Tomhet, tysthet och lugn.
Saknar träningen, jobbar och kan inte träna förrän på måndag, undrar hur mycket jag ”förstörs” av ett träningsuppehåll på fem dagar.
Kanske kan springa lite på löpbandet på jobbet men springa är ju inte riktigt min grej. Men jag kanske ska försöka iaf.
En gammal vän till mig försöker para ihop mig med en killkompis till henne. Han är grek och ser ganska bra ut. Tatueringar och allt har han tom.
Han har nu addat mig på facebook så vi får väl se vad som sker. Han har inte sagt något än och jag puffade honom så….vi får se vad som sker.
Var så grymt länge sedan jag var lyckligt kär så jag minns knappt hur det känns.
Det är ganska så precis två år sedan R och jag var så där lyckliga och jag trodde att jag för alltid skulle vara världens lyckligaste kvinna. Saknar den tiden, jag kände mig odödlig och jag var så lycklig. Varje andetag jag tog var lyckligt.
Nu känner jag mig mera tom. Inte arg, inte ledsen, inte kär….inget.
Saknar men vant mig så med den känslan så den känns inte längre.
Vill bara sova och träna och vara med min katt den tiden han har kvar.
Irriterad och besviken på en vän som kastar sten i glashus typ hela tiden och det stör mig. Men eftersom jag valt att ge henne en chans till så får jag väl liksom gilla läget.
Hon gör mig så arg och kränkt.
När jag mådde dåligt så orkade hon inte vara vid min sida, hon förstod inte hur jag kunde vara så ledsen över en man och tyckte jag skulle lägga in mig på psyket och hon sa verkligen mycket elaka saker till mig och hon fanns inte alls vid min sida när jag hade det som jobbigast utan drog sig mer och mera undan, ja vi hade nästan ingen kontakt alls.
Sen i våras blev hon tillsammans med en kille som slår alla rekord. Han är verkligen inte bra på nåt sätt och han har sårat och svikit henne så mycket så man har tappat räkningen, hon tar tillbaka honom om och om igen och hon vågar inte berätta för någon om honom och hans alla dumma sidor mer än för mig för att folk dömer henne.
Jag försöker få henne att förstå att hon dömde mig och hon tyckte jag var knäpp, men nu är hon 100 gånger värre själv, men hon ser inte det.
Hon förstår mig bättre vad jag gått igenom säger hon men längre än så kan hon inte sträcka sig. Hon ser inte likheterna med idioten och sol och våraren M som jag var tillsammans med för 6 år sedan och hon ser inte sina egna beteenden och hur mycket hon själv insjuknat under tiden med denna kille. Hon ser inte, hon förstår inte och hon vägrar sjunka så lågt så att hon kan ta råd av mig eller se att hon nu är betydligt värre än jag någonsin varit.
Jag har så svårt att behärska mig ibland och jag har så svårt att hålla käften men jag hjälper inte henne genom att såra henne och hon måste själv se och inse, jag kan inte gör det åt henne.
Hon kommer en vacker dag inse att hon inte är så mycket bättre än någon annan och att jag faktiskt är klokare och starkare än henne ibland och att det är okej. Hon kanske någon gång kan kliva ner från sin häst och inse att hon är lurad och hon är allt det hon kallat mig och lite till.
Hon var så hård och kall mot mig och hon har fått det dubbla själv nu men ännu inser hon inte det. Det är som hon vägrar sjunka så lågt så att hon hamnar på min nivå att hon ska vara så värdelös som jag, problemet är att hon är långt under mig för länge sedan. Hon har redan nu accepterat mer än jag någonsin gjort och hon har redan nu blivit lurad så grovt så många månader att jag ligger i lä.
Men hon ser inte det.
Nu är livet ingen tävlan i tårar och man ska inte jämföra sig med andra och jag gör det sällan, men eftersom hon tryckt ner mig så mycket och sagt så mycket elakt och alltid ska vara bättre än mig och aldrig erkänna att hon har fel och jag rätt eller att jag kan ha kloka råd eller veta något som hon inte vet så blir jag så arg när hon kastar sten i glashus så in i helvette och sen fortsätter försöka trycka ner mig och att jag ska vara sämst.
Hon orkade aldrig prata med mig är jag ville och behövde prata men nu när hon vill prata så ska jag finnas där flera gånger per dag.
När jag behövde en vän lade hon telefonförbud på sig själv för att prata i telefonen tog så mycket av hennes tid. Men nu när hon behöver en vän så är telefonförbudet borta och hon ringer mig minst två gånger per dag.
Jag går i gång på denna vän och harmar så in i….hon gör något med mig som triggar mig. Jag blir så arg och upprörd.
Men vi har kul ihop också och vi är gamla vänner. Jag bestämde mig för att ge henne en chans till så jag antar jag får skylla mig själv.
Men annars känner jag inte mycket och bryr mig inte mycket om nåt.
Skiter i allt fortfarande. Sörjer min katt och försöker vara med min gammelkatt så mycket jag kan den tiden han har kvar.
Ibland känns det som om jag inte vill eller kan bli kär igen. Orkar jag gå igenom allt igen? Orkar jag bli sårbar? Vill jag verkligen utsätta mig för det igen?
Tänk om R kommer tillbaka, vill jag och vågar jag då?
Sinnesro
