Oförglömliga timmar
Jag har mött kärleken igen. Han stod där med sina blåa ögon och vi kunde inte sluta titta och le mot varandra, han var så vacker och hans leende gjorde mig så varm.
Efter någon timmes ögonkontakt vinkade han till sig mig, jag kramade om honom och hans famn kändes så rätt, det var som om jag hittat hem.
En gång tidigare i livet har jag känt så det var när jag höll om R första gången.
Vi pratade i timmar, vi höll varandras händer hela tiden, vi kunde inte släppa varandra, vi hörde ihop. Vi stod i timmar och bara log och drunknade i varandras ögon, vi pratade om allt och inget, det vara som om vi hittat våran tvillingsjäl.
Vi släppte aldrig taget, vi var med varandra varje sekund, bara höll om varandra, våra fingrar flätades ihop och vi släppte aldrig taget.
Jag har bara känt en sådan kärlek och en sådan lycka en gång tidigare i mitt liv och det var med R. Jag hade hittat lyckan.
Vi stod och höll om varandra och tittade på soluppgången, det var som en film, hela livet stannade upp det fanns inget annat än vi.
Vi var med varandra så mycket vi bara kunde, vi tittade varandra i ögonen timme efter timme, pratade om allt och inget, vi förstod varandra, allt var så klockrent, allt vara så vackert och enkelt.
Vi kysstes om och om igen, vi ville att klockan skulle stanna för alltid. Det var han och jag för alltid.
Vi kunde inte slita oss från varandra, vi hörde ihop. Folk kom fram och gratulerade oss för vi såg så lyckliga ut, vi var så lyckliga tillsammans. Vi ville inte skiljas åt, tårarna rann och det tog långtid innan vi kunde släppa varandras händer…
Men vi blev tvungna….han skulle hem till sin flickvän och sen hämta sina barn hos sitt x.
Jag åkte hem till min ensamhet och saknaden.
Vårt möte var det vackraste jag varit med om. Ett minne för livet för oss bägge.
Vi har detta minne och varandra i våra hjärtan för evigt. Om vi ses igen eller ej får framtiden utvisa.
Men vi kommer alltid att minnas vårt dygn ihop.
Kanske hör han av sig, kanske fungerar inte hans förhållande, kanske kan han inte glömma mig eller så blir vi lyckliga på var sitt håll.
Men jag kommer aldrig glömma vårad dygn ihop.
Sinnesro
Så var jag där igen
Killen jag började dejta för ca 2 veckor sedan, är nog inte så intresserad längre.
Första veckan va det puss puss och sötis och vi hördes varje dag och träffades typ varann dag , vi var på bio, vi tränade, hade massa sex och mys och allt var enkelt och bra, kändes riktigt okej och det var mysigt att ha någon vid ens sida igen.
Valborg var vi och handlade lite träningskor, han köpte en dator på dagen, vi hade en jätte mysig dag, sen hade han en träff med sin mamma och jag med en vän, men på kvällen mötes vi upp på gymmet och tränade lite tillsammans.
Sen kramade vi om varandra och sen hörde jag inte ett ljud på en vecka.
När vi var hemma hos honom så sa han att jag inte fick bli FÖR kär i honom FÖR fort, för att en gång hade en tjej blivit det och då ”flippade” han.
jag viste inte vad jag skulle svara så jag log bara och sa jadå jag lovar.
Sen har jag helt enkelt låtit han vara eftersom han inte hört av sig.
Men efter en vecka så skickade jag iaf ett sms och han svarade ganska fort och han var trevlig och vi kanske ska ses till helgen, han skulle kolla sin almanacka.
Inga puss sedan valborg i messen, han hör knappt av sig och när jag frågar om vi ska ses ska han kolla sin almanacka. Trots att vi inte har setts på över 1 vecka.
Det är inte speciellt kul, det gör faktiskt lite ont. Dumpad och värdelös är vad jag känner mig.
Det värsta är att vi tränar på samma gym och går på passa pass ihop, så jag måste helt enkelt träffa honom.
Känns så jävla trist och jobbigt. Även om jag inte är dödligt förälskad kanske så tycker jag om honom och jag vill absolut inte bli dumpad eller se honom med någon annan tjej.
Nu kommer jag vara tvungen att träffa honom och se honom prata och träna med alla andra och så ska jag stå där som en använd disktrasa.
Fy fan, vill bara gråta.
R har ju gjort slut med sin tjej och i mina drömmar kommer han och räddar mig från allt, men han kommer inte. Jag sitter här, dumpad igen och hopplöst ensam.
Ingen prins och ingen kung, inget!
Sinnesro
Nere
Ja nere är precis vad det är, allt bara känns tungt och ensamt.
Killen jag träffar tycker det går lite för fort och nu har han inte hört av sig på snart tre dagar. Får se vad det leder till men nu kommer vi inte kunna ses på ett tag så jag hoppas han kommer undra vart jag tog vägen och sakna mig. För på gymmet kommer han inte se mig på länge. Just nu har jag träningsförbud i en vecka och sedan kommer jag jobba kväll så om han inte hör av sig så kommer det dröja länge innan vi ses och hörs.
Så trist om det blir så, men det är upp till honom, det är han som inte vill att jag ska bli för kär för fort och att allt gått så fort så nu får han väl ta kotakt med mig.
Jag backar, både känslomässigt och kontaktmässigt.
R har gjort slut med sin tjej, snart en vecka sedan och han har inte kontaktat mig än. Bra på ett sätt för det är ju underbart att han tar slut med sin tjej utan att han är pressad eller stressad pga mig utan att han lämnar henne av egen fri vilja. Hoppas nu att han tar tag i sitt liv och blir nykter och att vi sen kanske kan återförenas, för som det ser ut nu så kommer jag ju förbli singel.
Pappa var på akuten igår, kraftiga blödningar från ändtarmen, förhoppningsvis bara kraftiga hemorrojder men kan även vara cancer. Remiss skickad och han ska träffa massa andra läkare innan vi vet säkert.
Min bästa vän är gravid och jag är så glad för hennes skull. De har kämpat så länge och det är så kul att de nu äntligen är gravida. Men självklart blir jag rädd, utanför och stressad över mitt egna liv, så är det ju bara när man snart är 40 år och inte har någon man och inga barn.
Tatuerat mig men ingen har haft tid eller lust att träffa mig och kika på underverket. Så är det i mitt liv, jag är mest hemma ensam, ingen kommer hit och ingen har tid. Jag är van men ibland är det ändå jobbigt och ensamt.
Trodde väl iaf att killen jag träffar skulle vara lite intresserad av att se vad jag gjort men han har inte ens gillat nåt jag skrivit på facebook eller kommenterat ett skit, inte ett sms , inget.
Han är ju uppenbarligen inte så intresserad med andra ord.
Min andra bästa vän har ny kille, hon var singel ca 2 veckor och mannen hon träffat älskar henne redan över allt annat. Fattar inte hur vissa lyckas.
Glad för alla andras skull , men självklart är man avis och undrar vad det är för fel på en själv som ständigt är singel och aldrig får skaffa familj.
Känner mig utanför, som alltid i mitt liv känns det som om jag inte tillhör någon eller något. Alla tränar ihop och alla är familjer eller grupper och jag står utanför och tittar in.
Känns som om alla står i en stor ring och jag får inte komma in.
Killen jag träffar verkar ha så kul på gymmet utan mig, tror inte han saknar mig ett dugg. Han verkar ju stormtrivas utan mig i sin stora grupp av vänner och alla har så roligt och taggar varandra inför träningen men han undrar inte ens vart jag är, det är trist och det gör ont.
Arg, rädd och ledsen på livet.
Sinnesro
