Skrivtorka
Känns som om jag har skrivtorka eller nåt, vet inte vad jag ska skriva. Känns som om jag bara skriver samma hela tiden. Om och om igen samma tjat om R och de andra, men har inget annat att skriva så här kommer lite mera tjat och tankar.
R har inte hört av sig och det känns jobbigt. Väntar otåligt och hoppas varje dag. Ena sekunden är jag säker på att han är på nåt hem och andra sekunden så får jag för mig att han ångrat sig och inte vill ha kontakt igen.
Men han har kvar mig på facebook och det verkar långsökt att han efter nästan ett år tar mod till sig och ringer mig efter allt, för att sen inte vilja prata igen.
Bor han med en flickvän så är det ju den här Kattis och hon antyder inget på facebook om det. Jag är inne på hennes sida varje dag och ser allt hon skriver och allt folk skriver till henne så, någon gång borde ju hennes sambo nämnas om de nu bodde ihop. Eller?
L ,är super gullig och skickar fortfarande små söta ord och kommentarer på facebook och jag tror inte jag kommer kunna hålla tassarna borta från honom om R inte kommer tillbaka.
Jag vet att L som är en fd. rök heroinist kanske inte är den trygga mannen jag skulle behöva men om någon ska kunna få mig att glömma R så är det L.
J har inte svarat på mitt meddelande/ mail och han har inte kontaktat mig på något sätt på flera veckor nu. Trist men jag försöker att inte ta det personligt. Han hör kanske av sig när han är i Sverige igen.
Ni som följt min blogg ett tag kanske minns en M som jag skulle dejta i oktober men som bara försvann efter ca 1 månads daglig telefonkontakt. Vi pratade som vanligt en kväll och hans bredband strulade så han skulle ringa sitt bredbandsbolag och ringa mig sen, men ringde aldrig. Eftersom han skulle kommit till mig på lördagen så skickade jag då ett sms till honom och skrev i nåt i stil med:
jag antar att du inte kommer idag och att du av någon anledning tappat intresset, men varför har du inte sagt nåt. Trist! Men inte ens det svarade han på, men så i förrgår kom ett litet meddelande på facebook. Hej sötis! Jag gav honom ett ganska kaxigt svar för att vara konflikträdda jag, jag skrev att jag hade förväntat mig mera respekt osv, han bad om ursäkt för att han bara försvann och skrev att han inte mått så bra och att det var därför. Jag köper inte det. Hur deprimerad kan man vara? Han har ju inte varit sjukskriven så jobbat har han ju kunnat så hur svårt kan det vara att skicka ett sms på fyra månader? Jag skrev till honom att det inte är juste att dissa någon på det sättet och han bad om ursäkt flera gånger. Sen igår började han smsa mig precis som förr, som om ingenting hade hänt. Han verkar vilja fortsätta där vi slutade rakt av, men jag är inte intresserad. Jag har inte ens träffat honom och om han strular så redan innan vi setts och bara försvinner när det passar honom så känns inte det som någon jag har lust att bli kär i. Jag har nog med problem redan nu. Så nej, jag är inte intresserad längre. Tycker att killar är bra märkliga och försvinner och dyker upp när det passar dom. Självklart så svarar jag ju på tilltal, jag har som en tvångstanke jag kan bara inte låta bli att ringa upp någon som ringt mig eller inte svara på ett sms som någon skickat, jag bara måste svara på tilltal. Jag kan inte dissa, det är som en tvångstanke jag bara kan inte.
Mitt x som bor i Turkiet vi kan kalla honom C, tjatar om att han saknar mig och vill försöka igen.
Men igår när vi chattade lite på facebook kom det fram att han har inte sett ett enda av mina kort på facebook. Han sa att han vet att jag är snygg och behöver inte titta på korten. Jag lägger upp väldigt mycket kort, då jag tycker om att fotografera, men han har alltså inte sett ett enda kort!
Om man saknar någon så mycket som han säger går man inte in och tittar på dens kort då?
Jag frågade om han inte är nyfiken på vad jag gör och har gjort de senaste två åren och han svarade att jag berättar ju det. Suck han vet ingenting om mig och han är inte intresserad av att veta heller. Han blev stött när han förstod att jag inte tror på att han saknar mig som han säger att han gör, men ärligt hur jävla intresserad är man av någon om man aldrig tittar på den personens kort eller vad hon gör eller tycker om något. Suck. Nä jag är så över honom!
Känns så bra att jag ändå vet vad jag vill ha och vågar ställa krav, även fast kanske inte andra tycker jag ställer tillräkligt mycket krav så tycker jag att jag äntligen börjar känna att jag kan och vågar ställa krav. Jag kan förlåta och jag kan ge folk en andra chans men jag har krav och innan jag faller och blir kär så försöker jag ställa extra mycket krav för då är det enklare.
Har en 24 årig liten syrian som uppvaktar mig och har gjort nu sedan innan jul. Vi har fortfarande inte träffats men han hör av sig mycket och idag fick jag tom sms från thailand där han är på semester.
Lite imponerad är jag trots allt. Han skickade två sms från Thailand, det är ju mer än J har gjort och N och jag har ju inte ens setts. Men jag är 13 år äldre, jag tror inte han menar allvar, men lite kul med uppmärksamheten är det ju. Jag behöver det. Jag behöver släppa tankarna på R så jag inte blir helt knäckt om han inte hör av sig.
Dessvärre tror jag att jag blir det hur jag än gör, men jag försöker iaf gardera mig utifall R inte vill veta av mig.
Tatueringen blev jag skit nöjd med och många har kommenterat bilderna på facebook. L har självklart kommenterad och tycke det blev fint. Det värmde att han tittar på min sida och kommenterar lite kort osv. Han tom kommenterade ett kort från 2009 idag så till skillnad från C så bryr han sig och vill se och veta lite om mig. + i kanten för det.
Många har som sagt kommenterat min stora och fina tatuering och jag är verkligen super nöjd.
Den är lite större än jag först hade tänkt, men det största problemet folk gör när de tatuerar sig är att de gör för smått. Jag har nu 5 tatueringar och den enda jag ångrar är att den på armen är för liten, önskar den var bitigare. Sen får man tänka på att huden ändrar sig när man åldras och tatueringens konturer blir tjockare med åren och man vill ju att det ska synas vad tatueringen föreställer även när man är gammal. Så jag tror inte jag kommer ångra denna fina tatuering som täcker hela min högra skuldra/skulderblad. Som en stor änglavinge fast i en fin text. Så länge jag andas hoppas jag.
Erik som tatuerade mig var supertrevlig, jätteduktig och grymt snygg. Han är upptagen och tok kär i sin flickvän men annars hade jag mer en gärna lagt in en enorm stöt. Omg vad fin han va.
Längtar tills min tatuering är läkt, det är jobbigt när den läker, man ska smörja in den ofta och mycket och jag når inte riktigt att smörja in hela. Sen fastnar den på kläderna och man är öm och det stramar, sen kommer det börja klia massor och man är livrädd att nudda tatueringen, det är jätteviktigt att sårskorporna får sitta så länge som möjligt och absolut inte ramlar av ofrivilligt.
Det måste vara rent och fint och få läka i lugn och ro. Ju längre sårskorporna får sitta ju svartare blir färgen. Så helst skulle jag vilja ligga naken med tatueringen i luften tills kroppen stöter bort sårskorporna. Men man får försöka vara så försiktig man kan under läkningen.
Hoppas R hör av sig snart. Längtar, saknar och hoppas.
Sinnesro
