Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Ni får tycka vad ni vill, men lite glad blev jag när jag idag fick ett väldigt litet men ack så trevligt livstecken från R.
Ingen större sensation och ingen förändring men när allt annat suger i livet blir man faktiskt väldigt glad när man vet att han faktiskt tänker på mig än, eftersom jag också tänker på honom.
Det är snart exakt 2 år sedan vi såg varandra och det är över 1 år sedan vi hörde varandras röster. Han lever ett nytt liv, där jag inte är med. Men han tänker på mig och går in på min facebook och jag tänker på honom.

Det var något speciellt mellan oss. Han visade mig något som ingen annan visat mig tidigare, han fick mig att känna något jag aldrig känt tidigare. Han fick mig att känna mig sedd och jag kände mig älskad. Ingen har någonsin visat mig så mycket kärlek som han.
Jag har aldrig varit så lycklig som de månader vi var tillsammans.

Ärligt talat så tror jag att jag faktiskt älskar honom än. Känslorna har förändrats och jag är inte ledsen eller ser det inte omöjligt att bli kär i någon annan, men jag älskarnog R fortfarande.
Han kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.

Jag hoppas att jag får känna så igen och jag hoppas någon kan bli kär i mig igen.
Men än så länge har ingen gjort det.
Än så länge är det bara R som har det.
Jag betydde något för honom också det vet jag och det känns så skönt.
Om vi ses igen eller inte vet jag inte, men den som lever får se.

Jag önskar så att jag fick se honom igen, känna det jag kände, få hålla om honom, kyssa honom och ligga i sängen och prata i timmar så som bara vi kunde.

Jag tänker på honom, undrar hur han har det och hur det går för honom i livet.
Jag hoppas så att han mår bra, han är värld det. Det är en bra kille, en fin kille.

Tror aldrig jag kommer glömma det vi hade. Det var så vackert och speciellt.
Han fattas fortfarande

Sinnesro

Så var det dags igen, var på en trevlig fest igår och allt var trevligt trots att det som vanligt bara var par, barn och sen jag.
Men sen kom diskussionen upp. Hur ska jag hitta en man? Jag fick höra att jag måste letat på fel ställen att jag är för kräsen och måste sänka kraven och att jag inte ska vara så åldersfixerad. Att jag måste sänka kraven. Klockan tickar ju, du börjar ju få bråttom.  osv.
Åter igen fick jag nästan sitta och försvara mig.

Sänka kraven, vilka krav? Det ända jag vill är att bli älskad och att få älska, att få respekt och bli bra behandlad.
Självklart vill jag vara attraherad av den mannen jag ska leva med, jag måste ju kunna kyssa honom och ha sex med honom, med andra ord jag måste väl få kunna bli kåt på den mannen jag lever med och jag har väl rätt att få kräva att mannen behandlar mig bra och är trogen?
Jag letar på fel ställen. Jag har träffat killar på nätet, på krogen, i affärer, genom vänner, fester, kryssningar, semesterresor. Vad för fel är det på dessa ställen och vart fler ställen kan man träffa en man?
Mitt problem är ju egentligen inte att hitta en kille utan att få behålla honom och få honom trogen och ärlig.
De senaste två åren har jag träffat ca nio killar.
1 Ville inte träffa mig igen, utan ville bara ha mig den kvällen (vilket han inte fick)
2 Tog ett återfall på heroin
3 Ville inte ha en relation då han reser och är borta 6 månader varje år, men vi är idag goda vänner och träffas när han är hemma i Sverige.
4 Ville troligtvis inte ha en relation men lekte med mig och mina känslor i ca 3 månader sen försvann han bara.
5 Vill inte ha en relation, vill inte bli kär, vill inte bli sårad, så vi är goda vänner och ses någon gång ibland och har det mysigt
6 Dök inte upp på dejten
7 Vi gick på bio men det klickade inte för någon av oss antar jag för vi har inte hörts sedan dess men har lite kontakt via facebook nu.
8 Bytte nummer på krogen, han ringde på fyllan och sen har vi messat lite men sen skulle han åka utomlands och sedan dess har jag inte hört något från honom.
9 Var respektlös och sa rakt ut efter 1 timme att han ville gå och lägga sig med mig så honom sa jag hej då till direkt.

Åldern på dessa killar har varit från 25år och 37år. Vissa har varit mörka och vissa blonda, några helsvenskar andra inte. De flesta har varit lite kortare än mig eller bara lite längre än mig.
De har alla haft olika yrken, två har haft liknande yrken men annars har det varit helt olika yrken.
Jag har haft sex med tre av dessa nio.
Jag har inte direkt sagt nej till någon som velat uppvakta mig.
Så vad är mitt fel? Vilka krav ska jag minska?

Personligen så tycke jag att jag ska öka mina krav eftersom de relationer jag haft inte varit bra och jag har i vissa fall varit riktigt illa, jag har blivit lurad, sårad, utnyttjad och kränkt och förhållandet har ju uppenbarligen inte hållit
Jag har ju blivit illa behandlad av flera och varit med om riktigt elaka saker så jag kan ju knappast sänka mina krav, jag kan ju inte ha värre än några av mina x.

Jag förstår att folk säkert menar väl, men det är faktiskt inget fel på mig, jag har bara haft otur att inte hitta någon som älskar mig för den jag är.
R är den enda som jag vet var kär i mig. Han behandlade mig bra och gav mig kärlek och trygghet tills ha försvann och valde sitt missbruk före mig.

Men annars har bara jag gett kärlek och inte fått något tillbaka. Jag vill ha lika mycket kärlek som jag ger, annars kan jag vara utan.
Men jag tycker inte jag ska sänka mina krav, jag tycker jag borde öka mina krav, för jag är värdefull och jag förtjänar att bli älskad och behandlad bra.

Sinnesro

Jag vet att det är en gudagåva att få barn, eller jag antar iaf det och jag förstår att det är helt fantastiskt att ha en familj och en trygghet. Det är just därför jag så hemskt gärna vill ha allt det där.

Det är också därför vissa meningar sårar och gör ont.
Det där förstår du när du får egna barn. - Ok så jag är dum i huvudet och fattar ingenting bara för att jag inte har barn? Herre gud jag har väl för helvette själv varit ett barn.
Meningen med livet förstår man och inser man när man får egna barn. - Så min mening med livet finns inte?
När man blir mamma så får man ett lugn och en bättre karisma – Jag har alltså ingen karisma för att jag inte har barn, tack för den.
Man förändras så mycket när man blir mamma, man blir så mycket klokare och tryggare i sig själv. – Klart man förändras men jag hoppas väl att man kan vara klok och trygg utan barn, eller?
Meningen med livet är ens barn- Okej så jag borde ta livet av mig eller eftersom jag inte har någon mening med mitt liv, då jag inte har barn och kanske aldrig får barn!
Vill inte du ha barn, det börjar ju bli lite brottom för dig nu- No shit sherlock ! Som om jag inte viste!

En annan mening som inte kanske sårar mig som kanske kan såra andra är:
Varför har inte du några barn? – För mig beror det på att jag inte har någon att knulla fram barnet med, eller så fungerar inte jag, vem vet. Men för andra kan det ju vara betydligt känsligare.
Den meningen kanske man kan säga till någon man verkligen känner och om man verkligen känner någon så vet man nog redan det, men den meningen bör man verkligen tänka över för svaret kanske kan vara känsligt. Det är många som inte kan få barn av en eller flera anledningar och den anledningen kanske dom inte vill dela med dig, det kan vara dödsfall, missfall, steril, inga äggstockar, äggblåsor och gud allt som kan var kans där inne, det kan också manen det kan vara fel på, päronformade spermier, simmar dåligt eller simmar inte alls, kanske är det inget fel men det går inte att bli gravid ändå eller som i mitt fall, jag har inte någon partner att skaffa barn med och eller jag kanske inte fungerar, det vet jag inte eftersom jag aldrig varit gravid.
Sen är det ju faktiskt så att det finns både kvinnor och men som inte vill ha barn.

Som snart 40 år och inga barn och ingen man har man fått höra så mycket och även om de säkert menar väl (hoppas jag) Så gör vissa saker ont att höra.

Att jag som sitter här med barn och man längtan får höra att det bara är att åka till Danmark gör mig arg, för det är verkligen inte att bara åka till Danmark. Så enkelt är det inte. Vissa vet inte ens om att det fortfarande är olagligt att göra insemination i Sverige.  Även om det nu kanske äntligen ska bli lagligt om något år efter mycket om och men här i Sverige.
Men det är inte ett enkelt beslut att inseminera sig på egen hand och när man har bestämt sig så är det ingen enkel resa.
Att vara helt ensam med ett barn och gå igenom insemination, med kanske misslyckanden och sorg, ev. en graviditet, en förlossning och sedan att ensam uppfostra ett barn helt ensam med folks frågor och åsikter om vad som är rätt och fel med att skaffa barn utan en man.
Det svåraste jag upplever är nog beslutet att ” ge upp” familjedrömmen och skaffa barn på egen hand. För att sedan träffa en man som ensamstående mamma är nog inte heller så lätt.
Jag skjuter hela tiden upp mitt beslut, först var det 25år, sedan 30år, sedan 35år och nu är jag snart fyller 39 år så börjar jag inse att jag inte kan skjuta upp beslutet så mycket mera, jag måste bestämma mig men skjuter upp det 6 månader i taget.
Meningar som ”åk till Danmak” sårar mig och stressar mig. Jag vill ju inte åka till Danmark jag vill ju ha en familj. En hel familj.

Sen har jag ju vänner, eller såkallade vänner som ständigt letar fel på mig och som ständigt ger mig råd hur jag ska ändra på mig. Som om jag inte kan bli älskad för den jag är!?
De säger saker som faktiskt sårar, speciellt när man kommer hem och tänker på det.
När de säger det så tar jag tyvärr oftast bara emot och säger inget, jag är så van och på något sätt lyssnar jag som om dom viste bäst. Så van att ta skit att jag inte reagerar.
Men sen när jag kommer hem så växer jag och ilskan och meningarna ekar i skallen och jag blir arg och sårad.
Jag får höra mycket om alla mina fel, som om jag inte var duktig nog själv på att trycka ner mig själv och hitta fel.
Vi flesta är väl ganska självkritiska och behöver ju liksom inte vänner som hjälper till att kritisera och trycka ner, jag behöver det iaf inte, för det är jag så duktig på själv.
Vänner ska ju säga att alla fel jag hittar inte stämmer och att jag är bra som jag är och att jag ska bli älskad för den jag är och inte ta skit och inte ändra mig utan vara mig själv.
Men en del av mina vänner letar verkligen fel och dom hittar självklart också massa fel.
Jag ska ändra min klädstil – men jag trivs ju i mina kläder och jag vill inte bli en tant.
Minska mina krav- jag ska väl ändå höja mina krav så jag inte faller för en idiot igen. Jag ska väl ha en kille som behandlar mig bättre, inte sämre? Jag är väl värd det bästa, eller?
Ta bort kort på mina x, speciellt på den mannen som var turk- men jag kan väl inte sudda ut mitt förflutna och mina x är mina x och om min nya kille inte kan ta att jag inte är oskuld och har haft ett liv innan honom så är ju frågan om han är något att ha?
 När och hur jag ska ligga med folk, hur fort osv. – jag har haft sex efter första dejten och jag har väntar över 7 år, det har inte spelat någon roll. Jag har sex när det känns rätt och de jag haft sex med ” fort” har faktiskt stannat längre än de killar jag ”hållit på mig”  Så det där tror jag inte stämmer.
En kille väntade jag nästan 7 år med att ha sex med och det ända som blev var att jag missade 7 år av bra sex.
Sen går jag aldrig hem med någon från krogen, det är inte min grej. Jag kan inte och vill inte det men det där är ju olika vad man känner och tycker och jag har haft vänner som faktiskt fått sin man och barn just genom att gått hem med en kille från krogen så det behöver inte alls vara fel.
 De tycker att jag borde internet dejta på sidor där man inte visar sitt fotografi. - Varför dom säger så vet jag inte för jag anser mig inte vara ful och jag har aldrig fått höra att jag är ful. Så av vilken anledning skulle det vara en fördel för mig?
Sen att jag ska byta stil- Jag väljer ju inte vem jag faller för, det där är inget beslut jag tar, vissa faller jag för och vissa inte och jag har faktiskt ingen ”stil” på dom jag fallit för, det har varit långa och korta, ljusa och mörka, rakade, korthåriga och långhåriga, med och utan tatueringar, kontors killar, arbetslösa, byggjobbare, rika och fattiga. Men och utan körkort, med och utan utbildning. Svenska och utländska, tjocka och smala, vältränade och taniga, snygga och fula. På 40 år har man hunnit falla för alla möjliga killar. Tro mig.
Jag kan inte påstå att det är en och samma stil jag fallit för iaf. Absolut inte.
Sen har jag fått höra att jag ska vara kvinnligare, varar mera av och mera på och hit och dit.
Ringa mera, ringa mindre  osv.
Vissa verkar tro att det är bara mig det är fel på och vissa verkar tro att det är jag som dumpar och avvisar killar.
Dessa vänner känner uppenbarligen inte mig, jag har aldrig dumpat en kille. Förutom en otrogen sol och vårare som hotade mig och gjorde typ allt en kille inte ska göra.

Men sen har jag ju vänner som är underbara, som stöttar och tröstar mig och som förstår och tycker att jag är bra precis som jag är och att jag förtjänar en man som älskar mig och som är snäll och bra mot mig.
Det är dom som fortfarande ger mig hopp och kraft.

Sinnesro

Vuxenlivet är inte lätt, det är svårt att passa in som vuxen i alla vuxenfack. jag är snart 40år, singel och inga barn och jag passar aldrig in, jag är tryggare i mig själv och men jag känner mig lika utanför som när jag var tonåring....skumt.

Jag menar inte att jag alltid känner mig utanför och felplacerad men många gånger känner jag mig som om jag står utanför och tittar in.
Jag kan inte vara med i samtal om dagis, föräldrar möten, bröllop, ringar, förlossnings smärtor, svärföräldrar, landställen, räntor, amorteringar och de höga blöjpriset.

Jag lyssnar, försöker ge råd, men vi som inte har egna barn är ju många gånger dumförklarade, så många gånger ger man upp.
När man diskuterar ”mitt liv” så är det ju BARA åka till Danmark eller ” skaffa sig en man”.
Ibland känns det som om vissa letar efter felet som gjort att jag inte hittat den rätte.

Många konstiga kommentarer, frågor och påståenden har man fått höra.
Många menar såklart väl, men ibland undrar man vad de tänker med.

Ja jag är avundsjuk, klart jag är avundsjuk på er som får kärlek, som är älskade, som får älska med den ni älskar. Avundsjuk på alla fina gravida magar, alla så går omkring med sina barnvagnar och sitter och fikar med mamma grupper.
Planerar semestern med familjen och har fredagsmys. Allt det där är ju min dröm, den enda dröm jag haft. Man, barn och hus.
Snart kanske jag måste inse att min dröm kommer förbli en dröm.
Mitt mål i livet kanske inte blir av.

Förut hade jag mina katter, de var min familj. Nu är jag helt ensam, känner mig sårbar och misslyckad,
Jag har massa bra och goa vänner som finns där och stöttar och lyssnar.
Men jag har även flera mindre bra och mindre stöttande vänner.
Ibland känns det som om folk vill trycka ner mig och berätta alla fel de hittar på mig, alla mina åsikter och mitt sätt att vara är fel.

Jag vet att jag är bra som jag är, jag kan vist bli älskad för den jag är. Jag är inte perfekt men jag duger precis så som jag är. Jag är en god människa som vill väl.
Jag känner mig missförstådd och utanför.
Vissa är rent av elaka, vad har jag gjort dom? Varför ska de alltid trycka ner mig och anklaga mig för fel åsikter och tänk. Min känsla och upplevelse är väl min, den kan väl ingen annan säga hur den är!

Sinnesro