Evig väntan
Inte hört något mer från R. Snart en vecka sedan hans telefonsamtal. Nu börjar jag bli orolig att han aldrig mer ska höra av sig, att han lever med Kattis och att han nu lovat att inte ringa mig mer.
Men längst inne tror jag inte på den iden.
Klart han kommer höra av sig igen. Facebook sidan finns ju kvar och han har ju både ringt och smsat av en anledning, skulle han bara försvinna igen nu då? Jag hörde ju på hans röst hur mycket han tycker om mig, så varför tvivlar jag, varför kommer de onda tankarna och tar över?
Min terapeut hjälpte ju till lite genom att vara lite negativ och få ner mina förväntningar, hon försökte till och med få att det inte var meningen att han skulle ringa mig. Men det vet jag att det va, man råkar inte ta ett telefon nummer från facebook , ringa det numret två gånger och sen skicka ett sms.
Han tog kontakt med mig av egen fri vilja för att han ville kontakta mig. Han har kontaktat mig på facebook och han har ringt mig. Det är positivt och det är ett sort framsteg. Jag bara måste hålla modet uppe nu. Inte låta de mörka tankarna ta över. Jag vet att jag betyder skit mycket för honom. Vi hör ihop så är det, jag måste bara våga tro på min magkänsla.
J har inte hört av sig, inte ett ljud, han är inne på facebook varje dag, men inte ett ljud till mig.
Även om det kanske inte spelar någon roll så blir jag ändå besviken. Jag tyckte om honom, vi hade kul och han var mysig. Jag trodde vi skulle hålla kontakten iaf. Han kunde väl ändå svara när jag sänder honom ett brev via facebook?
L håller på med sin musik och det verkar gå bra för honom men nykterhet och drogfrihet. Om R sviker mig är det nog Ls armar som kommer få trösta mig. Så känns det just nu.
Vänner sviker. Det är en evig väntan även på dom.
S ringer mindre och mindre, hon vet minst om mig just nu och vi har varit bästa vänner i så många år. Men jag antar vi vuxit ifrån varandra på nåt sätt sista året. Hon klarade nog inte av att jag mådde så dåligt. Egentligen började hon försvinna när jag var tillsammans med min Turk. Men nu som sagt är hon nästan helt borta, vi hörs en kortis en gång i veckan typ. Förr kunde vi sitta i timmar i telefonen varje dag.
Ringde henne i förrgår, hon berättade en snabbis om hennes liv, att hon ska åka vasaloppet osv. Sen ringde det på andra linjen och hon var tvungen att ta det, så hon skulle ringa upp. Hon har inte ringt än! Så jag hann aldrig berätta om mitt liv och vad som hänt mig.
Hon vet nästan inget om J och hon vet inte att R har ringt. Det känns tråkigt att hon inte vill veta om mig och mitt längre, hon har aldrig frågat hur det går i terapin eller hur jag mår, hon vet inget om min ev. operation i vinter, hon vet inget om mig knappt. Hon frågar inget och hon har aldrig tid att sitta ner i lugn och ro och prata om allvarliga saker. De få gånger vi pratar så är det korta telefonsamtal i någon bil kö eller samtidigt som hon handlar eller diskar.
Det känns som om jag är något hon måste avverka, att jag är en syssla som hon måste göra så hon kan bocka av mig sen. Känns inte alls att hon ringer mig för att hon vill veta hur jag mår.
Hon var min bästa vän.
Två av min vänner har jag lånat ut pengar till, vilket gör mig så grymt besviken när jag inte får tillbaka dom som de lovat.
En kille lånade 700 kr vid midsommar och jag skulle få dom på midsommarafton, jag har inte fått dom än och trots att jag i perioder tjatat. Nu försöker jag få dom innan jag ska tatuera mig men han svarar inte ens på mina brev på facebook.
En annan vän har bara lånat 200 kr så det är inte så farligt, men hon skulle låna dom över helgen bara och nu har det gått tre veckor. Hon säger inte ens nåt. Det är det som är värst, hon nämner det inte ens. Även till henne har jag skrivit ett brev via facebook med mina kontouppgifter osv. men hon har inte svarat. Bara låtsas om som det regnar typ.
Jag väntar och väntar, väntar på våren, väntar på R, väntar på mina vänner, väntar att något kul ska hända. Väntar på att livet ska börja på nåt sätt. Jag känner mig maktlös, det ända jag kan göra är att vänta och se och det gör mig snart galen.
Väntar och ser, väntar , väntar och väntar.
Sinnesro
