Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Eftersom samtalet med R gjort mig helt uppe i varv och underbart pirrig och glad har jag helt glömt bort att berätta hur det gick på Ks. Så här kommer ett eget inlägg bara om det.

Jag fick träffa en jätte trevlig kvinnlig kirurg och en sjuksyster. De förklarade hur operationen skulle gå till. De tömmer hela mina bröst, de alltså skrapar rent men behåller huden som en tun påse.
Ärren blir rakt vågrätt över bröstet med en halvcirkel under vårtgården.
Operationen tar ca 4 timmar och jag blir kvar på sjukhuset ca 6 dagar. Jag kommer få enormt mycket smärtlindring via dropp och sen när jag kommer hem med tabletter.
Jag har bra bmi och kropp för att förutsättningarna för en lyckat operation. Mina bröst är lagom stora och väldigt fasta vilket även det underlättar inför operationen. Men jag har väldigt fina bröst och därför kan risken att jag blir besviken vara större.
Jag kommer få en rund protes och förmodligen sorten med kocksaltlösning som man får gå och fylla på en gång i veckan tills man kommer upp i min storlek.
De tar ett prov på bröstvårtan och om det inte är några förändringar så får jag behålla min egna bröstvårta och vårtgård, annars tas den bort.
Bröstvårtan kommer vara ”död” och hela bröstet kommer tappa sin funktion, både sexuellt och självklart kommer det aldrig att gå att amma m.m.
Min protes kommer läggas bakom bröstmuskeln.  Skillnaden med min ev. protes och andra tjejer som har  gjort skönhetsoperation är att dom har sitt eget kött och körtlar kvar och lägger protesen bakom, medans mitt bröst kommer ha huden direkt på, jag har alltså inget eget ”kött” i mina bröst, därför kommer mina bli betydligt hårdare och kantigare.
Det krävs ofta flera operationer tills det blir okej och det kommer aldrig bli lika fina bröst som jag redan har.
Men risken att få cancer efter denna operation minskar med 90 %.
Det är en ganska lång process så skulle jag ringa idag och säga att jag bestämt mig så kommer det dröja ca 6 månader innan ingreppet.
De kommer träffas flera läkare och ha en konferens om mig, har man 10 så får man göra operationen och många gör den vid 10, jag har 38. Så det är inget tvivel om att jag får göra operationen.
Jag kommer bli sjukskriven ca 6 veckor men jag kommer klara mig ensam hemma även om de rekommenderar stöd av vänner och anhöriga.
Jag fick ett bra förtroende för kirurgen och hon förstod mig och misstyckte inte mina höga krav på snygga tuttar. Jag vill inte ha allt för fula, jag har ju så fina idag. Men det är klart jag vill överleva.
Om de kan göra en dna analys av min mammas blod och det visar sig att jag har anlaget med 100% säkerhet så gör jag operationen utan tvivel.
Om R kommer tillbaka och stöttar mig så gör jag operationen.
Är jag ensam och läkaren inte kan säga med säkerhet att jag får cancer så vet jag inte.
Men dom tror att jag kommer få cancer och jag tillhör riskgruppen, men de kan inte säga mer än att jag löper 40% högre risk än andra. Mer kan de inte säga eftersom de inte har några provsvar. Det enda de har att gå på är mitt släkt träd.
Att gå igenom detta är ett stort steg, att göra det ensam är ett ännu större steg.
Jag väntar på dna analysen och beslutar mig sen.

Sinnesro

Upptäckte idag att jag spionerat på fel kille!
Ni som följt min blogg minns kanske mitt första hångel efter R. Det var en ung 24 åring som hette Jocke. Han påminde om R och han kysste bort min ångest efter att R skrivit de hårda orden till mig i september.  Han ville dock inte ses mer och vi har inte hörts sedan dess, jag hittade honom på facebook och såg att han var förlovad osv. Idag satt jag och min killkompis och gick igenom ”mina killar” Då upptäckte jag att jag spionerat på en annan kille med samma namn, det var inte ”min” Jocke. Ha ha ha vad vi skrattade. Här har jag kikat och spionerat på en helt främmande mans flickvän för att se om de är tillsammans eller inte. Ha ha ha. Där fick jag lära mig en läxa som heter duga. Allt på facebook är inte sant och alla är inte dem man tror.

När vi gick igenom ”mina killar” så såg jag att R fortfarande är ogift och skriven hos sin syster. Gissa om det var skönt att se. Han är inte skriven hos henne iaf. Underbart skönt att veta.
J är skriven hos sin mamma och det var mer väntat.
Fler än så hade jag inte att kolla upp. Men jag och min bästa killkompis för alltid hade riktigt kul när vi gick igenom dom. Tänk att jag satt och kikade på en helt främmande killes flickväns sida i höstas, men det hjälpte mig då, att tro att det var därför han inte ville ha mig, att han redan var förlovad.

J har ignorerat min puff och han har inte svarat på brevet jag sände igår på facebook. Inte ett ljud, inte en puff, inget. Såg idag att han ignorerat puffen som jag sände. Han har alltså klickat bort min puff, inte struntat i den och inte svarat på den utan klickat bort den! Varför gör man så?
Lägger honom åt handlingarna ett tag, får se om vi tar upp kontakten igen när han är hemma, men så länge han är i Thailand verkar han inte vilja ha någon kontakt. Jag ser att han är inne ungefär en gång per dag, men inte en puff har han givit mig. De gånger vi har haft kontakt så har det varit på chatten.
Även om jag älskar R så blev jag lite nere när J inte hör av sig alls, behöver lite kraft och känna att jag är bra och att flera tycker om mig, om inte R vill ha mig. Jag törs inte bara sitta och vänta på R.
Men det kanske är meningen att jag ska vänta på R, ingen annan har gett mig någon anledning att sluta hoppas och vänta.

R har inte hört av sig, men i hans fall så har han troligtvis inte ens varit inne på facebook. Han har iaf inte ignorerat min puff och det är bara en vecka och två dagar sedan han gillade min status, så…
Kanske är han på behandlingshem? Jag tror faktiskt att han är det. Undrar vart han är? Tänker på honom mer och mer, nu börjar saknaden bli jobbig igen. Fantasin och dagdrömmarna har fört iväg mig, framtidsplanerna har börjat leva. Fan fan fan….jag saknar mer nu igen.
Måste sluta dagdrömma och hoppas, men han känns ju så otroligt nära.

Varit ensam i två dagar, bara varit hemma och städat, tvättat och fixat. Ensamt men skönt, rensat ut garderoben och gjort fint där hemma, i morgon kommer en vän över och ska se om det är något av alla mina kläder hon vill ha.
Jag har städat, städat, rensat, rensat. Allt för att skingra tankarna och för att ha något att göra som inte kostar pengar.
 Jag vill bara vara hemma, orkar inte göra nåt men samtidigt känns det så ensamt och trist när man varit hemma två dagar. Men jag har inte haft något annat att göra. I eftermiddags kom nedstämdheten, det var inge kul längre. I början var det kul och skönt att vara hemma och ha det bra, men sen va det inge kul längre.
J  dissar mig och inget nytt om R, jag hade städat hela lägenheten, torkat golven, fixat stoppet i handfatet, bäddat rent, diskat, tvättat, lagat mat, rensat garderoben, rensat klädkammaren, gått iväg med returpapper, nu fanns det inget mer att göra och då kom nedstämdheten. Tomt, tyst och ensamt.  Jag satte mig i soffan och bara stirrade, jag kände mig tom och nedstämd. Ville gråta med kunde inte.
Som tur var ska jag jobba natt nu hela helgen.
Vad gör man när man inte har fler saker att skingra tankarna med, vad gör man när dagdrömmarna om din underbara famn och ditt leende ständigt kommer upp, minnena från vår tid tillsammans känns som igår och längtan svider i hjärtat. Det enda jag vill är att du ska Komma tillbaka.

Sinnesro

Nu är en tid bokad för tatuering. Det blev inte riktigt som jag tänkt och nu måste jag ställa om mig mentalt. Det är nämligen så med mig att när det blir förändringar i mitt liv så behöver jag tid att programmera om mig och tänka om.
Min plan var ju att ha en text på vänstra foten och senare göra en annan längre text på revbenen. En annan tanke har varit att även bygga ut en tatuering som jag har på armen, kanske göra en minnes tatuering till min mamma, men behövde råd.
Gick till en jättebra tatuerare som heter Erik. Den absolut bästa i Sverige, enligt mig är en kille som heter Calle men han är så bra och duktig att han bara gör vissa tatueringar och man får stå på en intresse lista och sen vänta på att han väljer en. Men denna Erik är en vän till Calle och det händer att Calle hänvisar folk till honom och det är ett bra betyg.
Jag fick en jättebra känsla av honom i telefonen och kände ett stort förtroende, han sa vad han tyckte och han var ärlig. Han vill göra ett bra jobb och han gör inte tatueringar som han inte tror på.
Många tatuerare gör ju precis som folk vill ha oavsett om de själva vet att det inte kommer se bra ut i längden. De har det som sitt jobb och gör som de blir tillsagda, men Erik var rak och ärlig och sa att redan i telefonen att massa datum blir sällan snyggt i längden, det blir bara som en kod och jag köpte det han sa. Men texterna var jag säker och trygg med.  När jag kom dit så förklarade jag mina planer och han sa direkt att min tatuering på armen blir svår att bygga ut snyggt och att ha texten på foten skulle inte bli bra. Texten på revbenen trodde han på och att det andra var snyggast på den högra skuldran. Största felet folk gör med bokstäver är att göra dem för små, det blir inte snyggt med åren då strecken blir tjockare ett litet e ser ut som ett tjockt c efter ett par 10 år. Så hans tipps var att göra texten lite större och på högra skuldran.  Det kändes bra och jag litar på honom, så jag bokade en tid. Priset skulle bli 3.000 kr och jag blev lite chockad först då jag naiv som jag är fick för mig att det skulle vara betydligt billigare.
Texten skulle han rita upp tills jag kom och jag försökte förklara att jag ville ha skrivstil och mjuka kvinnliga linjer. Jag hoppas att han förstod. Jag betalade 500 kr i deposition, och bokade en tid den 8 feb. Allt var lugnt, men så i natt vaknade jag med ångest. Först kom ångesten över pengarna, har jag råd, kan jag få billigare någon annan stans, sen kom ångesten över om jag får för många tatueringar, blir min kropp för plottrig? Jag tycker ju personligen att det är snyggare med få och stora än många och små, nu kommer jag ha 5 tatueringar, kommer det bli för mycket och för plottrigt?
Jag låg i sängen och vände och vred på mig.
Nu känns det lite bättre, jag börja vänja mig vid tanken och jag börjar inse att 3.000 kr för en tatuering i Stockholm inte är så dyrt. Det är vad det kostar och Erik är dessutom en väldigt bra tatuerare. Så nu börjar väl tanken sakta komma till plats i skallen eller vad man säger, så typiskt mig.
Jag behöver liksom alltid tid att smälta en ide och jag var nu så inställd på foten, men nu börjar jag vänja mig vid tanken på att ha den på höger skuldra, det blir nog snyggare, han vet ju bäst vad som passar vart. Jag uppskattar hans åsikt och jag litar på hans yrkes erfarenhet. Han om någon vet ju vad han pratar om.

Nu ska jag förändra, förnyas och uppfräschas.
8 Februari kl 12.30 blir jag en tatuering rikare och 3.000 kr fattigare.
2 Februari kl 11.30 får jag mitt hår klippt och får ljusa slingor samt rötterna färgade men blir ca 1600kr fattigare.
Februari blir en tuff ekonomisk månad och jag måste börja spara till Ullareds resan som jag ska på den 26 mars. Men jag har kvar 2000kr från denna månad tack och lov och i morgon kommer ny lön. Jag får ta det lugnt och snåla lite under februari så ska det nog fungera. Ingen shopping denna månad, inget krogen besök och massa restaurangbesök, nu blir det hemlagat och mys pys kvällar.

Inget nytt om J eller R. J har varit inne på facebook i går och skrivit att han legat på stranden hela dagen. Men inget annat och inget personligt meddelande till mig. Han har inte puffat tillbaka puffen men han har heller inte ignorerat den.
R har inte varit inne på facebook vad jag kan se. Saknar honom, längtar efter honom och hoppas på honom.  Hur jag än vänder och vrider på mig och hur mycket jag än försökt så kan jag inte sluta älska honom.

I morgon ska jag till radiumhemmet och träffa en kirurg, han ska titta på mina bröst och se vilken metod de kan ta bort dom på och göra en rekonstruktion.
Eftersom jag lever med en stor förhöjd risk att få bröstcancer så vill läkarna operera mig i förebyggande syfte. Jag har i flera år tvekat men eftersom jag nu börjar närma den ålder då min mamma insjuknade så börjar det bli lite mera akut och tanken har väl mognat lite under åren som gått. Så nu är alltså proceduren i rullning och idag ska jag träffa en kirurg för att få se hur det kan bli och vilken metod de iså fall kommer använda. Jag är inte så nervös eftersom jag ännu inte fattat beslut om jag ska genomföra denna operation utan känner att jag vill ha mer info innan jag fattar ett beslut.

Blev dock besviken på min chef eftersom jag är tvungen att ta ut komptimmar för detta besök.
Jag var på ett informations möte på mitt jobb för ett tag sedan, det var frivilligt men det var info från mina högsta chefer och väldigt bra information med tanke på att jag jobbar med att ge information till folk. Nåja jag var på denna information på min fritid innan min arbetstid började och tänkt nu att jag kunde kvitta dessa fyra timmar med de tre timmar jag måste ta ut i morgon för att gå till läkaren, men Nej så fick jag inte göra, utan får ta ut ledighet. Mötet jag var på var frivilligt, så jag får inte ta ut de timmarna.
Sista gången jag gör något frivilligt för att göra ett bättre jobb. Hedan efter tänker jag aldrig någonsin gå på någon information eller möte på min fritid utan att innan få veta om jag får övertid eller tid mot tid.
Är detta tacken för att man vill göra ett bra jobb? Är det tacken för att man är intresserad av sitt jobb? Grymt besviken faktiskt. Men så är det väl numera, snålheten går över alla gränser. Varje minut de kan dra in på så gör de det.  Ingen empati eller personalvård. Skulle jag inte ha komptid att ta ut hade jag inte fått gå till läkaren. 
Att personalen ska må bra skiter arbetsgivarna i, vi är inte människor, vi är robotar som bara ska göra ett arbete och hålla käften.

Men jag orkar inte bry mig så mycket om jobbet, pengar, eller annat. Vist kan jag vara upprörd en stund, men egentligen spelar ingenting av detta någon roll om jag hade den jag älskar hos mig.
Så länge man har kärlek så ska man vara tacksam. Om jag får min älskade R ska jag aldrig mera gnälla och ni får gärna påminna mig. Allt jag vill ha är min älskling tillbaka.

Så var måndagen här igen. Vaknade före klockan och det var ingen mening med att somna om då klockan snart skulle ringa och jag bara bli tröttare, så jag gick upp ”frivilligt” 04.30 och drack kaffe i lugn och ro. Lite extra tid på morgonen var ganska skönt, men trött är man ju, men inte tröttare än jag hade varit om jag somnat om och sen blivit väckt av den vidriga klockan som ringer.

Så var bråket igång, men tror vi blivit sams nu, jag och min bror.
Min bror ringde, eftersom jag ringde honom för någon dag sedan.
Först pratade vi på om allt och inget men sen när han bärjade slänga skit på mina vänner så sa jag ifrån och då var bråket igång.

Min bror har jobbat åt min bästa kompis kille och det företaget har nu gått i kk och min bror fick inte sista betalningen. Så nu säger han att han blivit blåst på 50.000 kr. Jag sa först att jag inte ville ha med deras konflikt att göra men att företaget gått i kk och då blir du ju så, det är ju ingen som fått betalt, inte min väns kille som var delägare i bolaget heller, men min bror blev rasade och sa att jag tagit parti och  undrade hur jag kunde vara med någon som lurat min bror på 50.000kr. Jag blev skitsur, för jag har verkligen inte tagit parti, men mina vänner umgås jag med varje vecka, min bror träffar jag ju aldrig så jag måste väl ändå få vara med mina vänner och få umgås med vem jag vill, jag kan ju inte sitta ensam hela tiden för att dom två har en konflikt. Men bråket fortsatte och han var så arg för jag tog parti och att han hade fått en anmärkning pga att han inte fått pengarna i tid, när jag drog upp att egna företag är med om sånt varje dag och att han har väl en buffert tog det hur i helvette.
Jag har ingenting med den konflikten at göra och jag sa det flera gånger att jag inte vill veta, jag lägger mig inte i deras konflikt.
Han blev vansinnig och vi bråkade på om det där, och sen frågar han hur jag mår och hur det går för mig med allt och då frågade jag om han verkligen ville veta och sen började vi bråka om det.
Jag försökte flera gånger avblåsa allt eftersom jag satt på jobbet och inte kunde prata. Jag bad honom lägga ner, men bråket fortsatte.

Jag drog inte upp hans fru för hon är egentligen orsaken till alla bråk men det kommer han aldrig att erkänna så det var ingen mening med att dra upp det.
Jag förklarade att jag inte pratat med honom om mina problem eftersom han bad mig att inte ringa honom om mitt skitliv. Jag respekterade det och har därför inte belastat honom med mitt skitliv. Han blev ju inte glad av att höra det utan blev ännu argare och sa att han har väntat på att detta skulle komma och undrade varför jag inte sagt nåt på så länge. Jag sa att vad skulle jag säga, jag har respekterat hans val och om han varit så nyfiken på varför jag inte ringer lika mycket och varför jag inte berättat hur det gått med allt, så varför har han inte frågat? Han lät ledsen och arg och jag tror att han förstod, även om han försökte att lägga allt på mig.  Ingen har ju frågat mig på snart 1 år hur jag mår, om jag är singel eller ej eller om jag träffar någon, hur det gått med R eller nåt, ingen har nämnt mig och mitt liv utan bara kallpratat runt om ämnet.
Han började nu fråga mig om allt han borde frågat under året som gått och jag ville inte prata om det av flera själ, dels satt jag på jobbet och sen känns det inte så kul att han frågade nu mitt i ett gräl och jag ska då öppna mig om mig och alla mina problem och känslor.
Men efter jag börjat säga lite och han insett att jag faktiskt gått i terapi i ca 2 år och att jag går på möten och att jag trots det mått så pass dåligt att det inte kunnat hjälpa mig på dessa år så började han tänka om lite och försökte prata med mig som en vän. Men jag var fortfarande besviken och arg och hade ingen lust att öppna mig hur mycket som helst, men jag sa att jag mått oerhört dåligt och att jag har det tufft, han sa att jag snart kommer se ljuset i tunneln och han  försökte trösta mig och säga att jag kanske måste hitta ett sett att trivas med min ensamhet även om jag självklart inte ska ge upp hoppet att träffa någon.
Jag förstår min bror och jag hörde att han hade dåligt samvete. Men jag har ingen lust att vika mig.
Jag har bad om tröst och hjälp av han och hans fru i april förra året och de vände mig ryggen, sen har de inte nämnt mig eller mitt mående.
De har vetat att jag mått dåligt och går i terapi de har vetat att jag är ledsen och de har valt att undvika mig och sen undrar de varför jag inte hör av mig till dom.
Ex undrade dom varför jag inte ringde när jag kom hem från Tunisien i maj, men jag har aldrig ringt och berättat att jag kommit hem förut när jag varit ute och rest och jag skickade ju en hälsning därifrån så om de nu ville veta hur jag haft de kunde ju dom ringa mig.
Jag har skickat mail till dom varje månad när jag lämnat in lottot, och aldrig har de svarat. Ingen har ringt och hört hur jag mår sedan jag bad om hjälp och var förkrossad och grät floder.  
Om de var så oroliga över mig, varför har de då inte ringt?  Efter ett tag tror jag att min bror förstod mig lite iaf, för han blev lugn, snäll och brydde sig.  Han sa flera gånger att han älskade mig och jag sa jag älskade honom med.
Sen efter ett  samtal på 1 ½ timme så bröst det och jag fick då ett sms att samtalet bröst och att vi får prata en annan gång och  sen en lång puuussssss.
Jag svarade att jag älskade honom och att jag alltid gjort det men att jag har mått piss och inte orkat bråka  och prata om det när det varit som det varit. Vill inte oroa honom eller bråka när det varit så mycket med allt men att jag nu är på bättringsvägen. Sen avslutade jag med att han ska vara rädd om sig och att jag älskar honom.
Fick till svar:  ”Asså jag älskar ju dig med syrran….. ? ”Då svarade jag bara med” Bra J”

Jag antar att vi är vänner nu men det känns inte bra. Anledningen att vi bråkar är så mycket hans fru.
Hon får honom att säga och göra saker som ingen tror är han. Jag vet att hon står bakom mycket av hans beteende och när de inte vill vara med mig utan aldrig vill , kan eller har tid att ses och sen förväntar sig att jag ska må bra och finnas där när de passar dom så blir jag besviken.
Jag har gjort så mycket för dom under alla år, jag har hjälpt dom genom missbruk, behandlingar, ekonomiska problem, barnvakt, mat, lyssnat och stöttat i otroheter och allt. Men när jag är ledsen och ensam så trycker dom att jag ska söka hjälp och sen är det bra med det.
Det kommer aldrig bli som förr igen. Jag vill inte. Jag älskar min bror men det är ett givande och tagande. Hans fru är en stor egoist och skiter i alla, nu börjar min bror bli lika dan efter alla år och jag tänker inte acceptera att de kör över mig igen.
Jag vill ha lite mera tillbaka.

Jag älskar min bror men han har inte varit juste. Det är inte mitt fel att vi tappat kontakten, de bad mig sluta ringa om mitt skitliv och jag tog dom på orden. Han tyckte inte jag skulle ha tagit alla ord på allvar, men nu gjorde jag det och om han nu inte menade det han sa så borde väl kanske dom ringa mig?!
Jag känner inte att jag har deras stöd och det är inte dom jag ringer när jag är ledsen och behöver tröst. Det beror på att jag inte känner mig välkommen med mina bekymmer och tårar.
Även om jag vet att min bror älskar mig och även om jag älskar honom så är såren svåra att läka.
Han och hans fru valde att vända mig ryggen när jag mådde som sämst och bad om hjälp, det är fakta.

Sinnesro

Imorse när jag slog på datorn möts jag av en glad överraskning, R har gillat min status på facebook!
Han är så söt och jag blev alldeles varm i hela kroppen av glädje.
Jag hade skrivit på facebook att jag var klar i tvättstugan och att jag skulle städa och diska innan jobbet kl 14.00 så det var ingen märkvärdig statusuppdatering precis, men i går kväll vid 22 tiden har han varit inne och gillat den statusen.
Han har inte svarat på mitt brev, men det kan jag förstå att han kanske har lite svårt för, men han vill ju uppenbarligen visa mig ett livstecken eftersom han gillar min status. Jag gillar att han gillar :o)

Jag blir så nyfiken och pirrig, vad känner han? Vad tänker han? Vad rör sig i hans skalle? Kan det vara så att han faktiskt saknar mig och fortfarande har känslor för mig?
Jag är så glad och nyfiken och även om jag försöker att inte förvänta mig för mycket så mår jag så bra nu och jag kan inte låta bli att dagdrömma mig bort att jag åter är i hans famn.
Han har ju nu kontaktat mig två gånger på en vecka, även om det är försynta och små kontaktförsök så är det mer än vad vi haft kontakt på nästan ett år så det är stora framsteg.
Dessa framsteg gör livet så mycket roligare och lättare att leva. Det spritter i hela kroppen.

J har inte hört av sig alls, de gånger vi pratat har det varit på facebook chatten och det har varit jag som skrivit först. Han har inte gillat något jag skrivit, inte kommenterat något jag skrivit verken på min sida eller på hans sida. Han är dock låtit allt jag skrivit på hans sida stå kvar och han är trevlig och go när vi pratar. Men hade det inte varit för R kontaktat mig igen så hade jag nog varit lite deppig över att J är så frånvarande.

Tatueringsplanerna går framåt. Tre motiv är nästan färdigplanerat. På måndag ska jag till tatueraren och diskutera pris och utformning, samt boka tid. Jag ska börja med min minnes tatuering till min Mamma. Sen blir det nog en text på vänsterfoten och sist men inte minst sinnesrobönen. Jag längtar så efter att nålarna ska in i huden igen. Längtar så mycket.

Sen är tid hos frissan bokad. Dags för klippning, färgning och slingor.
Jag vill förändra, förnya, börja ett tytt liv, ny kraft, nu vill jag ha massa förändringar. 2011 ska bli ett bra år.

Sinnesro

Överraskningarnas tid är inte förbi, den kompis som brukar ha minst empati och som aldrig förstår mig, vi som nästan alltid tycker olika och blir ”osams”. Vi kan kalla henne S. Hon av alla förstod mig helt plötsligt när det gäller R!!
Hon frågade hur jag kände när jag berättade att R hade hört av sig och när jag sa att jag blev glad, blev hon först förvånad men sen började hon förstå väldigt bra, jag blev super förvånad. Hon gjorde mig så glad.
Vi har inte pratat på över en vecka så kanske va den pausen lite bra för hon var super trevlig och för en gång skull förstod hon mig.

Jag har inte berättat om J och hans bakgrund jag har bara sagt att vi har träffats och hon har inte frågat om honom alls. Så eftersom hon inte frågat ett skvatt så har det varit enkelt att inte berätta. Nu frågade hon om jag hade hört om han kommit fram ordentligt och jag sa att vi håller kontakten men att det är ju som sagt 6 månader innan vi tidigast kan ses igen så jag försöker att bara se det som en mysig grej och att vi får se vad som sker se, men att jag använder J för att tänka på någon annat än R ibland så jag inte blir för kär och galen i R igen. Även detta förstod hon, hon som aldrig förstår mig annars, vad har hänt? Kanske har hon saknat mig och insett hur tvär hon alltid är mot mig?! Eller kanske är det så att just denna grej förstår hon?

Spelar ingen roll vad anledningen är men det var enormt skönt att någon förstod mig och blev lite glad för min skull. Fan vad det värmde. Hela jag blev varm och glad. Jag vill ju så gärna ha mina vänner stöd. Kärleken är inte lätt och att inte ha någon att prata med gör det ännu svårare.
Men ibland förvånar mina vänner mig, den jag tror förstår, förstår inte och sen den jag minst anar förstår mig och verkar stötta mig. Grymt förvånad, men glad blev jag.

Helgen börjar komma och jag vet inte riktigt hur jag ska göra.
Fredagen jobbar jag först och sen ska jag på födelsedagsfest. Lördag och söndag är jag lite kluven inför. Har en vän som jag tänkte besöka men hon har alla barnen hemma och det är så jobbigt när hon har det för vi får liksom ingen tid alls att prata då. Kanske låter det elakt men jag vill verkligen träffa henne i lugn och ro, vi har så mycket att prata om.
Kanske drar jag till Linköping istället, men det beror lite på vädret för ska det bli snökaos är det inte så kul att åka hela vägen ensam.
Eller så skiter jag i allt och håller mig hemma i lugn och ro. Det skulle vara väldigt mysigt på ett sätt men frågan är om jag pallar att vara ensam en hel helg, helt ensam?

Jag hatar verkligen att vara singel. Jag vill bara vara hemma men jag vill inte vara hemma ensam, jag vill sitta i soffan med en man, äta god mat och mysa framför tvn och ha det bra tillsammans. Det är så mysigt att bara vara med någon man tycker om och bara njuta av lugnet och varandra. Varmt, mysigt, skönt och tryggt. Inget planerande och inget stress, man vet att man har någon att vara med när helgen kommer. Det jag saknar mest som singel är just det att ha någon vid min sida.

R och jag hade så otroligt underbart innan han tog sitt återfall och försvann. Helgerna var alltid våra, han hade alltid tid med mig, aldrig någonsin sa han nej till att träffa mig. Det var så skönt och tryggt och jag njöt av varje sekund med honom. Nu hoppas jag att jag åter ska få vara med honom igen, jag ber till gud, alla högre makter som finns och  även om jag försöker att inte tänka så, så längtar jag snart ihjäl mig efter honom.
Undrar vart han är? Hoppas han fått sin plats på korpberget som han så gärna ville komma till. Han verkar inte kunna komma åt internet så mycket iaf.
Fan vad jag saknar honom, fan vad jag hoppas att han kommer tillbaka. Jag vet att jag inte ska, jag vet att jag inte borde, jag vet, jag vet, jag vet. Men jag tänker på honom hela tiden och saknar honom så himla mycket.

Sinnesro

Nu har jag och en vän bokat resa till Ullared för att shoppa, vi gör det varje år och det är lika kul varje år, men det är alltid struligt att få ihop ett datum som passar alla och jag får alltid dåligt samvete när någon inte kan följa med pågrund av att jag valt ett datum som de inte kan. Jag får fan dåligt samvete för allt. Men nu bokade jag det datumet som passade mig bäst. Sen får vi se vilka som följer med.

Inte hört något från J eller R. Men skrev till L idag för att höra om han var ute på ett nytt återfall eller ej, men han var nykter och drogfri än och pluggade musik just nu. Smsen som kom till mig trodde han var för att jag ligger först i telefonboken och han numera har en tusch telefon. Han säger iaf att han är nykter och drogfri så det var ju skönt att höra.

Kontaktade en gammal vän idag. Han är en fd missbrukare och kriminell men det var länge sedan nu. Han är dock skyldig mig pengar och varit försvunnen för mig sedan i somras, men nu fick jag tag i honom och han svarade mig på en gång. Han saknade mig och hade inte glömt mina pengar, så jag hoppas att jag får tillbaka mina 700 kr.  Det var skönt att han svarade, jag saknar honom. Men jag saknar ju mina pengar också så det var skönt på flera sätt att han svarade.
Jag ska aldrig låna ut pengar till någon igen, jag blir alltid lurad.

Planer på nya tatueringar är i fullgång. En på vänstra revbenen och en på högra revbenen, samt en på foten. Motiven på revbenen är klara men foten vet jag inte än.
I helgen hoppas jag på att få sällskap av den bästa tatueringsvännen man kan ha för att åka till en bra tatuerare och diskutera lite. Ska denna gång prova en ny tatuerare, antingen i Solna eller i Eskilstuna. Vi får se hur det blir. Men spännande är det att äntligen komma igång med tatueringarna igen.

Var på middag hos ett par vänner igår, vi pratade om allt men deras optimism när det gäller R och J var ju kraftigt begränsad. Jag hade hoppats på att de skulle bli lite gladare för min skull, men de var ganska tysta och suckade och sen sa de inte så mycket. Det gjorde lite ont, men jag överlever. Jag börjar bli van.

Jag är fortfarande jätteglad över att R har kontaktat mig även om jag är medveten att det kanske inte betyder något, att han kanske inte alls känner som jag hoppas, men jag är ändå glad, han tänker på mig och han har kontaktar mig, det är fakta. Han älskar inte den där Kattis!
J kommer hem i sommar och vad som än sker så gav han  mig kraft. Jag hoppas att om jag är ensam och han ensam i sommar att vi ses igen då.

Men det är väldigt få som gläds med mig, jag har nästan ingen att prata med och ingen att tänka positiva tankar med. Min terapeut är väl den som iaf respekterar mig och förstår mig även om hon tycker att jag ska vara försiktig med R och J då kanske ingen av dem har den avsikten jag hoppas på. Men hon ratar ingen av dom och hon förstår och respekterar mig och framför allt så lyssnar hon, fast hon har ju betalt för att lyssna på mig.

En ”analys” är nästan klar, jag har ett stort bekräftelsebehov och jag vill bli omtyckt och strävar efter att bli omtyckt till varje pris..Det stämmer nog. Jag har nog alltid strävat efter att duga och bli omtyckt.
 Jag säger inte ifrån utan anpassar mig till alla runt om mig, vänner, familj, pojkvänner osv. allt för att bli omtyckt. Kan nog också stämma även om jag tycker att jag försöker säga ifrån och var jag.
Jag har en väldigt egen stil och jag står för den jag är och mina åsikter men jag anpassar mig lätt om det behövs och jag kräver för lite av alla andra. Nu är det dags att jag tänker på mig och blir lite ego.
När vänner bara pratar om sig ska jag kanske säga, okej vill du veta om mitt liv nu och sen bara börja rabbla. Jag ska kanske våga säga ifrån och se vad som händer, blir de sura så blir de det.

Men just nu drar jag mig undan, orkar inte med mina vänner, bara ett fåtal orkar jag med. Ingen tror på att jag faktiskt kan bli älskad av en man som jag älskar, alla verkar tro att alla jag vill ha absolut inte vill ha mig. Det finns ju en chans att R kanske vist känner som jag och att han faktiskt nått botten och redo nu och det kan faktiskt vara så att J vill ha mig när han kommer hem, iaf börja dejta och se vad som sker. Alla måste ju inte utnyttja mig till max och sen slänga mig på soptippen, det finns kanske någon faktiskt som tycker om mig för den jag är och det kan faktiskt vara en av dessa.

Jag försöker att inte se ner på mig själv, jag försöker att tro på mig själv och bygga upp en självkänsla och ett självförtroende. Jag försöker att se positivt, men de få gånger jag kan och vågar tro och mår bra då kommer andra och snabbt trycker ner mig i skorna. De säger att de gör det för att jag inte ska bli besviken och att jag inte ska vara för naiv.
Men är det inte bättre att våga tro och hoppas och ta sorgen när den kommer än att aldrig tro att det kommer fungera och att ingen kan eller vill älska mig?
Jag blir så förvirrad.

Sinnesro

Inget nytt om R, han har inte varit inne på facebook, jag är så nyfiken på framtiden att jag nästan spricker men försöker att inte ha för mycket förväntningar.

Pratade med J idag på chatten en stund, han är gullig och lätt att prata med men när han ska iväg och vi ska avsluta så jag avslutar jag med orden ”tänker på dig ska du veta och puss” och då får jag svaret” Ha det!” Så jag vet inte riktigt vart han står. Känns inte som han vill hålla lågan uppe precis, men kanske gör han så för att det är enklast för oss bägge att ingen får känslor och väntar på den andre, utan att vi lever och ser vad som sker när han kommer hem.
Men det kan ju vara så att han inte är ett dugg intresserad, men då borde han ju ta mer avstånd mot mig, men vem vet. Karlar är ju som de är.

J är den som kan få mig att glömma R. Men jag hoppas att jag inte ska behöva glömma R.
Låter det surrigt? Ja mitt liv är aldrig lätt precis. Men jag hoppas så att R kommer tillbaka, men gör han inte det så är J den som kan få mig att glömma.
Ingen av killarna kommer kanske göra mina vänner och familj överlyckliga men det skiter jag i, för det är jag som ska leva med dom i så fall. Inte dom.

Var på middag hos några bekanta som faktiskt jobbat inom kriminalvården och dom två förstod och stöttade mig mest av alla. Helt otroligt, de lyssnade och accepterade J bäst av alla. Så skönt att vara folk som liksom förstod och blev glada för min skull. De fick höra hela sanningen med både J och R och de dömde inte och de blev inte rädda och de liksom bara var så goa mot mig och för en gång skull kunde jag prata öppet och vi kunde prata om allt. Det var så skönt och jag blev så glad.
Det är jobbigt att inte kunna få prata med någon om J och R. Att bära allt inom sig ensam.
Men dom var helt underbara.

Nu är det bara att vänta och se vad som sker i mitt liv, kommer R höra av sig eller försvinner han igen? Kommer J och jag höras av när han kommer hem eller inte? Jag vet att jag inte borde men jag väntar, på dom bägge. R är den jag väntar mest på, jag älskar ju honom,  men om han inte kommer tillbaka så är J den som kan få mig glömma smärtan.

Mitt i all väntan och förhoppning så här mitt x av sig från Turkiet och vill att jag ska komma ner till honom. Han vill träffa mig och försöka igen. Han har nu insett att han aldrig kan få en så bra tjej som mig och att han saknar mig och behöver mig. Hm….ja han har väl tråkigt nu när ingen finns där. Va kanske inte så kul att vara singel trots allt, efter ett nästan två år.
 Jag sa att jag gått vidare i mitt liv det är ju över 1 ½ år sedan och att jag ser bara honom som en vän nu. Men han ville att jag skulle komma ner i april och se om inte vi kunde falla för varandra igen, jag behövde bara köpa flygbiljett för jag kunde bo och äta hos honom.
Jag tror inte jag skulle fall för honom igen, han sårade mig och jag har efter mycket tårar och efter att kämpat väldigt länge för att få honom älska mig igen så har jag gått vidare och jag vill inte tillbaka till det. Jag vill ha så mycket mera än vad han gav mig. Mina krav har ökat, jag vill ha mera.
Efter att ha träffat R och känt hur man kan bli behandlad och känna sig omtyckt så vill jag ha mera. R lärde mig att se hur det kan vara i ett bra förhållande. Aldrig mer vill känna mig så ensam och sviken som han fick mig känna mig. Han är en god vän och jag tycker om honom, men jag tror inte att han och jag kan bli ett par igen. Jag är så över honom!

Men om livet sugar helt och hållet i april, maj och ingenting har hänt med R eller J så varför inte en veckas semester i värmen?! Men jag vet inte om jag vill åka ensam…..

Sinnesro           

Tidig fredagsmorgon, trött men mår fortfarande bra. Att J kom in i mitt liv och att R hört av sig igen har gjort livet så mycket roligare att leva. Nu har jag hopp om en framtid igen, även om jag självklart är medveten om att risken för att bli besviken är stor.
J är ju borta minst 6 månader och ska facebook chatten strula som den gjorde igår så kommer våran kontakt blir svår att hålla, men vi får se vad som händer, om han är singel när han kommer hem och jag är singel så tror jag nog att vi kommer ses igen. Men som sagt vet ju inte ens när han kommer hem. Han kanske blir borta jättelänge. Längre än 6 månader.

När det kommer till R så gjorde hans lilla livstecken hela mitt liv enklare att leva, jag kunde tom titta på sporten igår utan att må dåligt och jag kunde känna en längtan av att höra lite av alla den musiken vi lyssnade på tillsammans. Jag har saknat den och det har varit jobbigt att höra många av våra låtar, men nu känner jag mer kraft och mod, det gör inte lika ont längre när jag vet att jag är speciell för honom, att han vill ha kontakt och att förhållandet med den där Kattis inte är så seriöst.
Det känns som en seger att han hörde av sig, jag fick liksom en bekräftelse på att min magkänsla inte varit så fel och att jag vist betyder mycket för honom, han och jag var inte någon dröm, jag har inte fantiserat ihop allt, det var vist äkta. Sen får vi se vad som sker och när, jag får nog räkna med att det dröjer innan han hör av sig igen. Men något är på väg att hända.

Idag efter jobbet ska jag träffa en av mina vänner, hon är en god vän och jag tycker om henne, men jag vet inte om jag ska säga hela sanningen till henne. Vet inte om jag orkar med massa moral kakor men hon brukar aldrig säga ”vad va det jag sa” så kanske kan jag anförtro mig till henne. Jag känner att vill ha någon att prata med och någon att få dela denna glädje med, jag tror att jag ska prata med henne, men kanske gör jag ett misstag.  Men jag vill ju så gärna dela min sorg och glädje med mina vänner och jag behöver någon att prata med som har tid, jag har flera vänner jag vet att jag kan lita på men dom har inte alltid tid.

Jag vet inte varför jag alltid har ett så stort behov av att prata med alla om allt. Jag har jättesvårt att hålla käften inför mina vänner, jag vill berätta och älta allt, glada nyheter som sorgliga nyheter, jag vill berätta och dela mina känslor med mina vänner. Men detta har gjort att jag många gånger blivit sårad och sviken. Jag har så svårt att ljuga, de som frågar får ett svar, jag kan bara inte ljuga för mina vänner, inte när det gäller mig själv.
Jag är jättebra på att hålla en hemlighet om någon ger mig ett förtroende och jag håller alltid det jag lovar, jag kan ljuga som en häst galopperar om det krävs för att skydda någon, men när det kommer till mig så kan jag inte hålla mitt egna liv hemligt. Jag vet inte varför, men nu har det ju inte varit så svårt att ljuga eftersom ingen frågat om verken J eller R.

Men som sagt kommer ämnet upp har jag svårt att ljuga eller hålla tyst inför mina vänner. Jag tycker om mina vänner och jag är ärlig mot dom, men många gånger får jag äta upp det och det gör ont.
Jag vill ju dela mina upplevelser och mina känslor med någon och jag har ju bara mina katter och mina vänner. Jag längtar så efter en man i mitt liv, någon jag kan dela mitt liv med så jag ”slipper” mina vänner.
Kanske låter det elakt, men även om jag tycker väldigt mycket om mina vänner så börjar jag känna att jag tröttnat på deras svek och deras ointresse. De bästa vännerna har ju inte tid, de har ju fullt upp med sina egna liv eftersom de har familjer osv.  Jag har blivit så besviken så många gånger nu och jag har tappat tilliten till flera av mina vänner.
Jag behöver någon att få dela mitt liv med och mina vänner kan inte ta den biten. Självklart är inte alla vänner svin hela tiden, så är det absolut inte, men jag känner att jag inte kan lita på alla, jag vet att flera snackar skit bakom min rygg och flera svek mig enormt mycket när jag mådde som sämst. Ett fåtal stöttade mig under min jobbigaste tid. Även om jag är förlåtande och även om jag vet att de säkert menar väl så börjar jag tröttna på vissas attityder mot mig, jag börjar se och höra hur folk beter sig mot mig och jag har börjat reagera, detta stör såklart vissa. Men det får bli som det blir, varför ska jag vara mer förlåtande och acceptera mera från vänner än av en kille?
Varför har jag så svårt att hålla käften, varför berättar jag allt för folk? Jag är så glad nu när R hört av sig och J som raggade upp mig på krogen, och när jag träffar mina vänner så glömmer jag alla svek och blir sådär fånigt naiv och så berättar jag allt igen. Sen får jag betala priset, men kanske är det så det måste vara, det är så tråkigt att inte dela med sig.
Delad glädje är dubbel glädje och delad sorg är halv sorg.

Sinnesro

Idag mår jag ganska bra. Inget nytt om R eller J men det känns bra. Det känns skönt att J ville vara hos mig innan han åkte och det känns bra att R hört av sig till mig. Efter alla månader som gått så tänker han fortfarande på mig!! Självklart gör det mig glad. Även om en bit av mig vill ha direkt mera av kakan och att det ska gå fort, fort. Så är jag glad över de bra sakerna som hänt och jag försöker leva i nuet.
R har hört av sig, vad som än händer så är det en enormt bra början. Kanske finns det hopp, trots allt?
J har kommit fram till Thailand och mår bra, får se när och om han hör av sig. Saknar honom men försöker vara glad och tacksam över det vi hann få tillsammans innan han åkte.
Jag försöker glädjas åt alla framsteg och inte titta tillbaka eller titta för lång framåt. Men det är inte så lätt.

Drömmarna om att J ska be mig komma till Thailand har ju dykt upp ibland och nu när R hört av sig så vill jag ju börja träffa honom och starta där vi slutade.
Jag förstår att detta inte är möjligt och att det är drömmar, men man måste ju få drömma lite också.

Jag har inte berättat allt för alla mina vänner, inte ens mina sk. närmaste vänner vet allt och de jag berättat saker för har fått olika delar av sanningen. Vet inte om någon vet allt. Så nu är jag alldeles snurrig eftersom jag håller på att ljuger och inte berättar allt för alla så blir det snurrigt när jag inte vet vem som vet vad.
Det är skit jobbigt att behöva dölja delar av sannigen och det är så trist att jag inte kan prata med mina vänner.  Kanske borde jag vara helt ärlig, men jag vet inte om jag vill.

Det är ett fåtal som vet att R hört av sig och de få som vet blev inte så överlyckliga precis och har redan börjat att varna mig för att ta tillbaka honom för lätt och att inte förvänta mig saker osv. De vill självklart inte se mig sårad igen men samtidigt vill jag ha någon att glädjas med, jag är ju super glad över hans lilla livstecken, men de få som vet utom en sätter genast igång och trycker ner min glädje. Jag älskar honom fortfarande även om jag börjat komma över honom en bit. Men jag vill ju att mina vänner ska förstå och glädjas till att han faktiskt tänker på mig med. Men de vill nog fortfarande att jag ska gå vidare.
Jag har dessutom inte berättat för alla att jag skickat julkort till R. Men några har jag varit ärlig emot.

När det kommer till J så är det ett fåtal som vet att han suttit inne och ännu färre vet att han suttit så pass länge som han gjort och för att ha dödat två personer. Ingen skulle ge J en ärlig chans om de viste är jag rädd för och jag tycker ju om J och om det blir något seriöst  mellan oss så vill jag ju att han ska få en ärlig chans.

Men den största anledningen till att jag inte berättat allt för mina vänner är faktiskt att de visar så otroligt ointresse för mitt liv och mitt mående så det känns inget kul att berätta något, de lyssnar ju ändå inte. Vissa frågar inte ett skit om något i mitt liv, helt ointresserade liksom. Så varför berätta något då?

Chattat lite med J nu på facebook, men den där jävla chatten är ju knäpp så det fungerade inte efter ett tag, jag kunde inte se vad han skrev till mig och han försökte logga in och ut men jag såg att han skrev men ingen text kom upp, så till slut gav han upp. Men vi hann prata lite iaf, han hade det bra och varmt men nu regnade det. Resan ner var det massa strul på och han var arg och irriterad men nu var han framme och börjat komma lite i ordning.
Så jävla irriterande att facebook chatten ska haka upp sig nu när vi äntligen kunde prata lite. Den där chatten fungerar aldrig när jag behöver den, så irriterande.
Nåja han undviker mig inte iaf.  Men jag kan nog inte räkna med någon romantik precis när han är där borta. Vi får se vad som sker när han kommer hem om vi börjar om då eller inte. Om sex månader vet jag kanske lite mera om vad R är och känner.

Åh jag försöker verkligen njuta av nuet och inte tänka framåt men tankarna snurrar och jag saknar R så jävla mycket och samtidigt saknar jag J. Kanske låter jag som en galen tonåring men jag älskar fortfarande R men jag har inte sett honom på 10 månader, jag har inte hört hans röst eller sett honom på 10 månader! Ändå älskar jag honom än.
J är bara några dagar sedan jag pussade och höll i mina armar, han är vacker, rolig och även om han inte är så plutti nuiitig så är han söt och jag tycker om att vara med honom.

Jag mår bra och jag njuter av att äntligen få lite uppmärksamhet, av de jag tycker om. Jag önskar bara att jag hade några flera att prata med när jag mår bra och när jag mår dåligt. Men jag är kanske en bättre vän och bättre på att lyssna och ge när jag inte har ett eget liv.
Men jag har ju min blogg. Här kan jag vara mig själv helt och fullt.
Jag älskar min alkis R och jag tycker om min våldsman J. Så är det, sen får framtiden utvisa vad som sker. Just nu mår jag bra!

Sinnesro

Idag fick min bästa vän missfall. Det var i vecka 8 så det var i ett tidigt skede, men sorgligt. Lilla fostret skulle bli deras första gemensamma barn och de var så glada. De förlovade sig i går och missfallet kom idag. Så tråkigt. Men jag är övertygad om att de snart är gravida igen. De är första missfallet så det går nog bra snart för dom, jag håller tummarna.
Bara någon timme senare får jag ett mms från en annan vän som har fött en liten dotter i går kväll.
De har en son sedan tidigare så en dotter var ju super kul, nu har de ju en av vardera. Det är märkligt att så mycket kan ske på ett dygn.  Varje födsel är ett mirakel.
Kan inte låta bli att undra om jag någonsin får uppleva en graviditet.

Jag har ännu inte hört något från J, lite orolig då en vän till honom skrivit på facebook att hon undrar vart han är. Jag tror det är den kompisen han ska bo hos så då blir man ju lite orolig, han borde ju kommit fram nu. Men jag hoppas han mår bra och att inget har hänt. Inga nyheter är väl bra nyheter antar jag. Men lite orolig blir man när han inte verkar kommit fram än, han borde ju kommit fram i gårkväll.

R har inte hört av sig och förmodligen kommer han kanske aldrig mera göra det, men en bit av mig hoppas än och nu när den där Kattis är så frånvarande på facebook så hoppas jag ju att de har det lite tufft där hemma, ingen skulle bli gladare än jag om det där förhållandet sprack.

L har inte heller hört av sig, så frågan är om han inte var på ett nytt återfall när han skickade de där märkliga smsen? Nu är han väldigt tyst.

Vaknade med ont i halsen i morse, inte så kul, men det var inte så farligt, men ena halsmandeln är svullen. Sov lite extra länge och sen gick jag upp, tog bort julpyntet, städade och diskade och sen åkte jag till jobbet.
På jobbet är det kaos, ingenting fungerar och det är skit mycket att göra.

Dagarna rullar på och jag får panik när jag försöker tänka på morgondagen. Jag vet inte alls vad jag ska göra eller vad jag ens vill göra. Allt känns bara så trist nu när ingen finns kvar i mitt liv.
Ingen man alls, inte ens någon att hoppas på. R är bortblåst verkar det som, inte ens ett gulligt julkort fick honom att vakna och J är borta minst 6 månader. Så trist, inget att längta eller se fram emot känns det som. Vet inte vad jag ska göra nu.
Orkar inte ragga, orkar inte leta, orkar inte ens lära känna någon ny. En del av mig vill bara vänta på att R eller J ska komma tillbaka, först till kvarn.
Men jag vet att jag inte bör vänta på någon av dom. Men jag har liksom tappat lusten lite nu igen.

Många av mina vänner är så irriterad på, som i lördags till exempel. Jag har precis lämnat J på Arlanda och ingen av dom jag träffar frågar hur det känns eller hur det har gått med allt. De vet ingenting om J, de är helt jävla ointresserade av mig och mitt liv, de frågar aldrig något eller verkar vara glada eller nyfikna på min nya dejt.
Först gnäller de att jag är så deprimerat och gråter över R, sen när jag börjar bli stark igen och må bättre då verkar de tycka jag är jobbig för att jag mår bättre och vill prata om massa annat.
Hur ska jag vara? Jag ska tydligen bara finnas där för alla andra, men vem finns där för mig? Ingen?
Jag är ganska trött på de flesta i mitt liv inklusive mig själv. Trött på allt, less på att leta och söka och ständigt bli besviken.
Just nu så vet jag inte vad jag ska göra med livet, tappat motivationen och hoppet. Men jag är inte lika ledsen som förr bara trött på allt.

Jobbar dubbelpass. Jättemycket på jobbet hela eftermiddagen, men nu till kvällen börjar det äntligen lugna ner sig lite.
Inte hört något från J. Ringde han vid 19.30 men inget svar, skickade sms vid 20.10 men inget svar än.
Vet inte om han kommer i morgon, börjar ana att det nog inte blir så och jag känner mig besviken och trött. Jag som blev så glad när han va så gullig i går och så idag så är han som bortblåst igen.  Han undrade om det var okej om han lämnade besked vid lunch. Kanske menade han lunch i morgon.  Jag vet inte, men åter igen sitter jag och väntar på att veta om jag får besök i morgon eller ej.
Inställningen är ju lite att det inte blir något besök och jag får försöka glädjas åt samtalen vi hade i går. Hm….vad händer nu tro?

L har inte hört av sig så jag vet inte om han var påtänd/ full eller bara annorlunda igår för smsen han skickade var olikt honom och han har inte skrivit och sagt att det var någon felskickning så….nja, jag börjar nog åter igen dra öronen åt mig.

R har jag inte sett eller hört något om eller ifrån på evigheter men hans Kattis har iaf lagt till en ny vän och inte ändrat sin status, hon är inte singel men heller inte förlovad. Undrar vad som sker där borta i Uppsala? Hon som iaf en gång i veckan gjorde något på facebook har nu inte skrivit ett ord sedan 23 dec. Något kanske håller på att hända?

Jag var så glad och mådde så bra igår och nu känns det bara tomt. Vad händer? Kan han inte säga att han kommer eller inte kommer bara så man vet?

Nu ringde han!!!21.20! Underbara söta lilla J. Han kommer till mig i morgon kväll!! Men inte innan 18.00, vi pratade och skojade och han är så söt.
Mår så bra just nu.  Han är rolig och söt och nyfiken på mig och mitt jobb, vi skojade och bestämde att jag har fria aktiviteter i morgon fram till 18.00 sen får jag inte boka in något mer för sen är jag J´s.

Vi har en enkel relation, inte så romantisk och gullig precis men rolig och enkel, vi hörs när vi hörs och det känns bra när vi pratar, han säger ju inte puss alltid men det låter som om han gillar mig. Han skojar och säger att jag har J tillstånd.
Jag trivs med J, men jag saknar det R och jag hade fortfarande, jag tror jag alltid kommer göra det, det var något speciellt. J är bra och han verkar ärlig, han är inte missbrukare och han känns trygg, men R fick mig att känna mig älskad.
 J har lite svårt för det sociala spelet framför allt med tjejer, han har lite social fobi och det är ju inte så konstigt när han faktiskt suttit inne nästan halva sitt liv, så jag får kanske ge allt en chans. Han verkar ju trivas med mig annars skulle han ju inte höra av sig.
Sista dygnet i Sverige är han med mig. Jag är glad, varm och lite kär igen.

Sinnesro

J svarade aldrig på mitt sms igår. Somnade lite besviken och tänkte att om han inte ens säger hej då innan han åker så kan han ju inte vara så seriös med mig.

Vaknade i morse, mådde inge bra alls. Hade åter igen drömt om R. Vaknade och saknade honom så mycket och det gjorde så ont.  Är jag åter tillbaka på ruta ett nu när J åkt? Ska jag börja drömma om R nu  igen, jag som precis slutat drömma om honom.

Åkte till stan för att fixa naglarna, då ringer J. Han är på väg till Arlanda,  han ville säga hej då och höra om jag viste hur trafikläget såg ut i snökaoset, vi pratade en stund och han sa att vi fick höras via nätet medans han är borta och sen avslutade vi med orden kram.
Jag blev adlelses varm och glad, ville bara skrika rakt ut. Det kändes så bra och det var så skönt efter drömmen om R att få lite respons av J.

Eftersom jag har ett jobb som gör att jag har en heldel koll på vägarna så pratade jag med en kollega och sen ringde jag tillbaka till J för att berätta att det är snökaos men ingen trafikstopp mot Arlanda än. Han var ute i sista minuten av någon anledning så det skulle bli tight att hinna med planet. Vi pratade lite om mitt jobb och hans resa och avslutade med orden Puss puss.
Jag blev såklart ännu gladare och ännu varmare och jag bara kände mig så stark och glad.

Två timmar senare så fick jag et t sms att han inte kommer hinna med planet, jag ringde då upp och då var det ett faktum han har missat sitt plan men han skulle kolla om han kunde boka om eller om planet kanske var försenat. Han skulle höra av sig senare, vilket han också gjorde. Han ringde ca en timme senare, han hade fått boka om till söndagen. Han undrade vad jag gjorde på lördag och om vi kunde ses. Absolut sa jag och jag kan skjutsa honom till Arlanda på söndagen. Jag kanske måste jobba men vi löser det. Han skulle kolla upp lite och undrade om det var okej om han lämnade mig ett svar i morgon. Ja självklart sa jag.
Sen fick jag veta att jag inte behöver jobba på söndag så jag messade till honom och skrev att jag är ledig hela lördagen och söndagen och att det inte är några problem alls för mig att skjuts honom till Arlanda på söndag, jag bad honom höra av sig när han bestämt sig så nu återstår det bara att vänta. Denna jobbiga och eviga väntan. Men jag är gladare och starkar nu än på länge.

Mitt i allt detta får jag konstiga sms av L, vet inte om han skickat fel eller om han är full/påtänd, för texten är skum och inte alls likt honom att skicka så märkliga sms till mig. Något stämmer inte.

Försöker ställa mig in på att J inte kommer så jag inte ska bli så besviken men hoppas att han kommer så mycket att jag skakar.
Tänk att han iaf ringde mig. Han ringde för att säga hej då och för att säga att vi får höras via nätet. Sen ringer han mig när det är struligt för att få mina råd. Han och hans mamma sitter i bilen och det är mig han ringer för att få råd och lite tröst i allt kaos.
På allt detta så är det mig han vill träffa när han har några extra dagar här hemma. Sen att jag kan skjuts honom till Arlanda kanske hjälper till lite men även när jag sa att jag kanske inte kunde det så ville han ev. sova hos mig lördag till söndag.
Jag måste försöka se detta som något positivt, jag måste ta åt mig lite. Kanske är jag lite speciell för honom iaf.
Han har iaf ringt mig 3 gånger idag och skickat 2 sms och han kanske ska komma till mig på lördag. Det ser jag som om jag faktiskt är lite omtyckt. Lite, lite, lite, lite iaf.

Känner mig lite förvirrad av allt nu, och på allt detta kommer min chef och ber mig jobba lite extra i all snökaos, så jag får dubbelpass i morgon. Först fick jag söndagen, men kände att jag hellre jobbar natten så jag är ledig lördagen och söndagen ifall J nu kommer.
Hade hela helgen bokad, men avbokade fredagen då jag måste jobba, ringde min bästa vän som jag skulle träffa på lördagen och sa att J kanske kom och eftersom hon är den bästa och underbaraste vännen man kan ha så blev hon bara glad för min skull och struntade helt i att vi hade bokat en heldag. Söndagens planer fungerar fortfarande eftersom det var på eftermiddagen så jag tror jag hinner med middagen även om jag skjutsar J till Arlanda, och skulle jag bli sen så skiter jag i det för mina vänner har fått 37 år av mitt liv (lite överdrivet) så nu tänker jag satsa på karlarna he he. J åker till thailand i 6 månader så han måste få gå i första hand nu. Om inte dom förstår det så skiter jag i dom.
Min goa bästa vän A förstod iaf avbokningen på lördag och blir det inte att j kommer till mig så finns hon där för mig. Som en bästa vän ska vara! Underbart.

Nu är det bara att vänta och se hur J tänker göra. Men han ringde iaf. Det går åt rätt håll.

2011 börjar ganska bra iaf.

Sinnesro

J och jag hinner inte ses innan han åker. Han messade mig igår och sa att han är sjuk men att han snart är hemma igen och att vi får ses då. Messet var ganska gulligt och jag tror att han är ärlig. Men man vet ju aldrig. Men jag kan ju inte vänta på någon som inte sagt att han vill att jag ska vänta, så nu vet jag inte vad jag ska göra.

Även om jag förstår J att han inte kan och har tid att ses innan han åker så blir man ju lite besviken. Ville ju träffa honom igen och se om det skedde något, men kanske är det en av anledningarna att han vill att vi ska vänta med att ses. Kan ju blir tufft att åka om vi precis inlett något.
Hm, vet inte om killar tänker så, men kanske. Kanske kände han som jag att detta var rätt mysigt och trevlig och att han inte ville få känslor innan han ska åka.  Men jag vet inte om jag kan vänta, faller tillbaka på R så fort jag inte har kontakt med någon annan.

L hör av sig lite varje dag och idag var han hos sin terapeut, så det går bra för honom och han kämpar på. Börjar bli sugen på att träffa honom, speciellt nu när J åker. Men risken är ju att jag blir kär och är han bra att bli kär i? Vågar jag riskera det. Kanske ska vi börja prata i telefonen och se hur han tänker på framtiden och ha lite djupa samtal innan jag bestämmer mig. Det är mycket jag tycker om hos honom. Han är fin på väldigt många sätt. Men vågar jag lita på en fd missbrukare igen?

Känner att jag verkligen kommit igång nu, jag vill ha mer , mer, mer. Känner mig helt galen, vill smida medans järnet är varmt och nu vill jag dejta.  Jag vill ha sex och massa hångel. Jag blir tokig av ensamheten snart.
Jag har verkligen fått mersmak efter J.

R har inte hört av sig och inte ett spår av honom på internet och hans kärring har inte skrivit något på facebook sedan innan jul, så jag vet ingenting. Kanske är det lika bra, men jag saknar honom än.
Han hade allt jag vill att en man ska ha. Han var det finaste jag mött och jag kan fan inte glömma honom. Suck.

Att jag haft en ny man i min säng och haft sex med någon efter R har hjälpt mig jättemycket. Det var ett stort steg men det känns enormt bra och jag känner mig starkare än på länge. Trodde inte att den medicinen skulle vara så bra, men det var den. Vad som än händer mellan J och mig så hjälpte han mig komma en bit bort från R.

Chattat med J på facebook nu i 30 min. han var och hämta passet idag, han fick skjuts av en kompis, men han fick ta tåget hem, jag sa att han skulle varit med mig iaf och han skrattade och sa att han skulle nog det kanske.
Han sa att han kommer hem till sommaren juni, juli vi får se. Sen pratade vi lite om att jag tycker han var en fin och bra kille och att hans förflutna tillhör hans förflutna, han sa att man måste ta ansvar för det man gjort och att han nu försöker med det. Han har ju faktiskt avtjänat sitt straff tycker jag och att alla är värda en andra chans, han höll med mig osv. Vi pratade ca 30 min sen skulle han gå och sova lite men han kanske skulle titta in lite senare sa han med en ;o) och han avslutade med en kram och ett !
Helt okej chatt, inte as romantisk men jag känner mig inte dumpad eller dissad, så jag är nöjd.
Vi får se vad som sker. Dessvärre går det inte att spara chatt konversationen som vi hade på facebook, så jag mitt kontroll freak fick lite panik. Men börjar väl efter miljoner försök att acceptera att jag helt enkelt inte kan spara våran konversation.

Får börja var inloggat på facebook chatten lite mera nu, kanske kan vi hålla kontakten under de 6 månader han blir borta. Tror jag är lite småkär trots allt, han va mysig att ha bredvid sig. Saknar honom.

Hur kan man ha sån maximal otur ?  För att komma över mannen jag älskar som valde spriten före mig så ger jag mig ut i singelträsket.
Första killen efter R som jag strulade med på krogen skulle till thailand och resa jorden runt i 3 månader, sen ser jag på facebook att, om det nu är rätt jag hittade, så är han förlovad.
Sen flirtar jag med en kille på nätet som 4 dagar innan dejten försvinner utan ett ljud.
Nästa flirt tar ett återfall på heroin dagen innan våran första dejt.
 Sen träffar jag en nykter och drogfri underbar vacker man som suttit inne för mord och nu ska ut och resa i 6 månader!  Vad är oddsen???

Men just det vad var det alla sa, det är BARA att skaffa sig en ny och rycka upp sig och gå vidare, mister man än står det tusen åter och det blir inte bättre än vad man gör det osv!!!!

Singellivet suger och jag vill inte vara ensam mera.  Först tar det en evighet att hitta en man sen så är det omöjligt att behålla dom.
Antar att allt har en mening, men varför är meningen alltid så att jag blir ensam lämnad kvar?
På måndag ska jag till min terapeut, ska bli skönt att träffa henne igen.
Behöver ventilera med någon som lyssnar och dessvärre lyssnar inte mina vänner så bra. Att j suttit på kåken berättar jag inte för alla precis, och sen är det så att när jag är deppig är jag jobbig att lyssna på så då orkar ingen lyssna och när jag mår bra och vill prata om någon kille så är det inte heller någon som vill lyssna för ”killsnack” är inte heller kul tydligen. Så jag vet inte när jag är värd att lyssnas på, suck.
 Så trött på folk omkring mig. Sen är det ju så att nästan alla mina vänner har fullt upp med sitt nu, fyra stycken är gravida eller håller på att bli, två har förlovat sig på nyår och två har gift sig och en har precis friat, så, klart jag är glad för deras skull, men jag har inte så mycket att komma med….
Men jag är glad och stolt över min dejt, vill berätta allt om och om igen,  men ingen vill lyssna, jo en och annan lyssnar väl ibland men långt ifrån vad jag brukar lyssna på folk. Kanske är det mig det är fel på, men det känns inte som om så många är intresserade av mig och mitt. Känner mig ensam.

Sinnesro.

Andra dagen på detta år.  Jag jobbar och kommer inte åt internet på jobbet, suck. Vissa sidor fungerar inte alls, ex hotmail och facebook, super irriterade när man har lugnt på jobbet.
Det är ju på dessa lugna timmar man kan passa på att surfa runt, men då fungerar det inte. Tur att jag iaf kommer in på blogg.se även om sidan går trögt så kan jag ju iaf blogga lite.

J hörde inte av sig igår, men det kändes okej eftersom han hörde av sig två gånger på nyårsafton, men idag börjar jag oroa mig lite igen.  Om vi ska hinnas ses innan han åker så är det i morgon eller på tisdag som gäller. Kanske ska jag messa honom i kväll och fråga, det är ju i morgon det passar bäst för mig att ses eftersom jag är ledig. Vill ju så gärna träffa honom igen innan han åker, vore ju underbart om han kunde sova hos mig.
Jag hoppas. Jag börjar verkligen få känslor för J även om jag vet att det förmodligen är kört eftersom han ska ut och resa i 6 månader. Men känslorna finns där ändå. Kan inte råför det.

Igår fick jag en superfin dikt av L. Han är så söt, tyvärr kan jag inte kopiera dikten, eftersom jag inte kommer åt mina mail. Men den var en dikt på engelska och den handlade om att han aldrig skulle vara en idiot igen och att jag betyder allt för honom osv. Dikten slutade med orden i love you. Han sickade ett sms efter ett tag och skrev att jag inte skulle ta alla orden bokstavligen utan med en liten nypa salt, och jag förstår vad han menade, men den var så fin dikten och jag hoppas verkligen att jag snart kan komma åt mailen så jag kan skriva in den här.
Jag undrar vad L tänker, är han fortfarande intresserad av mig? Är han kanske kär i mig? Eller är det bara så att han skäms över att han tog ett återfall och vill be om ursäkt?
Jag vet inte vad han känner och tycker och jag vet inte heller vad jag själv känner.
L skrämmer mig eftersom han tog ett återfall, vet inte om jag vågar hoppa på ett sånt tåg igen. Jag vet att om jag börjar prata med honom igen eller träffar honom så blir risken större att jag faller för honom.  För om och när han är drogfri och nykter så vet jag att han är en fin kille och att vi har samma värderingar i livet.  L är lite speciell för mig, det har han varit till och från under åren.  Men vågar jag ge honom en ny chans?

Kommer fortfarande inte in på facebook eller hotmail. Börjar få lite panik när jag inte har någon kontakt med omvärlden. Fånigt men när man sitter med 5 datorer framför sig och det är lugnt på jobbet så är det ju mail och facebook man vill komma åt. Så irriterande och jag blir så nyfiken om någon har hört av sig.

R har inte hört av sig efter julkortet jag sände, nu kan jag ju inte göra så mycket mera. Men han har iaf inte skickat ett mail och skällt ut mig, så det känns ju skönt. Var ju lite orolig att han skulle göra det för OM han hade menat det han skrev sist så fanns ju risken att ha skulle bli arg när jag hörde av mig igen. Men det är nog som jag tror, det senaste meddelandet var inte hans hårda ord. Han skulle aldrig vara så elak mot mig. Jag vet att han tycker om mig, men att nu är det som det är.
Kanske möts vi igen, kanske inte. Kanske blir jag lycklig med någon annan, kanske förblir jag ensam.

Ingen kan säga att jag inte försöker iaf.
Men jag vet inte alls nästa steg, J åker om 4 dagar och sen vet jag inte alls vad jag ska göra. Känner mig förvirrad. Vet inte vad J känner för mig och jag vill ju inte vänta på någon som kanske inte ens vill ha mig, samtidigt vet jag inte om jag vågar dejta L.

R får jag nog bara drömma om, han verkar inte vilja ha mig. Han kanske har ett nytt liv med den där Kattis, nykter eller inte vet jag ju inte, men han har väl valt att leva med henne, så jag måste väl acceptera det. Jag kan inte göra mera för honom nu. Jag väntade och kämpade för honom i 9 månader. Jag älskar honom än och kanske kommer han alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, men nu har jag bestämt mig för att försöka bli kär och lycklig med någon annan. Kommer R tillbaka så får jag ta ett beslut då om jag vågar lita på honom. Men 2011 måste jag försöka leva igen.

Sinnesro