försöka att släppa lite på mitt planerande lite men planerar jag inte in något så blir det ofta så att jag får sitta ensam hemma och det är inte alltid så kul. Att passa tider vill jag inte ändra på, jag anser att det är något bra och genom att passa en tid visar jag också respekt till den människan jag ska träffa, jag visar genom att passa tiden att den människan är viktig och att jag anser att våran träff är viktig.

Eftersom jag inte tycker om att vara sen så är jag ute i god tid så det finns marginaler till försenade tunnelbanor osv. Det är ett måste för mig.
Jag har ingen hobby. - Nä jag har ingen hobby, jag har inte funnit något som jag brinner för, förlåt.
Jag klär mig fel. - Okej, det är en smaksak, jag klär mig i det jag trivs i och tycker är snyggt.
Jag dras till yngre. Jo jag trivs bra med yngre, eftersom jag är ung själv i sinnet så trivs jag bättre med yngre.
Jag äter fel- Ja jo det kanske jag gör, men jag äter det jag tycker om och jag tycker inte om att laga mat till mig själv, men jag är långt ifrån överviktig så….
Jag borde träna - jag vill inte träna just nu, har ingen lust alls.
Börjar bli för smal – Kanske det, men när jag inte mår bra eller när jag mår väldigt bra så äter jag inte så mycket, jag är inte hungrig. Först var jag så kär och lycklig att jag inte var hungrig och nu saknar jag honom så mycket att jag inte är hungrig.

Jag börjar bli väldigt arg på att det alltid är mig det är fel på och att det alltid är jag som ska ändra mig.
Bara för att jag är en mes och inte vill bråka så betyder inte det att det är okej att bara säga negativa saker till mig.
Folk är olika men det är tydligen bara jag som ska acceptera att andra är olik mig, de behöver inte acceptera att jag är olik.
Jag är så trött och irriterad på så många och jag vet att jag inte är perfekt men jag är trött på att alla bara kritiserar mig.
Kanske skulle jag må bättre ifall jag fick höra att jag dög som jag var.
Det kanske inte är så konstigt att jag älskar min frånvarande alkis, han tyckte iaf om mig för den jag var.
Nu ska tydligen en av mina vänner ta ett samtal med mig för jag är för självupptagen, ska bli intressant.
Fuck them! De är de som tjatar på att jag ska ändra mig och nu när jag försöker ändrar mig så är det fel för jag ska bara ändra mig mot andra inte mot dom. Men så fungerar det inte, ska jag sluta ta skit från killar så blir det att sluta ta skit från alla.
Jag vill verkligen ändra mig och bli kaxigare, säga ifrån och inte vara så rädd för att bli osams.
Men om jag lyckas så blir jag ju så mot alla inte bara mot några.Jag vet att jag inte kan ändra andra, bara ändra mig själv, men det stör mig att det alltid är mig det är fel på och att det alltid är mina beteenden som ska ändras.

Just nu känns det som om allt och alla är emot mig.
Alla dessa problem som är i mitt liv just nu gör att saknaden efter min älskling är grymt stor.
Jag var ju stark ett par dagar men idag har saknaden varit olidlig.
Saknar våra samtal och hans stöd. Jag behöver honom. Han var liksom den jag kunde prata med, han förstod och stöttade mig, han gjorde mig stark och modig.
Ingen förstår hur mycket han betydde och betyder för mig, det är inte bara någon liten förälskelse jag blivit besatt av. Jag tror faktiskt det är min största kärlek. Jag älskar honom enormt.

Vi lyssnade mycket på musik och sjöng mycket ihop. Tror han skulle gilla denna låt. Den passar oss. Hoppas jag snart får spela den för honom.

http://www.youtube.com/watch?v=yjB0UfviG_U

Fast jag inte sett dig på så länge
Tänker jag på dig ibland
Det var nånting som fastnat på mig
nåt som aldrig helt försvann
Fanfanfan det skulle varit du
Fanfanfan det skulle varit du

Fick jag spela om partiet
Fick jag chansen en gång till
Fick jag vrida tillbaks tiden om dom gav mig en ny giv
Fanfanfan det skulle varit du
Fanfanfan det skulle varit du

Alla klockor, körer
Alla himlens orglar skulle varit för oss
Alla trummor och trumpeter
Alla sagor, alla under
Allt på en och samma gång
Fanfanfan det skulle varit du

Fast det var så kort romans
var det nåt jag borde ha förstått
Såna chanser kommer en gång bara
Aldrig att dom kommer två
Fanfanfan det skulle varit du
Fanfanfan det skulle varit du

Sinnesro

Idag är det exakt 2 månader sedan jag hörde hans röst, jag saknar den rösten så enormt mycket.
Han sa puss puss, vi hörs, och sen gick han ut på ett återfall och sedan dess är han borta.

2 månader är en lång tid, ändå kan jag fortfarande höra hans röst och känna hans doft i mitt minne. Det är som om det vore igår vi hördes, samtidigt som det känns som år.
Just nu känns det som om jag aldrig kommer sluta älska honom, som om jag kommer vänta i evigheter, eller tills alla sprit i världen är slut.

Är på jobbet nu, tittar på fotbollen, men det är svårt med sport, min älskling och jag tittade ju på all sport ihop. Ofta via telefon, men alltid kontakt, det är så tomt att inte ha någon att skicka sms eller ringa och skrika till när det blir mål.
Tomheten när han inte är hos mig är enorm. Men folk förstår inte min saknad.

Just nu känner jag men så ensam, han fattas. Ingenting är kul utan honom. Allt känns så meningslöst utan honom. Trist, tomt och meningslöst.

Såg en grymt bra text idag på facebook.

Depression är inte ett tecken på svaghet, det är ett tecken på att du försökt vara stark för länge.

Stämmer och jag tror mitt glas är överfullt nu.
Känner att jag inte orkar ta mer nu, det börjar bli dags att sätta stopp för en hel del nu.
Märker dessutom att jag blir irriterad på många nu, börjar notera hur mycket negativt jag får höra av andra hela tiden.
Jag är så van så jag har inte tänkt på det förut tror jag men nu lägger jag märke till det.

Självklart ska jag tycka om mig själv oavsett vad andra tycker, men kanske är det inte så konstigt att jag har en konstig syn på mig själv när jag hela tiden får höra att jag inte duger.

Min älskling såg mig, han hörde mig och han såg mig. Han fick mig att vakna och må bra. Med honom i mitt liv kändes det som om jag va stark som ett lejon. Han gav mig så mycket och jag önskar att han kom tillbaka och hjälpte mig med mitt arbete
Tillsammans kan vi läka, tillsammans kan vi klara allt, tillsammans kan vi älska och kämpa.

Nu måste jag överleva en dag i taget, ensam och det suger.

Min bror har tydligen frågat om mig, men ingen har ringt till mig än.
Hans fru har skickat en inbjudan till hennes kalas då hon fyller år. Jag har bestämt att åka dit om jag kan. Men har redan tackat ja till ett annat kalas samma dag så jag får se om jag hinner.
De bor ju en bit bort numera.
Det tar dock emot lite, allt ska alltid vara på deras villkor men jag är för feg och mesig för att säga ifrån för jag vet att det då slutar med att jag får all skit.
Lika bra att ta den handen som sträcks ut och göra det bästa av saken. Men såren finns kvar.
Jag känner mig enormt sviken av dom.

Känner mig sviken av många, men inte av min älskling. Konstigt, jo jag vet. Men jag kan inte bli arg på honom. Inte än.

När jag sitter i min bil så brukar jag skrika ut hans namn så högt jag kan och det är så skönt. Bara skrika rakt ut, tårarna rinner ner för mina kinderna och jag skriker hans namn.
Hoppas universum hör mig. Hör hur mycket jag behöver honom och hur mycket jag älskar honom.

Jag kan ju inget annat än be. Be om hjälp att överleva och att han ska komma tillbaka.

Sinnesro

Igår va jag hos en bra och härlig ”spåtant”
Hon såg i bilder, tydde i horoskop i stjärnorna och såg i kort.
Intressant och hon var bra.
Jag kommer inte ihåg allt, det sades mycket på över en timme, vi satt ca 75 min. Hon var jätte trevlig och bra.

Först tittade hon på mig och min personlighet, jag är inte en typisk våg. Jag är ingen kvinna med pärlhalsband osv.
Jag är otroligt förstående. Accepterar mycket innan jag blir arg, lång stubin. Jag visar sällan min ilska. En bra vän, lyssnar och ställer upp på allt. Anpassar mig till det mesta och hakar på de flesta förslag och kan vara lite crazy. Är dessutom lite av en rebell.

Eftersom jag har alla elementen, luft, jord, eld och vatten så har jag alla delar i mig. Jag passar ihop med alla och fungerar bra i alla lägen. Kommunikation är väldigt viktigt för mig och är som ett av mina nyckelord. Därför passar jag i mitt yrka, inte alls konstigt att jag valt det yrket jag har valt men jag kunde blivit precis vad som helst. Advokat tills städare.
Jag följer mitt hjärta och skiter fullständigt vad andra säger, jag går min egen väg. Älskar enormt mycket när jag älskar. Men kommunikation är enormt viktigt så förståligt att jag mår dåligt nu när jag inte kan kommunicera med min älskling

Hon såg mig som liten runt 7-8 år jag står och gråter och är enormt ledsen och ensam. Någon hände mig vid denna ålder, som jag måste reda ut.

Mitt liv har varit väldigt mörkt med mycket kriser och rent av kaos. Första krisen va ca 1982 sen var en jätte stor vid 1985, ja hon rabblade upp många årtal, nästan hela mitt liv har jag mått dåligt, sedan jag var ca 7-8 år, känt mig ensam, övergiven och inte passat in.

Men de värsta kriserna har jag bakom mig, framtiden ser bra ut om jag nu tar tag i mitt liv och den lilla tjejen som är så ensam. Om jag inte tar hand om henne, kan jag lika gärna dö för jag kommer må piss.
Oklart vad som hände mig som barn, men något fick mig att må enormt dåligt och jag stängde av mina känslor och nu börjar dom rinna över för mig. Tårarna är den lilla tjejens tårar som nu kommer tillbaka, allt jag tryckt undan kommer nu och jag måste ta tag i allt det.
Mycket terapi såg hon framför mig och kanske hypnos terapi skulle vara en ide.

Jag har förmodligen förträngt vad som hände mig.
Om jag tar tag i mitt mående så kommer mitt liv vända ungefär maj 2011. Men detta år ligger jag fortfarande i en process.

Min älskling är en underbar kille och otroligt snäll, vi passar enormt bra ihop, som handen i handsen. Hon förstår verkligen varför jag älskar honom så enormt mycket. Han är som min tvillingsjäl. Att vi föll för varandra var inte konstigt, vi är som gjorda för varandra. Vi förstår varandra bra och kan prata om allt. Men han mår otroligt dåligt. Riktigt dåligt.
Hon fick jätte mycket energi av skam från honom, Enormt mycket skam och dåligt samvete. Han mår jätte dåligt och det är bara svart. Han är otroligt destruktiv när han mår dåligt och han tycker inte han är värd mig och vill inte förstöra mitt liv för han anser sig inte vara bra nog, utan värdelös och en vidrig alkoholist som inte förtjänar mig. Han mår enormt dåligt och har gjort länge. Det är inte bara alkohol förmodligen även någon diagnos, bokstavskombination, depression eller dylikt. Hon undrade om han haft kontakt med psykiatrin för det behöver han. Han mår enormt dåligt och har haft enormt tufft. Destruktiv som bara fan är han.
Hon förstod varför jag inte kunde bli arg på honom, man kan inte bli arg på någon som mår så här. Jag vet att han är sjuk och därför kan jag inte bli arg.
Hon ser att han kommer bli intagen på någon sorts intuition. Det är bra för honom, det kan vara torken eller behandling, fängelse eller något inom psyk. Men det är nog nödvändigt för honom. Det kan dock dröja ett bra tag innan vi ses igen.
Det är enormt mycket kärlek mellan oss, vi passar perfekt. han är min pusselbit, men den pusselbiten är sjuk nu. Väldigt sjuk.
Han kom kontakt med den lilla flickan i mig och väckte henne, men när hon vaknade så blev det obalans i våran relation och han fick för mycket ansvar för denna lilla tjej och det var därför han tog ett återfall. Jag måste ta hand om denna lilla tjej och bli stark igen om det ska fungera mellan oss.
Han är dock mycket sjukare än jag men vi är bägge två sjuka själar. Vi ger varandra enormt mycket men vi behöver läkas och för att vi ska kunna läkas måste vi arbeta med oss själva och ska det fungera måste jag bli stark igen. Han kom förmodligen in i mitt liv för att väcka den lilla flickan i mig.
Han kommer komma tillbaka till mig, men inte förrän jag är stark, så jag måste verkligen rycka upp mig om jag vill ha honom tillbaka.
Sen måste jag släppa honom, sluta vara ledsen och sluta höra av mig till honom. Ju fortare jag släpper honom fri och mår bra i mig själv, ju fortare kommer han tillbaka. Men han kommer absolut tillbaka.
Hon ser inte någon annan relation i hans liv.
Men jag måste fråga mig själv om jag verkligen vill och orkar ha denna relation. Han kommer må dåligt en längre tid, kanske flera återfall till.

Hon ser inga barn i mitt liv om jag fortsätter leva som jag gör nu men hon ser tydligt en liten flicka som vill bli född av mig och tyckte det var konstigt att jag inte träffat henne i mina drömmar, för hon visar sig väldigt tydligt. Hon vill bli född av mig men då måste jag ta tag i mitt mående. Om jag inte mår bra, kommer jag inte bli gravid.

Men jag behöver inte känna stress och press, mina ägg fungerar minst 7 år till.

Hon ser många bra år framför mig och många jobbiga år bakom mig. Det värsta är över.
Om jag väljer att inte orka med relationen med min älskling, vilket hon rekommenderade mig att verkligen tänka över, eftersom det blir mycket jobb innan vi blir lyckliga.

Väljer jag den andra vägen så finns det en stabil man som kommer komma in i mitt liv.
Men just nu älskar jag min älskling för mycket, min kärlek till honom gör mig besatt, så just nu kan jag inte se andra. Allt har sin tid och jag måste få gå igenom min process i min takt.

Hon känner inte min pappas energi, ingen kontakt alls. Undrade vart han var. Men min mamma kände hon jätte tydlig andlighet från. Hon är bredvid mig hela tiden och vill att jag ska må bra. Hon har väldig stark kraft till vågen.
Hon har det bra där hon är nu och mår bra. Hon är en varm och otroligt fin kvinna.

Allt hon ser handlar om mitt mående och att jag måste ta tag i det, allt hänger på det.

Hon ska även skicka ett utdrag till mig. Ska bli en spännande läsning.
Jag tycker hon var bra och jag kände mig stark efter. Även om jag grät massor inne hos henne.
Det var skönt att höra att jag kanske kommer få ett barn åtminstone och att det finns en chans mellan mig och Robin.
Jag ska verkligen försöka låta honom vara nu och vänta på att han hör av sig, men jag skickade iaf iväg ett mms idag, då han har rättegång idag. Jag sände en bild på ett hjärta och sen stod det puss. Sen skrev jag: Hej min baby. Ville bara önska dig lycka till på rättegången idag. Håller tummarna för dig. Tänker på dig. Du vet vart jag finns. Puss Din  XXX
Jag fick leverans rapport på en gång, så telefonen var på.
Såg igår att han hade varit inne en hel del på facebook, bytt bild till en Hammarby gubbe och sen skrivit massa till olika, allt ser jag ju inte men jag hittade lite iaf. Men inget upprörande, hittade jag tack och lov, men mitt hjärta tok slår tok fort när jag letar. Hans sätt att skriva tyder på att han fortfarande dricker. Han verkar sitta uttråkad vid datorn och larva sig på fyllan typ. Men mig fortsätter han undvika. Det är jobbigt att han inte kontaktar mig och jag vet inte hur jag ska nå honom, antar att jag helt enkelt kanske måste prova att låta honom vara ett tag, men det är så himla svårt. Jag saknar honom så enormt mycket.
Jag kan inte leva utan honom och jag skiter i om han är missbrukare eller inte och hur han mår, vi kan fixa detta tillsammans, det är jag övertygad om. Bara han släpper in mig.
Varför ska det vara så svårt att släppa in mig, jag vill ju bara finnas där som stöd.
Jag älskar ju honom.
Jag hoppas att han känner något för mig än, han skickar ju inget sms och ber mig sluta höra av sig och han tar inte bort mig på facebook, så kanske vill han trots allt ha någon sorts kontakt.
Tycker han borde skriva Fuck off eller nåt åtminstone efter alla sms jag sänt. Jag har ju sänt minst 1 sms i veckan under två månader nu, borde han inte blivit arg eller tröttnat om han inte kände något för mig?
Jag kan inte släppa honom och jag vill inte släppa honom , inte än, inte nu. Men jag ska försöka sluta höra av mig så mycket och jag ska försöka leva mitt liv och se till att bli frisk och må bra. Men jag vet faktiskt inte hur jag ska göra.
Någon som vet?
Ber högre makter om hjälp, men hör inget tillbaka.
Snälla hjälp mig, Snälla Älskling kom tillbaka.

Sinnesro

Jobbar och försöker skingra tankarna, men det är svårt.
Jag har inte hört nåt från min bror och hans familj. Så deras beslut om att inte höra av sig verkar kvarstå.
Har inte ens fått pengar för lottot som vi spelar ihop. Men jag försöker att glömma och gå vidare som det så ”fint” heter.
Men det är svårt att glömma och gå vidare, men jag försöker.
Samma sak gäller min älskling, han har inte heller hört av sig, men han har heller inte avvisat mig. Så där är det oklarare vad som gäller.

Vet att han har rättegång i morgon så då tänkte jag sända ett sms och önskar honom lycka till. Då är det faktiskt över en vecka sedan jag skickade något till honom, det har varit ganska svårt att låta bli. Mina sms till honom är min drog. Jag försöker hela tiden skriva ett bra sms som gör att det känns bra för ett par dagar. Men jag försöker att släppa det, försöker låta honom vara. Försöker, men det är svårt.

Vet att mina sms förmodligen ger honom dåligt samvete och ångest och gör så han dricker ännu mera, men jag måste höra av mig minst en gång i veckan, så rädd att han ska glömma mig eller inte våga komma tillbaka när han är nykter.
Vet att jag inte kan få honom sluta dricka, vet att det bara är han som kan fatta beslutet, men på något sätt försöker jag skriva det där perfekta smsét som ska få honom att ta steget.
Jag vet att det inte fungerar så, men jag hoppas ändå att väcka honom på nåt sätt.
Vill ju att han ska komma tillbaka till mig och kämpa mot suget och alkoholen. Men han stänger mig ute helt.
Även om jag säkert ska vara tacksam att han inte blandar in mig i sitt missbruk så saknar jag honom så mycket att en del av mig vill vara med och supa bara för att få vara honom nära.
Men jag antar eller hoppas att jag tillhör den andra delen av hans liv, den nyktra och den bra och jag kan väl bara be till högre makter att han ska vilja komma tillbaka till den delen en vacker dag. Till mig och nykterheten.

Men just nu vill jag bara ha honom tillbaka, nykter eller inte skiter jag i just nu, ärligt. Saknaden är för stor, jag orkar inte tänka rätt. Jag vill bara hålla om honom. Så det är nog tur att han är ”klok” och håller sig borta.

Om det nu är därför han håller sig borta?!
Det är nog min största rädsla att han håller sig borta för att han skiter i mig, att han inte vill vara tillsammans med mig längre. Att han helt enkelt inte är kär i mig.
Om jag bara viste till 100% att det ”bara” var alkoholen som gjorde att han inte hörde av sig, att han älskade mig jätte mycket men just nu älskade han spriten lite mer och att han sen kommer tillbaka, om jag bara viste att det var så, om jag hade garantier. Då skulle jag kunna vänta i evigheter och inte vara lika ledsen.
Men jag vet inte till 100% att det är så.
Jag vet att han är ute och super och att han skiter i allt, just nu är det alkoholen som är hans allt.
Jag vet att han har ångest och känner skam. Men jag vet inte om han kommer tillbaka och jag vet inte om ha är kär i mig än.
Han sa ju bara puss puss vi hörs sen. Sen gick han ut till spriten och har inte hört av sig på snart 2 månader.

Alla vill att jag ska glömma honom och gå vidare, nästan alla tjatar och gnäller, vissa har ju till och med sagt upp bekantskapen med mig. Bara för att jag väntar, älskar och hoppas.

För mig är det obegripligt hur man kan svika någon som mår dåligt och hur man tror att man bara kan vara vänner när allt är bra och kul. De som inte vill vara min vän nu, behöver heller inte vara min vän när jag mår bra.

Detta gäller ju även familjen. Även om blod är tjockare än vatten så kan man inte bete sig hur som hälst och sen tro att allt ska vara bra sen.
Det gör så enormt ont att de inte vill stötta mig eller ens ringa och höra om jag lever.
Efter allt jag gjort för dom känns det extra jobbigt, men denna gång tänker inte jag bara förlåta och förlåta, nu får det vara nog.

Jag gör så gott jag kan, jag lever och försöker ta en dag i taget, går till min terapeut och jag går på möten. Jag försöker leva ett normalt liv trots saknaden och smärtan.

Helgen min var okej, hade en kompis över fredag till lördag vi har inte setts på över 3 mån då hon varit hos sin pojkvän. Så det blev mycket prata om allt som hänt och sen fick jag se fina förlovningsringen.
Men hon var lite tyst, vet inte om det va mig det var fel på eller om hon inte mådde helt okej, hon sa inte vad det va, det gjorde mig osäker eftersom jag som vanligt är rädd att inte räcka till och inte duga, så jag gjorde vad jag kunde för att få henne pratglad men lyckades inte så bra och sen somnade hon.
På lördagen åkte vi till stan och hon fortsatta att vara tyst till och från men vi hade ganska trevligt ändå och det blev det lite sol och glass på stan innan jag mötte nästa kompis för ytligare glass i solen och sen lite mat, första maten på uteservering, men med Cola light.

Funderar ju allvarligt på att bli nykterist bara för att jag hatar vad spriten gör mot människor. Även om jag inte personligen har problem med spriten så förstör den ju folk i min närhet som i sin tur förstör mitt liv. Så jag tänker nog bli nykterist i någon sorts protest. Dricker ju nästan aldrig iaf så jag kan lika gärna skita i det helt.

Söndagen var tom och tyst, ingen hade tid eller lust att göra något, så jag satt bara hemma och gjorde inget. Blev lite ”tycka synd om sig själv” stunder, vet att det kanske inte är bra och inte rätt men när man sitter helt ensam och bara har tystnaden och katterna som sällskap så kommer ju tankarna ibland, speciellt nu när även min egna familj sviker.

På kvällen gick jag på ett al-anon möte och det gjorde mig lite starkare, det är en liten och mysig grupp. Förra gången var vi bara dock bara två personer och men då lärde vi två verkligen känna varandra, hon är go och jag tror vi kommer gå på även andra möten ihop. Vi funderar på att gå på ett acoa möte (Adult Children of Alcoholics). Hon brukar gå på dom och säger att dom är bra.
Toppen för mig, jag behöver möten och jag behöver verkligen någon att gå med, steget var stort för mig att gå helt själv på ett möte. För ca 10 år sedan när min lillebror var ny i nykterheten gick jag på en del möten, men det var nästan alltid med min svägerska så jag var trygg, sen började jag gå lite själv, men gick då till samma möte, samma lokal och samma folk, jag kände mig trygg och där trivdes jag. Vane människa som jag är och osäker när jag ska göra saker ensam så var det toppen att ha en och samma grupp att gå till, nu när mitt liv började komma i kapp mig för ca 1 år sedan vill jag gå dit igen, men då fanns inte gruppen kvar. Så det blev inget, men sen så tog jag mod och kraft till mig och Jag mailade en vän som jag hade i den gruppen och vi började maila och skulle men när jag kom hem från min semestervecka hade jag fått mail från hennes son, hon hade avlidit i en stroke. Hon betydde mycket för mig, även om vi inte haft kontakt på några år, hon gav mig trygghet på mötena och jag trivdes med henne, jag är tacksam att jag hann maila henne och berätta att jag saknade henne, men jag undrar varför hon ryktes bort precis nu när vi fått upp kontakten.

Mötet i söndags var bra, vi blev fem personer och planerna att kanske följa med på Gotland konventet nästa år föddes lite. Nu när jag lärt känna några kanske man kan följa med, kan ju vara roligt. Dom ska vara jätte bra. Nu har vi ju ett år på oss att förbereda oss mentalt, får se om vi vågar åka iväg.

På mötena gråter jag som ett barn och berättar allt som sker, ingen dömer och ingen avbryter, det är skönt även om jag ibland önskar att någon kunde förklara hur min alkoholist tänker och vad de tror kommer ske i framtiden.
Så jag ska nu gå till en riktig spåkärring och spå mig. Bokade tid förra veckan och i eftermiddag är det dags. Spännande, hoppas att jag får lite vägledning i vad som komma skall. Alt kommer ju kanske inte stämma och jag får väl ta allt med lite nya salt, men kanske kan hon ge mig lite hopp och lite vägledning. Vem vet, det är värt ett försök.
Hon kanske får kontakt med min mamma?! Man vet aldrig. Har ju aldrig provat och provar man inte så får man inget veta. Jag tycker det ska bli spännande.

Just nu gör jag vad som hälst för att finna lite svar.
Längtar tills jag ska träffa min terapeut, hon är jätte bra och brukar ge mig kraft och hopp.

Jag önskar så att jag fick veta om han kommer tillbaka någon gång eller ej. Om han lämnat mig eller om han ”bara” är inne i sitt missbruk och kommer snart.
Ovissheten gör mig tokig.
Allt han sa och lovade vill jag ju tro på, men nu har det snart gått två månader så vågar jag tro och hoppas att det fortfarande gäller?

Tror ingen förstår hur nära vi kom varandra och hur mycket han betyder för mig.
Hur mycket kraft och lycka han gav mig och hur fin och stark våran kärlek var. Ingen har någonsin visat mig så mycket kärlek och fått mig må så bra som han.
Jag har aldrig känt mig så omtyckt och trygg i hela mitt liv. Ja sa ofta till honom att han va för bra för att vara sann och att han måste ha kommit från en annan planet. Han skattade och sa att han kom från pluto.
Fan vad jag saknar honom och hans skratt, det är sjukt. Jag vet inte hur länge jag orkar.
Jag försöker att inte tänka på honom, försöker fokusera på annat, men det är svårt, väldigt svårt.
Värst är när man är ensam.

Han är inte bara mannen i mitt hjärta utan även min bästa vän, ingen har någonsin förstått mig så bra som han, vi kunde prata i timmar och han fick mig alltid att skratta och känna mig lycklig, stark och betydelsefull.

Saknar honom så mycket, undrar om han tänker på mig också ibland.
Lyssnar på denna låt, stämmer så bra, behöver honom så himla mycket just nu.

Lady Antebellum - Need you now

Picture perfect memories,
Scattered all around the floor.
Reaching for the phone cause, I can't fight it any more.
And I wonder if I ever cross your mind.
For me it happens all the time.

It's a quarter after one, I'm all alone and I need you now.
Said I wouldn't call  but I lost all control and I need you now.
And I don't know how I can do without, I just need you now.

Another shot of whiskey, can't stop looking at the door.
Wishing you'd come sweeping in the way you did before.
And I wonder if I ever cross your mind.
For me it happens all the time.

It's a quarter after one, I'm a little drunk,
And I need you now.
Said I wouldn't call but I lost all control and I need you now.
And I don't know how I can do without, I just need you now.

Yes I'd rather hurt than feel nothing at all.
It's a quarter after one, I'm all alone and I need you now.
And I said I wouldn't call but I'm a little drunk and I need you now.
And I don't know how I can do without, I just need you now.
I just need you now.
Oh baby I need you now.

 
Sinnesro

Som om det inte var jobbigt nog att min älskling är ute och super så sviker fler och fler.

Min bror och hans familj har varit dåliga på att höra av sig en längre tid nu, men sedan min älskling gick ut på sitt återfall så har jag knappt hört ett ljud från dom och nu har det varit total tystnad i över 3 veckor, om inte längre.
I går fick jag veta varför. Min pappa hade hört via hans särbo som min bror tydligen hade pratat med och han hade berättat att jag hade ringt och varit ledsen till honom och att de därför hade bestämt att de nu tänkte skita i mig och inte höra av sig mera till mig för de tycker jag ska ta tag i mitt jävla liv.

Att jag ringt och gråtit till min bror stämmer, gjorde det en dag i april då jag var så ledsen och behövde stöd och tröst av min kära bror, dels för att han är min bror och vi har alltid stått varandra nära och jag saknade hans röst och tröst och dels för att är det någon som förstår missbrukare så är det ju han som själv är en fd. missbrukare. Men han blev bara arg och skrek att jag skulle ta tag i mitt liv och sluta med alla relationer som ändå bara är kass och att jag skulle acceptera min ensamhet och lära mig leva med den och ta tag i mitt liv.
Jag fick inte många ord sagt, grät bara mera och jag försökte avsluta ganska fort.
Sedan dess har jag inte hört något, skickade ett mms från min utlands semester men fick bara svaret - mysigt.

När jag fick höra att de inte tänker kontakta mig mera, blev jag så ledsen och arg. Jag har stöttat dom i så mycket. Ställt upp när brorsan missbrukade och betedde sig illa, jag stöttade dom när han gick i behandling, gick på möten och fixade med allt. Jag var barnvakt en gång i veckan i flera månader så de kunde gå i par terapi som också tillhörde behandlingen. Jag har ställt upp med pengar, presenter, bjudit dom alla på mat. Tagit med barnen på evenemang och betalat allt i alla år.
För att inte tala om allt skit jag fick ta när han missbrukade, allt han stal från mig och alla hårda ord och även misshadel.
Nu är brorsan nykter och drogfri sedan flera år, de har fått ordning på ekonomin och barnen är stora nog att klara sig själva rätt mycket.
I samma veva dom började få ordning på allt så hörde de av sig mindre och minde och nu när jag mår dåligt så vill de inte veta av mig mera.
Hur är detta möjligt?

Min bror har varit min bästa vän sedan den dagen han föddes, han har alltid varit mitt allt. Jag skulle kunna dö för honom.
Hans fru och jag har alltid varit vänner och jag tycker att jag verkligen gjort allt för dom.
Detta va vad jag fick tillbaka, nu när jag inte längre orkar stå emot mina känslor, när jag har det jobbigt och behöver stöd så vänder dom och några till mig ryggen.

Jag har bitit ihop i alla år, sällan gråtit eller grävt ner mig, inte ens när mamma dog eller när jag va med om våldtäktsförsöket eller när jag va med om otrohet, ja listan kan göras lång på saker som jag varit med om, men jag har fortsatt hjälpa andra och bitit ihop. Men nu kan jag inte längre hålla mina tårar borta, nu orkar jag inte spela teater mera. Men det passar tydligen inte. Jag ska vara ensam och stark.

Om nu min älskling är en idiot som är missbrukare och inte hör av sig, vad är dom själva då? Dom beter sig ju inte bättre själva.
Folk har väldigt lätt att döma min älskling och säga hur dum han är som super och inte hör av sig, men det är många som inte är ett dugg mycket bättre och de har inte ens en sjukdom att skylla på.

Det är så lätt för folk som aldrig bott ensamma och som har familj och allt, att säga att jag ska acceptera ensamheten och lära mig leva med det.
Det är skitjobbigt att alltid vara ensam. Speciellt nu när man börjar närma sig 40 år. Alla har familjer och upptagna med det och deras gemensamma vänner.

Sen att det finns så många andra killar som vill ha mig, hm…det är långt ifrån sant. Orkar inte dra bevis för det, men det är ju inte för intet som jag varit singel större delen av mitt liv och jag har inte dumpat och avvisat massa folk, tro mig!

Skit samma, det hör inte hit, jag behöver inte förklara, det står inte killar på rad och uppvaktar mig medans jag sitter och väntar på min missbrukare och avbokar alla andra, så är det helt enkelt inte. Punkt slut!
Sen kan jag ärligt säga att jag inte är speciellt intresserad just nu av att dejta. Jag älskar min älskling.

Men att folk ska lämna mig för att de inte tycker om att jag älskar en missbrukare, det kan jag inte förstå. Jag är ju jag, fortfarande samma tjej och de slipper ju träffa honom.
Att folk menar väl, kanske kan stämma men på vilket sätt hjälper det mig att ännu flera lämnar mig?
Vill de att jag ska bryta ihop totalt eller vad? Nä ärligt så förstår jag inte.
Men okej, de som inte vill ha mig kvar i sitt liv ska slippa. Jag lovar.

Kanske påminner jag dom om tiden då de hade det tufft och jag hjälpte dom,  kanske påminner jag om deras förflutna på samma sätt som jag påminner min älskling om det bra livet och nykterheten.
Är det så att de inte orkar kontakta mig för jag påminner dom om det dumma och min älskling orkar inte kontakta mig för att jag påminner om det bra?

En del av mina vänner säger att kanske är det så att folk tröttnar på mig för att jag inte kan släppa min älskling, att jag inte ger upp och att jag är så naiv som inte fattar att han inte vill ha mig.
Låt säga att jag är mentalt störd, att jag har en störning som gör att jag inte kan ge upp och sluta älska, att jag är sjukligt naiv och envis. Kanske en medfödd skada eller så har jag blivit galen på vägen. Vem vet.
Låt säga att det är så, förtjänar jag då inga vänner och en familj? Ska mentalt störda personer som jag inte ha rätt till en familj eller vänner?

Eller är det bara så att allt är enklare om jag inte har någon utan är ensam och alltid kan ställa upp på andra dygnet runt. Jag ska vara glad och ensam så jag kan ställa upp på alla andra.

Kanske ska jag vara ensam, utan relationer som min bror säger, men relationer innebär ju all kontakt, för en relation är ju inte bara man och kvinna, utan även familj och vänner.
Kanske ska man vara bitter och ensam?

Ensam är kanske stark? Men jag tvivlar.
Detta gör bara att jag vill ha tillbaka min älskling ännu mera.

Snälla älskling kom tillbaka jag behöver dig nuuuu!!!!

Sinnesro

Idag började mina besök på radiumhemmet på Ks.
Jag märkte ganska snart att jag la på mig min gamla hårda tonårs attityd typ. Jag kan inte förklara, men hela ansiktet hårdnar och jag känner mig kaxig som en tonåring.

Men när jag kliver in i väntrummet så lättar det lite och när jag träffar personalen som är ur gulliga och med deras trevliga bemötande så släppte jag min tonårs kaxighet och blev vuxen igen.

Britta Arver som min läkare heter är jätte bra och hon forskar och gör studier i detta ämne, en av Sveriges bästa. Jag har varit med i hennes studie i 6 år som gick ut på att ta reda på vilken metod som hittar cancern först och vilken metod som passar vilka personer.
Studien är över för min del men Britta Arver har fortfarande hand om mig och jag kollas upp noggrant fortfarande, med både forskning klinisk undersökning, mammografi och ultraljud.

Idag var det dags för ärftlighetsmottagningen, där pratar vi mycket om min risk att få bröstcancer, att den är väldigt stor så pass stor att jag får om jag vill göra en förebyggande operation och ta bort brösten och äggstockar samt livmoder. Den nedre regionen är inte aktuellt eftersom jag då inte kan få barn men brösten har läkarna varit på mig om sedan jag var ca 18 år.

Det är en stor operation och väldigt tuff att gå igenom. Jag har länge varit helt emot eftersom jag vill kunna amma mina barn. Men nu börjar jag tänka om lite, jag kanske inte hinner få barn och då blir ju amning ändå inte aktuell.
Men det är självklart fler saker som gör att det är ett svårt beslut och att det inte känts aktuellt.
Det är en svår och jobbig operation och man blir sjukskriven minst 6 veckor.
Man kommer aldrig mera ha känsel i sina bröst, det blir två döda bollar.
Brösten kommer med andra ord aldrig vara någon sexuell kroppsdel.
De bröst jag sett är grymt fula på ren svenska, snea , olika stora, gropiga och ser stenhårda ut. Många har haft problem med infektioner och andra problem och haft enormt ont under tiden.
Dessutom kommer man behöva stöd och upp passning och eftersom jag bor ensam och alltid varit ensam så har det känts omöjligt.
Att dessutom vara ensam med beslutet att inte ha någon partner att dela det med så har jag sagt blankt nej under åren som gått.
På dagens läkarbesök kom frågan upp igen och jag fick denna gång se lite operations resultat och betydligt flera snygga bröst.
De har ändrat operationsmetod då forskningen och utvecklingen gått framåt så nu får man behålla vårtgården. Förut gjorde de en ganska ful tatuering.
Britta förklarade och visade lite innan hon gjorde den kliniska undersökningen.
Jag har haft lite ont i mitt högerbröst ett tag så det va skönt att undersökningarna nu börjar, men Britta sa att bröstcancer sällan gör ont. Så smärtan trodde hon va hormonell. Men mer än så fick jag inte veta, vi väntar på mammografin och ultraljudet.

Hon ville jag skulle forska lite om min övriga släkt, om någon ny insjuknat, så jag ska väl försöka kontakta min moster och se om hon vet nåt.

Men denna gång slapp jag ha diskussionen om barn och risken för mig ökar att få cancer om jag inte skaffar barn snart osv. Bästa vore om jag skaffade barn innan 30 men det är ju lite för sent nu, barn är ju inget man bara skaffar. Man ska ju ha någon att skaffa barn med också.
Men Britta har nog börjat fatta allt det där för hon tar inte upp det där längre. Inte denna gång iaf.
Vet dock att hon inte är så positiv till att jag ska vara ensamstående mamma, då mitt barn faktiskt kan bli helt föräldralöst.

Jag blir arg ibland över att jag måste gå igenom allt det här ensam. Att jag ensam måste bära på denna beslutångest, att jag måste fatta besluten ensam och att jag måste bära rädslan och gå på alla undersökningar ensam.
Jag blir irriterad på alla som får stöd av deras män och anhöriga.
Jag blir arg och avundsjuk på alla jävla par.

Dessutom satt det en mamma och hennes dotter i väntrummet, dottern va nog i min ålder.
Jag kände mig ensam och övergiven, tog upp min bok – Så dumt! Av Mia törnblom och fortsatte läsa om missbruk och kärlek. Saknaden efter min älskling gjorde att jag nästan ville kräkas i väntrummet men precis då kom tack o lov Britta och ropade in mig.

Nu är den första undersökningen klar, snart kommer kallelse till mammografin och ultraljudet och sen kommer svaren via brev. Jag är van vid allt detta men jag blir alltid lite avundsjuk på alla som har en kille med sig, jag har aldrig haft någon med mig.

Efter läkarbesöket var det ett par timmar kvar innan jag skulle börja jobba så jag tog en lång promenad genom staden och satte mig vid en kyrka och läste min bok. Boken är bra och jag får en bra insikt i min älsklings sjukdom och hans sätt att tänka men den är också jobbig. Jag saknar honom så mycket och är så frustrerad över att jag inte får hjälpa honom och inte vara delaktig.

Jag blir avundsjuk på alla som får supa med honom, på nåt sjukt sätt, de får iaf träffa honom, de får prata med honom och de får röra vid honom. Jag känner mig så utanför och så ensam.
Jag vet att jag tillhör hans friska liv, hans nyktra liv och jag ska vara tacksam att jag tillhör den biten av hans liv. Förhoppningsvis så är det ju den sidan han kommer välja senare och då måste han ju bryta med alla gamla supar kompisar. Jag är ju en av få som är på den bra sidan av hans liv. Jag vet att det är så och att jag ska vara glad och tacksam över det, men jag saknar honom så mycket att avundsjukan på dom som får supa med honom, ändå kommer.

Undvek att gå in på facebook från jobbet igår, va rädd att börja gråta igen på jobbet. Det var jätte jobbigt i förrgår då jag satt och grät och hade ångest på jobbet, alla såg och jag vet att alla nu skvallrar och undrar vad som händer med mig.
Min chef ringde min kollega och vän dagen efter och undrade hur det var med mig och vi hade ett samtal igår innan mitt arbetspass. Gulligt att de bryr sig och min chef var faktiskt över förväntan. Men jag vill ändå slippa gråta på jobbet så jag håller mig borta från facebook.

När jag kom hem från jobbet i går kväll slängde jag mig såklart på datorn och kollade och ja, han hade varit inne två gånger på dagen. Trots att jag inte kan se så mycket så såg jag att han va inne en gång på dagen vid lunch och en gång på eftermiddagen. Tror även jag klurat ut vem av hans vänner han är ute och super med. De bytte profilbild samma dag. Trots att jag inte kommer in på så mångas sidor så har jag listat ut lite. Jag tror jag vet två personer som han dricker med. Men bara en av dom har en logg som jag kan se vad som skrivs och jag tackar den högre makten för denna logg för den har givit mig en hel del info.
Glädjande nog hade han tagit bort alla kommentarer från kortet så allt larv som skrevs var borta och 4 nya kommentarer var skrivna, inget att må dåligt över utan tvärt om.
Kortet på honom gör dock ont eftersom han är så grymt snygg. Hela min kropp bara skriker efter honom, jag bara älskar den mannen. Om bara den där jävla spriten inte fanns skulle han vara så perfekt. Han är liksom bäst på allt, helt grymt bra på alla plan. OM bara inte den där jävla alkoholen fanns.

Jag kände mig ganska stark i går efter att ha pratat med min terapeut och varit och handlat med min granne. Jag kände kraft och att min älskling kommer vara i min famn en vacker dag om jag bara tar det lugnt och lever mitt liv och tar hand om mig själv.

Men, vissa samtal med vissa vänner gör mig galen.
Det tjatas om att jag ska skaffa mig en hobby och trivas med mitt liv även om jag är själv och att jag inte ska deppa för jag har ju så mycket vänner osv.
Jag blir bara arg och irriterad, jag vet att de säkert menar väl men va fan.
Jag har ingen hobby som jag tycker är så kul så jag njuter av livet. Jag kan inte måla och jag kan inte sticka eller virka. Jag har inget jag brinner för. Mitt jobb är helt okej, men jag jobbar för att få lön och även om jag trivs så är arbetet inget som ger mig mening i livet.

Just nu är min älskling allt jag vill ha, jag vill ha min man hos mig och jag vill att vi ska bo med mina katter och bygga en framtid ihop. Jag vill inte ha någon jävla hobby jag vill ha tillbaka min man nykter!

Sen har vi min familj som tycker att jag ska acceptera mitt liv som ensam och att det är bättre jag lever ensam än att jag har massa dåliga relationer och det får jag ju alltid så jag ska ge upp nu och lära mig trivas med att leva själv.
Även om det kanske inte är så de menar så översätter jag ju det till, ”ingen kan älska dig, kan du inte inse det och ge upp”

Varför ska jag vara tacksam att jag har mat på bordet och massa underbara vänner när alla andra får ha både mat, vänner och familj, hus, barn osv.
Dessutom vadå, massa underbara vänner, jo jo vist telefonboken är full och jag har massa med vänner på facebook, men ärlig hur många har tid att ses?
Alla har ju sina liv och sina familjer, och de få vänner jag har som är singlar eller lever i ett särbo förhållande har ju aldrig tid med nåt.
Sen är det ju faktiskt så att hur goa vänner man än har så när man är kär och ledsen, när man sitter och saknar så hjärtat blöder så är det inte mat på bordet man känner tacksamhet över eller att man har många vänner på facebook. Det är faktiskt bara min älskling som jag vill ha.

Ja jag är deprimerat, ja jag är ledsen och jag gråter men kan jag inte få vara det ett tag? Måste jag alltid skärpa mig och vara pigg och glad
Jag kanske inte är så kul att prata med eller att umgås med, men är det inte när man mår dåligt som vännerna prövas?

Jag vet att många blir galna över min kärlek, de tycker jag ska glömma honom och gå vidare, men jag kan inte glömma, jag har ingen knapp att trycka på så mina känslor försvinner. Allt har sin tid, jag tar en dag i taget och försöker leva så gott jag kan och kommer han tillbaka så får vi se vad jag känner då. Antingen har känslorna gått över eller så älskar jag honom lika mycket fortfarande. Den som lever får se. Det är inget jag kan styra över. Mitt hjärta bestämmer själv, jag kan inte styra mina känslor.

Vissa kan göra mig så irriterad. De envisas med att vara så överdrivet positiva att jag kräks, man får fan aldrig vara nere. Aldrig gnälla eller tycka lite synd om sig själv.

Som nu när jag står inför ett val att kanske operera mina bröst och aldrig mera ha någon känsel i dom, aldrig mera få ha den erogena zonen, aldrig få känna kåtheten växa när någon rör eller slickar på ens bröst.
Då avbryter hon mig genom att berätta någon jävla story om en blind som inte kunde njuta av rosornas vackra utseende men då satsade på att köpa rosor som doftade desto mera.
Jag bet ihop för att inte säga något dumt som skulle förstöra våran vänskap, men fy fan, inners inne ville jag bara skrika.

Ja ja hon menar väl, men kan jag inte få beklaga mig lite, kan jag inte få sörja och gråta efter min älskling utan att vara tacksam för mat på bordet och vännerna och kan jag inte få tycka att det är lite jobbigt att kanske operera bort mina bröst och aldrig mera ha känsel i dom och dessutom kanske dom blir skit fula.

Måste man alltid vara så jävla positiv och vara tacksam över det livet man har.
Herre gud, folk skulle bara veta hur många självmordstankar jag haft i mina dar. Så tacksam över livet är nog det sista jag är ibland, jag skulle gärna lämna detta jordeliv ibland.
Men jag vet att det är fel och fult att tycka så och känna så, därför säger jag det inte till någon, de skulle bara bli arga och tjata om hur jävla underbart livet är. Suck

Ibland ska man minsann tänka positivt, men när jag väljer att se saker positivt när det gäller min älskling då jävlar är det annan ton i pipan, då minsann ska jag inte tänka positivt, just när det gäller honom, då ska jag tänka negativa tankar och hur hopplöst allt är. Men allt annat i livet ska jag se så jävla ljust på. Varför då? Varför inte tvärtom?

Varför kan inte min älskling älska mig och vara nykter resten av sitt liv och vi får ett underbart liv med hus och barn och helt underbart tills vi dör 100 år gamla hand i hand.
Men se negativt och utgå från att jag får cancer, det gör dom ju ändå på Ks, där pratar de inte OM jag får cancer utan NÄR. Så jag är van och har tänkt så hela mitt liv, men det stör folk.

Enligt många så ska jag utgå från att min älskling super ihjäl sig men jag får absolut inte tänka tanken att jag får cancer.  Varför är det vara så?

Jag känner mig stark ibland och ledsen och deprimerad ibland så är det, just nu känner jag mig lite stark, jag tänker inte ge upp. Han är inne i sitt missbruk men när han kommer tillbaka till det nyktra livet så kommer vi få det bra igen. Jag måste tro och hoppas. Jag har ju lovat honom att inte ge upp.

När det kommer till min förebyggande bröst operation så får jag se, jag kommer inte fatta ett beslut detta år iaf.
Men om jag får cancer får de ta bort bägge brösten på en gång, så mycket har jag bestämt iaf.

En lång dag går mot sitt slut, en ganska bra dag trots allt. Hoppas bara inte mitt lugn blir förstört när jag kommer hem till facebook.

Sinnesro

R och jag träffades på nätet för över 2 år sedan, vi började flirta med varandra, jag minns att jag tyckte han var skit snygg och han tyckte tydligen det samma om mig. Vi flirtade och skrev lite till varandra med det hände inget mera, han hamnade i ett förhållande och senare samma år hamnade jag i ett förhållande, men vi hade kvar varandra på Facebook och någon gång då och då kom en liten puff eller en kommentar.
När mitt förhållande rasade och jag var nere så skickade han lite uppmuntrande ord till mig, orden värmde och när mina sår började läka skrev R mer och mer till mig och vid julen 2009 började vi ha nästan daglig kontakt via nätet.
Vi pratade mer och mer och vi hade så mycket gemensamt, de dagar han inte skrev kände jag en enorm saknad och jag började förstå att jag började få känslor för denna vackra man..
Vi fortsatte att skriva små meddelanden till varandra via facebook och när han skrev att han hade varit nykter under nyår så kände jag att denna man bara måste jag träffa. Eftersom jag haft sådan otur med andra män och deras alkoholvanor så var ju en kille som kunde vara nykter på nyårsafton helt perfekt.

Efter ett tag så bytte vi nummer och vi började skicka sms till varandra, många sms till varandra, vi kunde sitta och smsa till varandra hela kvällarna och han kunde skicka sms jätte tidigt på morgonen när han var på väg till jobbet bara för att säga att han tänker på mig.

Jag blev kanon kär och jag tror aldrig jag känt en så stor kärlek och en sådan trygghet som jag kände med honom, han var bara för bra för att vara sann.
Vi pratade i timmar i telefon och vi smsade varandra mycket och ofta.
Vi var så enormt lika och hade så enormt mycket gemensamt, jag föll mer och mer för honom.
Han var nykter alkoholist men nykter sedan några månader. Först blev jag lite rädd, vet av erfarenhet hur tufft det kan vara men eftersom han gick i behandling och varit nykter ett par månader så bestämde jag mig för att satsa.
Eftersom min bror och min pappa är nyktra alkoholister så vet jag vad det innebär men också att det kan gå bra med rätt hjälp och stöd och att det är enormt fina människor.
Dessutom hade nu R och jag ännu mera gemensamt - de 12 stegen.

Vi pratade öppet om allt, om vår barndom och våra missbruk. Jag om mina problem som yngre med ätstörningar, destruktiva beteenden och att jag skar mig mycket.
Han om sitt missbruk och trasiga barndom.
Vi kunde prata om allt och för första gången i mitt liv delade jag allt det jobbiga jag gått igenom med någon, han lyssnade, frågade och förstod.
Vi pratade i timmar om allt och han viste snabbt mer om mig än någon annan.

I början på februari så träffades vi i verkligheten, vi kysste varandra i vinterkylan direkt. Jag kunde inte hålla mig och han var så underbar på alla sätt, han även kysstes som en gud.

Vi gick hand i hand genom den lilla staden han bodde i och jag har nog aldrig känt mig så stolt och lycklig i mitt liv. Jag fick gå hand i hand på en öppen gata med en vacker, nykter och underbar kille.
Efter ett tag åkte vi hem till honom, till hemmet han bodde på, vi låg i timmar och hånglade som tonåringar, vi fick inte nog av varandra.
På kvällen åkte jag hem, han följde mig till tåget, men redan efter 5 min kom ett sms. Jag var så lycklig och jag önskar att tiden stannade där då.
Vi träffades när vi kunde, men pga. avståndet så blev det inte så jätte ofta, men vi pratade i telefon flera timmar per dag och vi smsade varandra mycket och ofta.
Tiden gick och vi var så kära och så lyckliga.
För första gången så var det någon som tog hand om mig, han var stor och stark och jag kunde krypa upp i hans famn och känna mig trygg, han lyssnade och han förstod.
Han var så kramgo och pussig och vi klängde på varandra hela tiden. Jag älskar att känna hans närhet.
Det går inte att beskriva med ord hur lycklig jag är när jag är med honom.
Vi tittade varandra djupt i ögonen och berättade för varandra hur kära vi var och att vi aldrig skulle lämna varandra. Jag litade på honom och för en gång skull var jag aldrig svartsjuk, han bekräftade mig så mycket att jag aldrig kände den känslan.
Livet lekte och jag bara njöt av allt.

Så kom dagen då han inte svarade på ett sms, jag anade misstanke direkt, magkänslan sa att något var knas. Han skulle på hockey och hade fått ”permission” från hemmet han bodde på.
Jag bara viste att något va fel, han svara alltid.
Jag försökte övertyga mig att det nog var slut på batterier, att han snart skulle höra av sig, men efter ett dygn så kom tårarna. Jag grät och grät, skickade sms men dom kom inte fram, kanske var batterierna slut iaf?
På måndags morgonen kom leveransrapporten på mina sms, jag vaknade och ringde upp direkt, han svarade och bekräftade det jag trodde, han hade tagit ett återfall och druckit och rökt hela helgen. Nu var han på jobbet trots allt, han mådde jätte dåligt och hade ångest och skämdes, han berättade att han inte hade vågat ringa mig och jag grät i telefonen och sa att allt ordnar sig, jag finns här för honom, vi tar oss igenom det här tillsammans, vi fixar det här.
Det lät som han grät i telefon han också och han sa att han tycker om mig så enormt mycket.
Vi skulle höras senare eftersom han var på jobbet och efter att sagt puss puss och hur mycket vi saknade varandra så la vi på.
Men vi hördes inte senare, han blev borta i en vecka till, han svarade inte när jag ringde och inte på mina sms.
Jag grät och grät, jag saknade honom så enormt mycket att jag trodde att hjärtat skulle spricka.

Efter en vecka kom ett sms där han förklarade att han inte orkade prata men att han längtade tillbaka till nykterheten och att han snart skulle hoppa av.
Vi började ha lite sms kontakt och efter 5 dagar så hade han sin första nyktra dag. Då hade han varit ute och druckit och drogat i över 2 veckor.

Vi kämpade oss tillbaka och även om han inte klarade av nykterheten helt så gick det åt rätt håll och tillsammans skulle vi fixa det.
Vi hade daglig kontakt igen och träffades så fort vi kunde, han hade skött jobbet så det hade han kvar och mig hade han absolut kvar. Min kärlek va starkare än någonsin.
Sakta men säkert byggdes en ny trygghet upp och jag började våga lita på honom igen, han hörde alltid av sig och gick alltid att nå. Vi pratade mycket i telefon varje dag.

Vi var så kära och vi saknade varandra hela tiden. Jag har aldrig någonsin träffat en kille som var så kär i mig så det var en helt ny och underbar känsla.
Det var ju så här kärleken skulle vara, helt underbart.
Varje dag var jag tacksam mot livet och luften jag andades, jag längtade hela tiden efter nästa sms eller nästa samtal eller när vi kunde ses igen.
Veckorna gick och vi kämpade på mot hans törst och abstinens, men ibland blev hans sug för stort och han drack sig full.

Efter bandy finalen som vi gick på tillsammans och som han blev trots att jag var med, kanon full på, så bestämde han sig för att söka ny och bättre hjälp,
Han la korten på bordet för alla och fick ledigt från jobbet för att gå en behandling och ta tag i sitt missbruk en gång för alla, denna gång skulle han klara det.
Jag ska fixa det här gumman, jag ska bli nykter, jag ska klara det, sa han alltid.

Han fick en tid hos en alkoholterapeut en vecka senare, på tisdagen. Han såg fram emot att behandlingen skulle börja och han förberedde mig på allt som kunde ske, att han kanske skulle behöva flytta till någon hem i norrland och att vi kanske inte kan eller får ha daglig kontakt under en tid.
Men vi skulle klara det tillsammans, vi tycker ju om varandra så mycket, så det här skulle vi klara. Vi tycker om varandra till Kina och tillbaka som vi alltid sa.
Dagarna gick och jag såg och hörde att det ibland va riktigt tufft för honom, men jag trodde han skulle klara det och om ha inte gjorde det skulle vi ta nya tag.

På helgen innan behandlingen skulle börja var jag där och trots att jag inte fick sova där så envisandes han med att jag absolut skulle sova över, han skulle fixa det där med personalen sen.
På hans skrivbort låg ett kort på mig och en ram och en sax, han höll på att rama in ett kort på mig, när jag såg det blev jag alldeles varm i kroppen av lycka. Ingen har någonsin gjort så, ingen har någonsin varit så kär i mig som han är, jag är världens lyckligaste kvinna. Tänkte jag.
Vi tittade på film och hade mysigt hela lördagen och söndagen, men han var trött, seg och frånvarande. Han ville ligga och mysa och kramas men visade inget intresse för sex.
Han var go och mysig och pussade och kramade mig mycket, men han var låg och inte som han brukade, jag frågade och försökte ta reda på vad det var, men fick bara till svar att han var seg bara. Jag frågade om jag skulle åka hem men det ville han inte, han kramade om mig hårt och sa att han ville vara med mig, alltid.

På söndagen skjutsade jag honom till ett aa möte vid 17.00 tiden och sen åkte jag hem. Han höll min hand hårt i bilen och pussade mig hej då innan han slängde igen dörren.
Jag ringde honom när jag kom hem men han svarade inte. Jag tänkte att han behövde vara ifred efter mötet så jag lät honom vara.
På måndagen va han som vanligt igen, vi pratade på dagen och han va lika glad och go. Heeeej baby svarade han alltid när jag ringde och det gjorde han nu med, vi pratade en kortis men sen ropade chefen för hemmet på honom så vi var tvungna att lägga på, som vanligt med orden puss puss, längtar efter dig.
På kvällen vid 18.00 tiden kom han in på msn och eftersom jag var på jobbet så pratade vi bara en kortis, han hade äntligen fått Internet så han kollade på sina favorit fotbolls sidor.
Jag skulle ringa honom när jag åkte från jobbet vid 19.30 tiden. Allt va som vanligt och han va lika söt och gullig som alltid, pussar och fina ord. Det sista han skrev var, då hörs vi sen då. Puss puss.
Men när jag ringde svarade han inte och sedan dess är han borta.

De första dagarna försökte jag ringa honom med fick inget svar jag bara grät. Jag var rädd att han hade lämnat mig för att jag gjort något fel eller att känslorna inte fanns där, men sen när paniken lagt sig efter ca 3 dagar, så förstod jag att han tagit ett återfall, att han dragit ut, stuckit från allt och bara super.
Jag skickade ett sms på hans födelsedag men annars försökte jag ligga lågt. Jag vet ju att varje gång jag hör av mig till honom när han är ”ute” så får han ännu mera ångest, känner skam, ånger m.m. och dricker därför ännu mera.
Så jag skickade något sms i veckan men orden att jag finns här, väntar på honom, saknar honom och älskar honom.
Dagarna går och jag hoppades att han skulle vara ute ungefär lika länge som sist, även om han själv trodde att så länge som han va ute sist, kommer han ju inte vara ute om han nu går ut igen.

Men dagarna gick och när han varit ”ute” över två veckor började jag må sämre igen. Saknaden blev värre och värre, jag var på något sätt inställd på att återfallet skulle vara ca två veckor, jag vet att jag inte kunde veta det men på något sätt blev min hjärna och kropp inställd på två veckor. Tårarna började rinna igen och frustrationen över att inte veta något och inte ha någon kontakt höll på att göra mig galen, tänk om han inte är på ett återfall?!?! Panik.
Jag tog kontakt med min terapeut som jag träffade förut, hon var inge bra tyckte jag men nu tog jag allt jag kunde få för att överleva. Jag mailade även en gamla vän från Al-anon, vi hade inte hörts på många år men jag behövde hjälp och det gick inte att tänka på rätt och fel, jag tog chansen och bad om hjälp av alla jag kunde.


Jag kontaktade även hans syster och efter att hon pratat med honom fick jag svar, mina misstankar stämde han var ute och drack. Det kändes på något sätt bättre, nu viste jag ju att det inte handlade om mig personligen.
Jag viste nu att det var sant att han drack och att även hon hade haft svårt att få kontakt med honom och det kändes bättre att veta med säkerhet att det jag misstänkte stämde. Nu va det bara att vänta och hoppas att han skulle vilja komma tillbaka till mig och nykterheten snart, att han skulle nå sin botten och komma igen.

Dagarna blev veckor och jag fortsatte skicka nåt sms i veckan och hoppas att det skulle leda till något, jag mådde iaf bra av att skicka dom, min ångest och saknad blev lite mindre när jag sänt ett sms och eftersom telefonen var mycket avstängd så var ju leverans rapporten när telefonen slogs på, det ända sättet för mig att veta att han iaf levde.

Jag började spionera så gott jag kunde på facebook för att se om han varit inne, men det var han sällan, ja nästan aldrig, vad jag kunde se. Men jag började och avslutade vare dag genom att titta på våran relations status där våra namn så fint stod tillsammans. Jag var stolt och glad att våra namn stod så, det var ju allt jag hade kvar.

Så en morgon va hans namn borta, det stod att han va tillsammans med en annan tjej!
Jag bara satt och stirrade i panik på datorn. Det går inte att beskriva känslan, jag kunde inte andas, kunde inte gråta jag bara kände hur någon drog undan mattan och hur jag bara ville dö. Efter någon minut kom tårarna och ångesten igång, jag hyper ventilerade och kippade efter luft, nu dör jag tänkte jag, nu dör jag. Jag tog telefonen och ringde alla vänner jag kunde komma på, men ingen svarade. Jag kände hur jag ville kräkas, sprang in på toaletten och hulkade, men bara galla kom upp.
Jag tog några djupa andetag och började ringa mina vänner igen, till slut svarade min killkompis som bor på neråt i landet. Han lugnade mig och sa att det förmodligen va någon fylle grej eftersom det skedde mitt i natten. Jag tog mig samman och jag minns inte vad han sa, men jag lugnade ner mig och började läsa allt jag kunde komma åt på nätet, i detalj allt jag hittade om dom två.
Jag ringde min älskling flera gånger men inget svar, jag skickade sms, men inget svar.

Jag fortsatte i panik att leta efter fakta och känna efter vad min magkänsla sa.
Det kan inte vara något mellan dom, han skulle aldrig göra så mot mig det vet jag ju, men nu var han ju på fyllan, kanske är han annorlunda då? Han sa att jag aldrig behövde oroa mig för att han skulle vara otrogen, inte ens på fyllan skulle han kunna vara det. Men alla missbrukare ljuger ju så hur kan jag tro på det?
Men när han dricker så är han bara intresserad av alkoholen, han skiter ju i allt annat, och sexlust har han då inte, det vet jag ju, eller? Tankarna snurrade, jag sprang in på toaletten och spydde lite till, men inget mer än galla kom denna gång heller.
Jag grät och grät men fortsatte leta efter fakta. Inget antydde att de är mer än gamla vänner, inget gullig och inget kärleksfullt var sagt mellan dom. Deras vänner verkade mer eller mindre väldigt förvånade och jag började mer och mer tro att det va en fylle grej eller något liknade, de var vänner och hon kanske ville bli av med någon dejt eller nåt. Det var ju ändå vårat datum som stod. Vårat års datum stod kvar, det måste ju betyda något.
Dagarna gick och jag vande mig med att deras namn stod där på facebook. Det gjorde ont, förbannat ont, men jag vande mig på något sjukt sätt. Det va inget mellan dom, det var jag nästan övertygad om. Min magkänsla sa det och jag ska lyssna på den har jag lärt mig.
Min terapeut var övertygad om att jag inte behöver oroa mig för andra tjejer det är alkoholen jag ska oroa mig för inget annat. En gammal vän som varit riktigt tung missbrukare stöttade mig och sa det samma. Andra tjejer är inte problemet det är missbruket som är problemet och det är hans hälsa du ska oroa dig för.
Orolig var jag. För allt, åter igen skickade jag ett sms till hans syster, jag var bara tvungen att få veta att han levde och om hon viste något om någon annan tjej. Hon svarade att hon inte viste vad han höll på mig, att det spårat ut men att hon inte hört något om någon annan tjej.

Jag ringde hemmet han bodde på, men de har ju tystnadsplikt så de kunde inget säga men av hennes otroligt nervösa beteende när jag sa vem jag var och vem jag sökte och undrade om han va ok, sa ju rätt tydligt att han va långt ifrån okej.
Jag ringde häktet i staden han bor i men de kunde inget säga, såklart. Jag viste att det var en chansning men va fan man kan ju inte få annat än ett nej.
Sen ringde jag tingsrätten och kollade när hans rättegång skulle vara, jag viste ju att det skulle vara en sådan nu på våren för ett fylle slagsmål under förra återfallet han hade innan vi träffades.

26 maj är den, äntligen ett datum. Vet inte varför det är så skönt med ett datum, och vad det datumet kan ge mig, han kanske inte ens dyker upp på rättegången, men kanske, kanske döms han till vård, kanske kan det datumet vara början på något nytt och bra. Nu har jag ett datum att se fram emot på nåt sätt. Jag har ju inget annat, så ett halmstrå här och ett halmstrå där är ju allt jag kan skrapa ihop. Jag ber till högre makter att 26 maj blir vändningen.

Jag letade upp en Al-anon grupp och tog mod och kraft och gick dit, det va skönt och jobbigt på samma gång. Gemenskapen i gruppen ger värme och kraft, men när det va min tur att delge så grät jag som ett barn, jag drog en snabbresumé över mitt liv medans tårarna rann och alla i rummet såg ganska tagna ut när jag var klar. Men det va skönt att jag vågade gå dit helt ensam och när vi tillsammans läste sinnesro bönen var jag riktigt stolt över mig själv men jag frös så jag skakade. Det tog någon timme innan jag slutade skaka, förmodligen av pressen och alla känslor. Men jag klarade det och jag har hittat en grupp jag kan gå till varje söndag, för min skull men även för min älskling skull, jag måste ju vara stark och frisk när han kommer tillbaka, om han nu kommer tillbaka.

Veckorna fortsatte att gå och jag åkte utomlands med min kompis, resan var bokad och min älskling viste att jag skulle åka men han hann aldrig få veta när. Det var enormt jobbigt att släppa taget och åka iväg. Jag ville vara hemma och leta information på nätet och bevaka mobilen, gråta och skrika när jag ville. Men det var bara att packa resväskan och åka, jag skulle aldrig svika min vän, vi skulle åka iväg och ha det skönt i solen och så fick det bli.

Jag bestämde mig för att skicka ett mms till honom, mig i solen vid polen och så blev det, han fick två mms från solen och sen ett vykort med snigelposten, eftersom han är skriven hos sin syster så skickade jag det dit.
Semestern var nog nyttig för mig, jag kunde inte kolla på facebook eller msn, jag hade bara min mobil där han kunde nå mig om han ville och den var tätt intill mig hela tiden som vanligt, men bortsätt från det så var jag fri från mina tvångstankar. Jag kunde inte kontrollera, jag var tvungen att släppa taget.

Vi shoppade en hel del och shopping lindrar alltid min ångest, och jag höll mig från att gråta nästan hela veckan. Vi slappade och tog det lugnt och tog max två öl per dag, lagom då jag känner ett enormt hat mot alkoholen men ville ändå ha semester med en öl i solen vid polen.

Så där låg vi vid polen och njöt av värmen, vi hade en riktigt ”tant semester” utan festande och tidiga kvällar och tidiga mornar.
Jag lyckades även läsa en halv bok, jag som aldrig läser men denna bok fastnade jag i. Mia Törnblom, Så dumt! En jätte bra bok som passade mig perfekt, även om jag viste mycket innan så förstod jag mer och mer om min älsklings sjukdom och hur han tänker och känner, att han vist kan älska mig trots att han inte hör av sig och att det finns hopp.
Jag låg där i min bikini i solen, tårarna rann under solglasögonen och jag läste sida efter sida och ju mer jag läste ju mera förstod jag och ju mera ville jag vänta, stanna och kämpa för oss och för honom. Jag kände mig stark och det gjorde mig övertygad om att vi skulle klara detta.

När jag kom hem solbränd och lite starkare satte jag självklart på datorn, och Yes han hade varit inne och han hade tagit bort det där med förhållandet med den där tjejen. Jag tog det som ett direkt meddelande till mig, varför skulle han annars ta bort det?  Det står kvar på hennes sida och det står fortfarande vårat datum men det är borta på hans sida, det första han gjorde när han kom in på Internet igen va att ta bort det som gjort mig så ledsen, det bara måste ha varit ett meddelande till mig. Jag blev glad och stark och kände mig nästan lycklig för en stund, tänk va lite som behövs för att jag ska bli glad. Men så kändes det, det var en stor lättnad för mig.

Jag skickade som vanligt iväg 1-2 sms i veckan och denna gång berättade jag att jag kommit hem och att jag saknade honom.

Men så brakade jag ihop totalt igen. Jag råkade vara inne på facebook exakt samtidigt som han var inne. Jag såg hur hans kort var borta, alla hans bilder, jag gick in på en av hans vänner för att se om han skrivit något och upptäcker då att profilbilden va ny, jag går tillbaka till hans sida och ser att han lagt upp en ny bild på sig, i samma sekund som jag var inne på hans sida, han är alltså där nu, vi är på samma sida samtidigt han sitter bakom skärmen, så nära mig men ändå så långt borta, jag ser hur han ändrar på sin sida, han lever och han är där här och nu.

Tårarna började rinna, hjärtat slog så hårt att jag trodde det skulle gå sönder, jag får en ångest attack, springer iväg stört gråtande trots att jag var på jobbet, jag låser in mig på toaletten grät hysteriskt. Går tillbaka till min plats, skriver ett privat meddelande till honom på facebook att han måste kontakta mig att jag måste få veta vad som sker. Men han svarade inte.
Jag satt länge och tittade på det nya kortet, han är ju så grymt snygg, Kortet är hårt och jag tycker jag ser att han mår rätt piss, han har gått ner i vikt, rakat av sig håret, satt in ett örhänge, solglasögon på och sen står han mot en vägg och visar fingret. Men trots den hårda attityden är han så jävla fin, jag gråter för att jag saknar honom, jag gråter för att jag inte får vara hos honom, jag gråter för att jag älskar honom och för att han är så svår att nå. Jag vill ju vara vid hans sida.
Jag ringer honom, men han svara inte. Jag vet att han ser att jag ringer, han tittar säkert på telefonen och ser att det är jag, han sitter ju vid datorn och skriver på facebook. Men han svarar inte.
Jag ser att folk börjar kommentera kortet, han svarar, det är mest larv, de retas och larvar sig men de skrivs en hel del, men jag kan inte skriva något, han har gjort någon inställning så jag inte kan skriva, det gör så jävla ont att se andra få prata med honom men inte jag, jag kan bara sitta och titta på när min älskling pratar med andra och de pratar med honom, tårarna rinner, snoret rinner, sminket ligger svart på kinderna. Jag kan inte sluta gråta, jag kan inte skärpa mig, han har blockat mig.
Men han har inte tagit bort mig som vän, tack o lov, bara blockat mig.

Efter två timmar skickar jag ett sms, veckans sms kvot är egentligen redan gjord men jag skickar ändå. Jag måste få ut min ångest. Skriver att jag sett att han varit på facebook, att jag tycker han är skit snygg på bilden och att jag saknar honom, jag frågar varför han blockat mig och vad som händer, att jag är hans flickvän och att jag tycker om honom så jävla mycket, att jag förstår att han är ute och dricker och säkert gjort massa dumt men att jag finns kvar precis som jag lovade.
Han svarar såklart inte, jag sänder samma text som mail. Men inget svar.
Jag grät i timmar, tårarna tog inte slut, när jag kom hem från jobbet värkte huvudet och jag fortsatte gråta tills ögonen inte orkade mera, lusten att skära mig kom tillbaka, jag längtade efter smärtan som är så enormt skön, längtade efter det varma blodet som gör att man mår så mycket bättre. Jag ville så gärna skära mig så som jag gjorde som tonåring, men min vuxna kloka hjärna höll mig tillbaka, jag bäddade ner mig med katterna mina och somnade till slut.

I drömmarna är vi alltid tillsammans och vi är alltid lyckligt kära, oavsett om han dricker eller är nykter i mina drömmar så är vi tillsammans och vi är kära och lyckliga.

Vid 4 på morgonen vaknar jag av att huvudet spränger än, jag tar en tablett och försöker somna om. Ska upp tidigt ska till min terapeut klockan 9 på morgonen, längtar efter henne tänker jag innan jag somnar.

Vaknar strax innan klockan ringer. Ensamheten och saknaden gör mig galen, den äter upp mig inifrån.
Kliver upp och pallrar mig väg till terapeuten. Hon var kanon. Jag grät som en idiot men när jag efter 40 min terapi kommer ut är jag starkare.
Han är inne i ett missbruk, jag ger honom ångest och dåligt samvete, han känner skam och mår piss av att se och höra från mig, jag tillhör den nyktra delen av hans liv, den delen han inte orkar med just nu. Han är sjuk och han är inne i sitt missbruk. Han hör av sig när han kan och orkar, när han är nykter. Jag kan bara vänta och låta honom vara.
Vänta och se vad som sker, en dag i taget.

Hur fel det än kanske låter så älskar jag honom, jag vill inte ge upp än. Jag tror fortfarande han är mannen i mitt liv och att kommer fixa det här.
Någon gång måste kärleken vinna och jag vet att våran kärlek är stark, även om hans kärlek till alkoholen just nu är större.

Jag älskar honom, även om han är en alkoholist.
Men jag älskar honom mera som nykter alkoholist, mycket mera. Men bara han kan ta det steget.

Sinnesro
 
 

Min Mamma va en underbar Mamma. Hon va alltid glad och hon va vacker och snäll . Hon va den bästa Mamma man kan ha. Vi älskade henne oändligt mycket.

När Mamma och Pappa hämtade oss på dagis när vi va små luktade dom en speciell doft som jag än i dag kan minnas, de luktade från ritningarna på deras jobb, den doften va underbar, en speciell doft som för oss betydde hemgång.

Mamma va ledig någon dag i veckan och var hemma med mig och min lillebror och på eftermiddagen runt 16.30 stod vi tillsammans i köksfönstret och sjöng pappa kom hem, (brevet från lillan av Taube)ända tills vi såg pappa i backen och han vinkade. Då rusade vi till dörren för att möta upp honom.

Min barndom va underbar. Jag minns aldrig att pappa och mamma bråkade och varje fredag hade mamma köpt lösgodis som vi sorterade exakt lika mellan mig och min lillebror, sen fick vi ligga i soffan på kvällen med täcke och kuddar och vårat godis och somna framför tv´n. Det va helg !

Vi var alltid tillsammans.
Jag minns att jag inte ville sova borta som barn för jag ville inte missa en kväll med min familj framför tv´n.
Det är minnen idag och jag är evigt tacksam för dom fina minnen jag har.

På sommaren satt mamma med varm nyponsoppa på stranden med jacka när jag gick i simskola. Det va svinkallt i vattnet. Men vi kämpade på. Till slut va det Pappa som lärde mig simma.
På vintern byggde vi snökojor och va ute på Järva fältet med skidor och massäck, vi kunde vara ute en hel dag, bara familjen.
Varje onsdag va vi på Gubbis och såg speedway, vi hejade på getingarna och Pappa jobbade som funktionär, han stod alltid i andra kurvan.
Mamma hade sina favoriter, först va det Richard Helsén och sen när han åkte till England blev Erik Stenlund hennes favorit. Jag hade Dennis Juhlén.
Mamma ramade in en bild till mig på honom som jag hade vid sängen, han va min första kärlek. Jag va väl ca 9 - 10 år och jag minns att jag berättade för mamma hur det pirrade i magen när jag tänkte på honom.

Sommaren 1985 fik min Mamma bröstcancer, jag minns att hon berättade det för mig när hon skulle säga god natt, hon satt på min säng kant och va ledsen, och jag tröstade Mamma, jag berättade att jag sett på tv att bröstcancer går att bota och att man kan få nya bröst och att hon inte skulle vara ledsen för det gick att bota, det sa dom ju på tv.
Jag hade inte fyllt 11 år än.

Hon hade själv hittat knölen den va liten som en grön ärta. Men Mamma hittade den, hon va noga, Mormor dog i bröstcancer, så mamma viste hur noga det va att känna på brösten och gå på täta kontroller.

Bara några veckor senare opererades Mammas sjuka bröst bort. De tog bort hela bröstet för säkerhets skull.
Jag minns att hon hade ont och att min Lillebror inte kunde sova i hennes säng längre.
Jag minns att hon började gråta när de visade bikini modet på tv, för hon skulle inte kunna ha bikini igen, med de ärret hon hade och bara med ett bröst.
Jag minns att vi va med henne på ett ställe i stan där vi fick vara med och titta och känna ut en bröst protes till henne. Brorsan min var bäst på att känna att dom va lika, och Mamma och Pappa skrattade gott åt det.
Mamma och Pappa va noga med att vi fick vara med, barn ska inte behöva hamna utanför det gör dom bara rädda. Vi skulle gå igenom det här som en familj. Tillsammans.

Sommaren kom och vi åkte till Småland hela familjen ett par veckor och vi hade som vanligt en toppen semester ihop. Men jag minns att Mamma var lite trött och hängig.
När vi kom hem från semestern vet jag att mamma var öm i kroppen, som träningsvärk. Hon trodde det kanske var för att hon plockat bär i våran trädgård. Men när värken inte gick över sökte hon upp läkaren. Det va början av Augusti. Mamma blir inlagd. Först på Löwenströmska sen på Radiumhemmet Ks. Hon hade då cancer bl.a. i lever och skelett.

Jag minns inte så noga resten, men jag vet att vi fick hälsa på henne ibland på sjukhuset, en gång fick jag en vit jacka av Pappa precis innan. Jag har en i dag kvar den jackan, har inte kunnat slänga den.
Vet att hon fick permis från sjukhuset, men jag minns inte allt, min bror berättade att vi var på landet och att mamma kom med sjuktransport och att hon va väldigt dålig. Men jag minns inget av detta. Jag minns inte henne som så sjuk. Allt gick så fort och mycket har jag förträngt.
Jag minns att Mamma hade permis en gång och vi var hemma, i vardagsrummet hade vi en skånsk spettekaka som Mamma hade fått av sin vän Gunell. Jag sa till Mamma att vi skulle äta den till jul. Mamma svarade att “det kan ni göra” och hon log mot mig, jag tyckte det va konstigt att hon sa ni och inte vi, men tänkte inte mer på det.
Den 10 september 1986 somnar Mamma in. Hon fyllde 40 år samma dag. Jag var då 12 år och min bror 8 år.
Pappa var hos henne på morgonen men skulle åka och hämta blommor och fixa något på jobbet, läkarna sa att nu kunde han åka, men Pappa hann inte mer än komma till jobbet så ringde dom från sjukhuset. Mamma hade somnat för alltid.

Jag vet att jag satt och väntade utanför naturvetenskaps klassrummet, vi satt hela klassen och väntade i korridoren när det kom en tant och frågade efter mig. Min Pappa hade ringt, jag var tvungen att åka hem, något hade hänt.
Jag förstod direkt men samtidigt inte, jag cyklade hem allt vad jag kunde, tårarna rann längst kinderna medans jag cyklade så fort jag kunde. Jag vet att jag mötte Paul och en annan kille på vägen och att vi hälsade när jag snabbt cyklade förbi. När jag kom hem satt farmor i köket och grät. Allt är så luddigt, jag minns nästan inget, bara korta bilder. Jag minns att det va kaos, det va ju mammas 40 års dag så folk ringde och kom för att gratta henne. En av Mammas vänner Barbera kom med present. - en parfym. Den parfymen fick jag sen.
Jag har ingen aning om hur jag somnade den natten, men jag gick i alla fall till skolan dagen efter. Jag sa inget till någon, jag vet inte varför. Kanske för att om ingen viste kunde jag lotsas som om det inte hänt. Om jag inte sa det högt så fanns det inte. Jag försökte leva som om Mamma va bortrest, på något sätt gör jag det nog än. Men efter tre dagar frågade mina vänner Karin och Malin hur min mamma mådde och då kunde jag inte hålla sanningen borta längre. Jag vet inte vad verken jag eller dom sa, vet bara att jag på något sätt fick fram att min Mamma var död.

Jag vet inte hur jag överlevde, flera år är som bortförträngda. Jag tror begravningen var en fredag, vi hade friluftsdag i skolan. Precis innan vi skulle gå in i kyrkan satt en liten fågel på kanten till dammen som ligger utanför kapellet. Fågeln tittade länge och varmt in i mina ögon och det kändes som om Mamma sa farväl. Mer än så minns jag inte av Mammas begravning.

Tiden efter min Mammas död och den månaden Mamma var sjuk är som borta ur mitt minne, jag vet inte vad som hände eller vad jag tänkte. Allt är suddigt och stora bitar i mitt liv är helt borta. Jag försökte leva på som om ingenting hade hänt, som om min mamma bara var bortrest. Jag bet ihop och sköt bort mina känslor. Hjärnans sätt att överleva en sådan kris är ju att förtränga, jag var bara 12 år. Kanske kommer jag minnas en dag, kanske inte.

Men på något sätt levde jag, min lillebror och min Pappa vidare tillsammans. Pappa försökte finnas där både som Pappa och Mamma, gick i affärer med mig i timmar och allt annat tufft som det innebär att vara ensam med en tonårsdotter. Det måste varit väldigt tufft för jag var nog ingen lätt tonåring och det var inte min lillebror heller. Vi hade alla våra sätt att överleva och förtränga våran sorg och saknad.
Men vi kämpade ihop. Jag tog hand om min bror och min Pappa och dom tog hand om mig, så gott de kunde. Vi överlevde tillsammans. Vi var en familj även om en stol alltid var tom vid köksbordet.

Det går inte en dag utan att jag tänker på min Mamma och saknar henne. Det värsta är att man inte minns hennes röst längre, eller hennes doft. Vill minnas.
Men jag minns att hon va den bästa Mamman man kan ha och den tiden vi fick med henne var underbar och vi kommer alltid att älska våran Mamma. Jag hoppas vi en dag ses igen.
Jag skulle göra vad som helst för att få höra hennes röst igen och få den där kramen bara Mammor kan ge.
Jag har så ofta väntat på att hon ska “spöka”, bara komma och säga ett par varma ord när jag har det som jobbigast. Men jag har aldrig sett eller hört henne, men jag är övertygad om att hon finns där och vakar över mig och min bror på något sätt. Våran Mamma skulle aldrig överge oss.

Tack Mamma för dom fina åren vi fick tillsammans. Älskar dig Mamma.

Din Dotter .

Sinnesro

 

Dags att byta blogg, känner att jag vill vara mera anonym. Blev för mycket i min förra blogg, jag vill kunna skriva öppet det jag känner och det jag tycker men allt kan man inte dela med sig när man inte är anonym. Jag vill inte såra andra eller avslöja deras identitet och jag kan inte alltid stå för det jag känner inför alla. Men jag vill ändå dela med mig och jag har ett behov av att skiva dagbok, men vill inte ha det liggande i en dator, så en blogg är ju super och kanske kan jag även hjälpa andra.
Det va så jag hade i min förra blogg också men eftersom jag inte var anonym och mina vänner och många bekanta, kollegor osv. kände till bloggen så begränsade det mitt skrivande.
Därför har jag nu valt att skriva i en ny blogg och vara anonym.

I denna blogg kommer jag dela med mig av allt i mitt liv. Vardagen, kärleken, sex, vänskap, längtan efter barn och familj, ensamhet, lycka och sorg, ja allt som kommer upp i livet.

Pga min bakgrund kommer jag kanske skiva extra mycket om hur det är att komma från en dysfunktionell familj då min mamma dog i bröstcancer när jag var 12 år och som en följd av det kom massor med sorg, missbruk och annat jobbigt in i mitt liv.

Jag kommer nog att skriva mycket om hur det är att leva som anhörig till missbrukare och hur det är att ha kontrollbehov och vara medberoende då jag är syster, dotter och flickvän och vän till missbrukare och fd missbrukare. Numera är de flesta nyktra och drogfria och jag hoppas att alla en vacker dag är nyktra och drogfria.

Jag kommer självklart även skriva om hur det är att leva med risken för ärftlig bröstcancer och mina tankar kring undersökningar och rädslan för cancer och förebyggande operationer.

Jag skriver mest för min egen skull, för att få lätta på min ångest och få ur mig mina tankar men även för att någon annan där ute kanske behöver veta att de inte är ensamma.
Hoppas min blogg kommer att uppskattas av just dig och att den kommer hjälpa mig och andra att tillfriskna och bli lycklig trots jobbiga motgångar i livet.

Va rädd om dig

 

Sinnesro