Nere
Ja nere är precis vad det är, allt bara känns tungt och ensamt.
Killen jag träffar tycker det går lite för fort och nu har han inte hört av sig på snart tre dagar. Får se vad det leder till men nu kommer vi inte kunna ses på ett tag så jag hoppas han kommer undra vart jag tog vägen och sakna mig. För på gymmet kommer han inte se mig på länge. Just nu har jag träningsförbud i en vecka och sedan kommer jag jobba kväll så om han inte hör av sig så kommer det dröja länge innan vi ses och hörs.
Så trist om det blir så, men det är upp till honom, det är han som inte vill att jag ska bli för kär för fort och att allt gått så fort så nu får han väl ta kotakt med mig.
Jag backar, både känslomässigt och kontaktmässigt.
R har gjort slut med sin tjej, snart en vecka sedan och han har inte kontaktat mig än. Bra på ett sätt för det är ju underbart att han tar slut med sin tjej utan att han är pressad eller stressad pga mig utan att han lämnar henne av egen fri vilja. Hoppas nu att han tar tag i sitt liv och blir nykter och att vi sen kanske kan återförenas, för som det ser ut nu så kommer jag ju förbli singel.
Pappa var på akuten igår, kraftiga blödningar från ändtarmen, förhoppningsvis bara kraftiga hemorrojder men kan även vara cancer. Remiss skickad och han ska träffa massa andra läkare innan vi vet säkert.
Min bästa vän är gravid och jag är så glad för hennes skull. De har kämpat så länge och det är så kul att de nu äntligen är gravida. Men självklart blir jag rädd, utanför och stressad över mitt egna liv, så är det ju bara när man snart är 40 år och inte har någon man och inga barn.
Tatuerat mig men ingen har haft tid eller lust att träffa mig och kika på underverket. Så är det i mitt liv, jag är mest hemma ensam, ingen kommer hit och ingen har tid. Jag är van men ibland är det ändå jobbigt och ensamt.
Trodde väl iaf att killen jag träffar skulle vara lite intresserad av att se vad jag gjort men han har inte ens gillat nåt jag skrivit på facebook eller kommenterat ett skit, inte ett sms , inget.
Han är ju uppenbarligen inte så intresserad med andra ord.
Min andra bästa vän har ny kille, hon var singel ca 2 veckor och mannen hon träffat älskar henne redan över allt annat. Fattar inte hur vissa lyckas.
Glad för alla andras skull , men självklart är man avis och undrar vad det är för fel på en själv som ständigt är singel och aldrig får skaffa familj.
Känner mig utanför, som alltid i mitt liv känns det som om jag inte tillhör någon eller något. Alla tränar ihop och alla är familjer eller grupper och jag står utanför och tittar in.
Känns som om alla står i en stor ring och jag får inte komma in.
Killen jag träffar verkar ha så kul på gymmet utan mig, tror inte han saknar mig ett dugg. Han verkar ju stormtrivas utan mig i sin stora grupp av vänner och alla har så roligt och taggar varandra inför träningen men han undrar inte ens vart jag är, det är trist och det gör ont.
Arg, rädd och ledsen på livet.
Sinnesro
