Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Vi hade kontakt varje dag tills de förlovade sig och jag blev så ledsen, han förstod och tröstade mig . Sen kom deras semester och vi kunde inte höras av. Han ringde en gång men sen fick jag otåligt vänta i veckor.
Jag misstänkte att något var fel och jag hade så rätt, deras förhållande knakade och hans morfar gick bort i samma veva. Tror kanske det var droppen för helt plötslig var deras förlovning bruten.

Dagen efter chattade vi lite men han hade och har det tungt, begravningen av morfar stod på tur och hans numera X har ingen stans att ta vägen så de måste bo ihop ett tag.

Men efter en vecka och två dagar efter förlovningen var bruten kommer han hem till mig och vi njuter av varandra och håller hårt om varandra hela natten. Mina känslor för honom skrämmer honom då han är förvirrad och samtidigt inte vill såra mig. Han håller om mig hela natten och våra kroppar får inte nog av varandra, jag var världens lyckligaste och njöt av varje sekund.
På morgonen tvättade han mitt hår varsamt och kysste mig hej då om och om igen innan han åkte, vi skulle höras och ta det lugnt.
Jag åkte till Turkiet dagen efter, lycklig och kär.

Nu har jag varit hemma i en vecka och en dag, vi har inte setts men vi har skrivit till varandra och han skrev i söndags att han behövde lite tid för sig själv, han viste det var egoistiskt och han hoppas jag förstod. Jag förstår men är rädd och dagarna utan att vi hörs känns som år.
Självklart förstår jag att han behöver tid med sig själv, han ligger i en separation och förlovningen bröts för bara några veckor sedan, han älskade henne och självklart måste det vara tufft även om det var han som fattade beslutet.  Jag förstår och självklart är jag beredd på att ge honom tid.

Jag väntar och hoppas. Ser honom på facebook ibland och varje gång rycker jag till, hjärtat slår och jag är rädd att få se något som jag inte vill se.
Svartsjukan växer, rädslan av att förlora honom växer som en tumör i min mage.
Kan inte sluta sakna och hoppas och jag är åter igen ensam, sårbar och nere.
Han får hellre gå tillbaka till henne än att skaffa en ny, hon är en sak men en ny skulle döda mig.
Jag  är rädd, sårbar och ensammare än på länge.
Det var nästan lättare när han var lycklig med henne än nu när han är nere och singel.
När han var lycklig med henne var han min vän. Nu vet jag inte vad han är och vad som hankan bli.
Jag saknar våra samtal och jag saknar våran vänskap, men jag saknar även hans kärlek och värme.

Är det värt att bli kär? Jag börjar tro att lycklig kärlek inte finns.
Om inte M är den rätta och om inte M blir min, så vet jag ärligt talat inte om jag orkar mera.
Att genomgå detta om och om igen sliter sönder min ensamma själ.

Natten vi hade ihop känns som en saga, en vacker underbar saga och jag är livrädd att jag aldrig mera ska få känna hans närhet och känna lyckan av att vara i hanns famn.

På lördag har det gått tre veckor….

/Sinnesro