Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Grymt bra citat som jag snott från min favorit bloggare. En ung men väldigt klok.
http://matildays.blogg.se/
Hennes citat älskar jag. Så bra, så kloka.

Jag tycker så mycket om henne, hon är så god och vi har varit vänner i evigheter, men nu blev jag irriterad. Varför får killar vara precis som de är och vi tjejer ska vara oskulder och så jävla fina?

På min facebook har jag massvis med bilder, jag älskar att ta kort och lägger upp många kort på facebook i små album.
Tydligen så har jag bilder från 2008 då jag och min dåvarande kille ligger i sängen och tar kort på oss tillsammans. Alltså kort på våra ansikten när vi ligger i sängen på semestern i Turkiet. Han har bar överkropp och jag har en klänning på mig. Detta var alltså kort från ca nästan 4 år sedan.
men idag fick jag ett meddelande.

” Älsklingen... om jag får komma med ett förslag (och jag hoppas att du inte blir irriterad på mig för jag utgår bara från mig själv) så skulle jag ta bort eller ändra sekretessen på de bilder där du är intim med ditt ex. Det är länge sedan visst men jag skulle inte vilja se min nuvarande eller eventuella framtida partner i sängen med någon annan. Det är fina bilder men ja, du vet... bara en tanke. Jag har rådgjort med manliga bekanta (inte om dig, utan bara pratat allmänt) och alla är överens om att man helst vill slippa se sin fru/flickvän med någon annan även om man vet att hon haft ett liv innan så vill man liksom inte hade rakt i ansiktet. PUSS och KRAM och självklart gör du som du vill men jag tänkte bara att du kanske inte tänkt på att de där fotona ligger där..?”

Jag vet hon menar väl men jag blev ändå förvånad över meddelandet.  För det första har jag det grövsta sekretessen på allt på facebook, så bara mina vänner kan se något, ingen annan.
Sen vet jag att hon försöker para ihop mig med en kompis till henne så jag tänkte att det kanske var därför men han har jättemånga bilder med halvnacka tjejer som klänger på honom och  som han håller om och det är massa olika tjejer. Så jag tyckte liksom att hans bilder var betydligt värre. Jag har några bilder på mig och en pojkvän och det är från ett förhållande för fyra år sedan. Han har massvis med bikinibilder och massa halvnakna tjejer som håller om honom på massvis med bilder både dåtid och nutid.
Grovt översatt: jag har bilder från ett seriöst förhållande som var för fyra år sedan, han har massvis med bilder från massa tjejer han förmodligen dragit över, iaf några av dom. Mina bilder är fel och hans är okej? Eller?

Varför är det på detta vis? Killar får knulla runt, killar få ha bilder på tjejer och de får tycka att en tjej är snygg eller ful, killar får säga att de föredrar ljusa eller mörka tjejer, stora eller små tuttar osv.
Men vi tjejer får inte ha några krav och vi ska vara oskulder och små fina flickor utan förflutet.
Vi ska ta emot och vara tacksamma för det vi får och vi ska göra så killarna inte behöver vara svartsjuka eller vi ska hjälpa dom så dom inte tappar humöret eller får onda tankar. Vi ska inte ha någon sexualitet utan bara ställa upp på mannen när han vill och vi ska inte varit med någon annan eller känt lust innan. Vi får inte vara utseendefixerade eller säga att vi föredrar en viss sorts utseende, eller ens någon speciell stil. Då är vi kräsna.

Jag tar bort mina bilder på mitt x när jag har en ny kille och han tagit bort korten på sina x.
Rätt ska vara rätt. Jämställt och lika.
Det ska inte vara någon skillnad på tjej eller kille.

Jag blev faktiskt lite irriterad och sårad. Hon fick det att låta som om jag gjort något fel.
Överdriver jag?

Sinnesro

Jag har verkligen kommit igång med min träning.

Nu har jag även köpt lite snygga träningskläder.
Längtar tills nästa träningspass, då jan kan använda alla nyinköpta grejer.

Saknar träningen, jobbar och kan inte träna förrän på måndag, undrar hur mycket jag ”förstörs” av ett träningsuppehåll på fem dagar.
Kanske kan springa lite på löpbandet på jobbet men springa är ju inte riktigt min grej. Men jag kanske ska försöka iaf.

En gammal vän till mig försöker para ihop mig med en killkompis till henne. Han är grek och ser ganska bra ut. Tatueringar och allt har han tom.
Han har nu addat mig på facebook så vi får väl se vad som sker. Han har inte sagt något än och jag puffade honom så….vi får se vad som sker.

Var så grymt länge sedan jag var lyckligt kär så jag minns knappt hur det känns.
Det är ganska så precis två år sedan R och jag var så där lyckliga och jag trodde att jag för alltid skulle vara världens lyckligaste kvinna. Saknar den tiden, jag kände mig odödlig och jag var så lycklig. Varje andetag jag tog var lyckligt.

Nu känner jag mig mera tom. Inte arg, inte ledsen, inte kär….inget.
Saknar  men vant mig så med den känslan så den känns inte längre.
Vill bara sova och träna och vara med min katt den tiden han har kvar.

Irriterad och besviken  på en vän som kastar sten i glashus typ hela tiden och det stör mig. Men eftersom jag valt att ge henne en chans till så får jag väl liksom gilla läget.
Hon gör mig så arg och kränkt.
När jag mådde dåligt så orkade hon inte vara vid min sida, hon förstod inte hur jag kunde vara så ledsen över en man och tyckte jag skulle lägga in mig på psyket och hon sa verkligen mycket elaka saker till mig och hon fanns inte alls vid min sida när jag hade det som jobbigast utan drog sig mer och mera undan, ja vi hade nästan ingen kontakt alls.
Sen i våras blev hon tillsammans med en kille som slår alla rekord. Han är verkligen inte bra på nåt sätt och han har sårat och svikit henne så mycket så man har tappat räkningen, hon tar tillbaka honom om och om igen och hon vågar inte berätta för någon om honom och hans alla dumma sidor mer än för mig för att folk dömer henne.
Jag försöker få henne att förstå att hon dömde mig och hon tyckte jag var knäpp, men nu är hon 100 gånger värre själv, men hon ser inte det.
Hon förstår mig bättre vad jag gått igenom säger hon men längre än så kan hon inte sträcka sig. Hon ser inte likheterna med idioten och sol och våraren M som jag var tillsammans med för 6 år sedan och hon ser inte sina egna beteenden och hur mycket hon själv insjuknat under tiden med denna kille.  Hon ser inte, hon förstår inte och hon vägrar sjunka så lågt så att hon kan ta råd av mig eller se att hon nu är betydligt värre än jag någonsin varit.
Jag har så svårt att behärska mig ibland och jag har så svårt att hålla käften men jag hjälper inte henne genom att såra henne och hon måste själv se och inse, jag kan inte gör det åt henne.

Hon kommer en vacker dag inse att hon inte är så mycket bättre än någon annan och att jag faktiskt är klokare och starkare än henne ibland och att det är okej. Hon kanske någon gång kan kliva ner från sin häst och inse att hon är lurad och hon är allt det hon kallat mig och lite till.
Hon var så hård och kall mot mig och hon har fått det dubbla själv nu men ännu inser hon inte det. Det är som hon vägrar sjunka så lågt så att hon hamnar på min nivå att hon ska vara så värdelös som jag, problemet är att hon är långt under mig för länge sedan. Hon har redan nu accepterat mer än jag någonsin gjort och hon har redan nu blivit lurad så grovt så många månader att jag ligger i lä.
Men hon ser inte det.

Nu är livet ingen tävlan i tårar och man ska inte jämföra sig med andra och jag gör det sällan, men eftersom hon tryckt ner mig så mycket och sagt så mycket elakt och alltid ska vara bättre än mig och aldrig erkänna att hon har fel och jag rätt eller att jag kan ha kloka råd eller veta något som hon inte vet så blir jag så arg när hon kastar sten i glashus så in i helvette och sen fortsätter försöka trycka ner mig och att jag ska vara sämst.
Hon orkade aldrig prata med mig är jag ville och behövde prata men nu när hon vill prata så ska jag finnas där flera gånger per dag.
När jag behövde en vän lade hon telefonförbud på sig själv för att prata i telefonen tog så mycket av hennes tid. Men nu när hon behöver en vän så är telefonförbudet borta och hon ringer mig minst två gånger per dag.

Jag går i gång på denna vän och harmar så in i….hon gör något med mig som triggar mig. Jag blir så arg och upprörd.
Men vi har kul ihop också och vi är gamla vänner. Jag bestämde mig för att ge henne en chans till så jag antar jag får skylla mig själv.

Men annars känner jag inte mycket och bryr mig inte mycket om nåt.
Skiter i allt fortfarande. Sörjer min katt och försöker vara med min gammelkatt så mycket jag kan den tiden han har kvar.

Ibland känns det som om jag inte vill eller kan bli kär igen. Orkar jag gå igenom allt igen? Orkar jag bli sårbar? Vill jag verkligen utsätta mig för det igen?
Tänk om R kommer tillbaka, vill jag och vågar jag då?

Sinnesro

Dejten med Greken var okej men vi klickade nog inte.
Vi möttes och han var bara 10 min sen men bad om ursäkt och var super trevlig. Vi köpte bio biljetter till ”girl with the dragon tattoo” Han betalande. Vi satte oss ner och tog en dricka och snackade, vi hade lätt att prata med varandra och pratade på medans vi väntade på bion.
Filmen var bra men den svenska tycker jag var klart bättre.
Efter Bion så gick vi och åt grekiskt, han betalade och vi pratade och åt och hade super trevligt. Vi hade mycket och prata om och han var riktigt trevlig, artig och vettig.
En av de bättre dejter jag varit på, måste jag säja.
Efter maten gick vi en liten promenad och sen skildes vi åt. När jag kom hem skickade jag ett sms och tackade för den trevliga kvällen, han svarade och jag svarade på hans svar, men sen har jag inte hört nåt.

Men…
Det klickade nog inte för någon av oss. Han var betydligt kortare än jag, inte lite kortare det kan jag ta, har haft flera killar som är kortare än jag, men denna kille fick jag verkligen böja mig ner för att krama om.
Vet inte om det var det eller om det vara hans tänder, för dom var inte så fräscha. Men någonting var det för jag kände ingen attraktion alls.
Han verkar inte heller känna ett dugg eftersom han inte hört av sig. Han jobbar ju dessutom grymt mycket så kanske har han inte tid för någon relation just nu eller så var jag inte rätt för honom heller.
Vi hade dock en trevlig kväll så det ar ju helt okej.

Annars har jag nästan bara tränat. Jag har tränat nästan varje dag. Så grymt kul att träna.
Äntligen tycker jag det är kul att träna. Äntligen har jag hittat ett ställe där jag trivs och pass som jag gillar.
Nu kommer jag jobba ganska mycket ett par dagar så det kommer vara svårt att hitta pass som passar, men på måndag ska jag träna igen och på tisdag ska jag träffa en personlig tränare som ska hjälpa mig att även tycka om styrketräning. Vi får se om hon lyckas.

Tänkte berätta lite om de killar jag har dejtat genom åren. Varje sådant inlägg kommer jag döpa " En gammal dejt"

Del 1

Denna kille kallar jag M och det borde varit kring 2006 eller nåt sånt som vi dejtade.
Han kom upp på tal igen genom bekanta till mig och jag sände faktiskt ett sms till honom som en kul grej, det har ju gått ett par år och man vet ju aldrig.
Killen svarade inte och jag är väl egentligen inte jätte förvånad men jag gjorde en chansning.

Vi dejtade som sagt för många år sedan, och han var en vän till min bästa kompis kille. Vi fattade tycke för varandra och började dejta.
Jag tyckte det var så kul att vi fattat tycke för varandra då våra bästa vänner var ett par så började ju fantasierna snurra om allt vi fyra kunde göra tillsammans.

Första riktiga dejten på tur man hand vi hade var den första vuxna riktiga dejt jag hade varit på. Han mötte upp mig och hade planerat hela dejten, bjöd på allt och hade verkligen en plan vart vi skulle och vilka pubbar vi skulle besöka och vi hade otroligt trevligt.

Efter ett par träffar så kysste vi varandra och jag följde med honom upp i hans lägenhet, vi hånglade och hade mysigt men gick inte hela vägen då vi ville ”spara” det till senare. Vi låg och höll om varandra hela natten och jag som på den tiden fortfarande var så där naiv och trodde på folk trodde ju såklart att vi nu var ihop. Det var ju ändå min bästa kompis killes bästa vän, han skulle väl knappast lura mig. Jag minns hur jag glad och stolt jag var när jag åkte hem från hans lägenhet dagen efter.
han hade pussat mig hejdå och jag var så säker på att vi var ett par. Jag var så lycklig.

Tji fick jag. Dagarna gick och jag blev väl mer och mer besviken. Första telefonsamtalet vi hade efter jag sovit hos honom fungerade väl bra och han ljög väl ihop något om att han skulle till sina föräldrar osv. men sen svarade han aldrig mera i telefonen när jag ringde.
Efter ett par veckor pratade jag med min bästa väns kille och hans berättade då att min dejt M hade sagt att han pratat med mig och förklarat att vi inte kan ses mer.
- Nej, sa jag han har inte pratat med mig, men min kompis kille kunde inte tro att hans kompis va så dum så han trodde jag kanske missuppfattat samtalet. Men jag kan ju inte missuppfatta ett samtal som inte varit. Min kompis kille ringde honom och sa att han nog måste ringa mig igen för att jag inte fattat att han inte ville ses mer. Och han skulle självklart ringa mig igen, då jag måste missuppfattat vårat samtal som då aldrig hade skett. Samtal nummer två missuppfattade jag också troligtvis eftersom samtal nummer två var lika frånvarande som samtal nummer ett.

Jag kommer ihåg hur ledsen jag blev, jag trodde inte en kompis, kompis kunde blåsa en på den tiden. Jag var naiv och trodde att han tyckte om mig och att vi hade något seriöst på gång.
Jag trodde så på honom och jag blev nog lite chockad över att en väns vän kunde lura mig så.

Jag har blivit klokare med åren och lärt mig att man inte får vara så naiv. Jag väntar betydligt längre innan jag vågar hoppa över bäcken.
Idag har man ju lite hjälpmedel så som facebook, den dagen man är ett offentligt par på facebook så vågar man kanske tro att man iaf är ett par.

Denna kille lärde mig åter igen att det inte går att lita på någon, inte ens en som är vän med min vän.

Fick sedan höra att denna kille mådde ganska dåligt och hade gått in i väggen.
Jag tyckte om honom och när jag hörde att han mått dåligt och nu mådde bättre och det har ju som sagt gått ca 6 år sedan vi sågs. Så jag sände ett sms för att lägga ner ”stridsyxan” och visa honom att jag inte är arg och att jag gärna hör från honom igen, men som sagt, han svarade inte på mitt sms.

Alltså är han inte så intresserad denna gång heller.
Men denna gång var jag förberedd, denna gång gjorde jag en chansning. Denna gång sårade han inte mig, jag blev inte lurad och jag är klokare och smartare idag.

På gått och ont så lär man sig något av allt man är med om, även ett brustet hjärta eller en krossad dröm kan ge lärdom.

Sinnesro

Snart får jag äntligen bli ledig ett par dagar och jag har redan nu nästan fullbokat schema utom på helgen då man egentligen bör vara uppbokad. Vardagarna är betydligt lättare att fylla med aktiviteter och med vänner, men helgerna blir ofta ensamma och tomma.

Men just nu kvittar det, jag bryr mig inte. Jag orkar inte jaga folk för att ha någon att vara med, folk ska få jaga mig nu, det är mitt nyårslöfte och det tror jag är bra.
Jag ska sluta ”curla” alla runt om mig, vill de träffa mig kan de öppna käften och säga det.

Jag har bjudit med nästan alla på en krogkväll i februari med  förfesten hemma hos mig. Sen har jag bjudit med massvis med folk ner till Ullared för att shoppa i mars, så jag har gjort mitt, nu får folk bjuda mig.

Jag klarar mig, jag har min katt och jag har min träning nu och dessutom fler killar än någonsin att dejta.

I och jag ska försöka ses om två veckor.
G och jag ska ses på torsdag vid 16.00 tiden och greken hör av sig varje dag så det blir nog en dejt så fort våra arbetstider passar ihop.
J är ju i Thailand och R är försvunnen i fyllan men nu rullar det in lite nya tack och lov.

Det rullar ju på men ärligt talat så känner jag inget. Jag är fortfarande tom och ganska kall. Det blir som det blir och just nu är jag inte ens kåt. Jag är avstängd på alla plan.
Vill bara vara hemma och slappa och faktiskt är jag sugen på att träna, är lite taggad.

Tränade Pump idag och det är ett tufft pass som ger garanterat träningsvärk så det ger effekt.
I morgon blir det Street Dance med Eric Saades bakgrundsdansare som instruktör.
Nu kör vi på…..

Sinnesro

Försöker komma igång med min andra blogg igen men har lite svårt att hitta en balans med öppenheten. Hur öppen ska jag vara? Hur mycket vill jag blotta mig? Det är lite svårt för jag vill ha en bra och intressant blogg med känslor och ärlighet men jag vill inte blotta mitt inre och mitt privatliv för mycket.
Det är så mycket lättare i denna blogg där jag kan vara mig själv till 100% och skriva exakt det som rör sig i skallen min.
Så mycket lättare och skönare att bara skriva och inte tänka.
Men mina vänner och några andra som följde min andra blogg är på mig och säger att de saknar mitt bloggandet och jag känner att jag nu mår så pass bra att jag kan skriva en lite mera neutral blogg.
Denna blogg är min ventil och min ärliga deppiga och uppriktiga blogg.
Den andra bloggen är min fasad, mitt yttre och det folk vill att jag ska vara, men ändå lite provocerande och lite mer kaxigt ändå.

Nytt år och nya förändringar. Jag ska som sagt börja blogga i den andra bloggen också och jag ska träna och spara pengar. Det är de tre sakar som jag ska starta med att förändra.

Försöker planera träningen lite mera, men det är svårt när man jobbar skift. Men det är så mycket roligare att träna nu när man ibland har sällskap och lite draghjälp.

Stället som jag nu börjat träna på, är ett toppenställe att träna på och jag har nog aldrig på något ställe känt mig så välkommen och börjat heja på folk så fort som på detta ställe. Super kul.
Nu gäller det bara att hitta lite pass att fastna i. Jobbigt om det ska kännas som ett tvång att träna, jag vill att det ska kännas så kul att jag liksom VILL dit.
Men trevlig personal och mysiga lokaler gör det ju lite lättare och dessutom gratis parkering, det är en fördel.
Ska försöka boka tid för att göra naglar där också snart. Lite läskigt att byta nagelteknolog men hoppas jag inte kommer få ångra mitt beslut.

Försöker göra om lite hemma för att försöka pigga upp mig och förnya livet lite.
J åkte ju till Thailand idag och blir borta 5 månader och I har inte hört av sig sedan nyår.
Messade G idag men han har inte svarat så nu raderar jag honom.

Annars knallar livet på som vanligt. Tycker om att vara hemma just nu och känner mig ganska osocial om jag ska vara ärlig.

Fortfarande less på det mesta sedan min honkatt dog.  Har inte fått tillbaka livslusten riktigt efter hennes död. Känner mig rädd för den dagen min hankatt lämnar mig och därför trivs jag bäst hemma med bara honom, de månader han har kvar.
Mina katter har varit mitt allt genom åren, de är mina barn, mina bästa vänner och mina livskamrater och de har stöttat mig genom många förluster och tårar.
Ett liv utan dom kommer bli grymt svårt.

Måste spara ihop ett stort sparkonto så jag har att resa för den dagen jag är helt ensam, måste ha något att trösta mig med och något att göra när jag är helt ensam.
Sen vill jag ju tatuera mig igen, det kostar.
Jag behöver pengar.

Träna, spara pengar och blogga mera, det är mina tre nya förändringar.

Sinnesro

Jag försöker blogga i en annan blogg också, där är jag inte anonym och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna blogga nu när jag är van att skriva exakt vad jag känner och tycker.
Den bloggen har vänner och kollegor och den bloggen har mitt namn och jag vet att R vet om den bloggen.
Nu tror jag ju inte att han läser den men det känns ändå privat vissa saker och det är svårt att skriva om allt när man vet att vänner och kollegor läser.

Så jag försöker blogga privat här och lite mindre privat där men det är svårt att skriva underhållande och öppet utan att blott mig själv för mycket.
Denna blogg är ju mina innersta tankar och känslor. Här finns ingen censur.

Det är svårt att hitta ett bra sätt att blogga öppet och ärligt men ändå rumsrent och inte såra någon eller blotta mig själv. Det är mycket lättare att bara skriva rakt av som jag gör i denna blogg, jag tänker ingenting utan bara skriver och skriver så fingrarna glöder utan att tänka en tanke på rätt eller fel eller hur det kan tolkas eller om det kan såra någon.
Så jag kommer nog fortsätta blogga mest här även om jag ska försöka blogga i den andra bloggen också lite.

Ja då har jag tränat igen och gissa hur om jag är i kroppen efter ett Pump pass.
Men nu har jag klivit över två trösklar, dels hag jag köpt ett årskort på Forma och sen har jag pallrat mig dit ensam en gång. Så nu är man iaf igång, ska försöka gå på två pass i veckan iaf, men något är det med mig och träning för efter 30 min börjar jag otåligt titta på klockan och känna mig rastlös. Undrar om det inte är så att jag har lite adhd för jag har verkligen svårt att koncentrera mig och har alltid haft. Max 30 min sen tappar jag fokus.
Det är få gånger jag kan göra en och samma sak i över 30 min utan att tappa fokus, jag blir rastlös, börjar tänka på annat osv.
Trots att passet är kul och jag verkligen svettas och tränar på av bara fan så börjar jag gäspa och titta på klockan efter ca 30 min.
Men nu är jag iaf igång med träningen igen. Aj aj vad träningsvärken känns när man inte tränat på ett tag.

Så var det äntligen ett nytt år och hoppet om ett bättre år finns åter där igen.

Fick nyårshälsningar från både I och J och det gjorde mig riktigt glad. Men annars var nyårshälsningarna få.

Var med tre par på nyår, och trots att jag ibland kände mig lite ensam så måste jag säga att det inte var så farligt. Dessa tre par var väldigt goa och såg till att jag inte skulle känna mig utanför och vi hade jättetrevligt.
En del snack om kärleken och hur tufft det är att vara singel pratade vi om och de förstod mig och stöttade mig superbra, de var verkligen jätte goa och jag har nu fått två nya vänner.
En av de som var där är vän med en gammal dejt till mig, jag var väldigt kär i honom, tror det var 2006 men han bara försvann och svarade inte på mina samtal helt plötsligt och jag minns hur ledsen jag var av det. Ryktet sa sen att han mådde jätte dåligt och att han blev sjukskriven och var deprimerad i många år. Men nu mår han tydligen bra igen sedan ett bra tag och de tyckte jag skulle prova att sända ett sms till honom.
Kanske ska jag göra det? Vad har jag att förlora?

R verkar leva med Kattis och de verkar väl kanske ordat upp saker och ting för han har inte hört av sig sedan oktober, kanske var det vara så att jag var en tröst när dom hade det jobbigt eller kanske var jag en plan b eller nåt, eller så är det så att han faktiskt respekterar och vet att jag inte vill ha en relation med en aktiv missbrukare och därför inte hör av sig när han är aktiv. Vad vet jag, men jag försöker att inte tänka på honom försöker bli kär i någon annan men det är inte många man får chansen att falla för precis.

Den där G som verkade vara så intresserad vågar inte höra av sig, han skriver att han ska ringa men än har han aldrig ringt, så vi får väl se vad som sker.
Sen är det väl inte så mycket mera, de få som skrivit till som varit okej, har försvunnit som vanligt.