Åter Ångest och rädsla
Hade ett långt och bra samtal med en manlig kollega och vän i natt. Han är verkligen gullig och vi hade ett bra samtal och han hjälpte mig bli av med ångesten och lite av rädslan.
Han vet hur det är och vi deppade ihop och stöttade varandra.
Det vad precis vad jag behövde i natt.
Sen när jag kom hem i morse sov jag i två timmar, drömde om M och vaknade av att telefonen ringde men det var inte han.
Sov orolig någon timme till men sen va det dags att gå upp och fixa sig till överrasknings festen som vi skulle ha i Sigtuna för min kära vän som fyller 40år.
Jag hann kommentera M´s status på facebook, han är verkligen nere och har det tufft nu, han saknar sin morfar och jag gav honom några tröstande ord som han gillade och bara det lilla gav mig kraft.
Jag vet att jag är sjuk i huvudet, men jag är van vid att folk dissar mig, försvinner och bara ignorerar mig helt och det är min stora fobi och rädsla, så bara ett litet tecken av bekräftelse håller mig på bättre humör ett tag.
Sen gillade han ett kort på en annan tjej, som visserligen är tillsammans med en kille som är hans kompis, men han gillar inte mina kort, men hennes, svartsjukan började pyra.
Sen blev han kompis med en ny tjej på facebook…..paniken och ångesten var tillbaka.
Så trött på mig själv.
Nu jävlar ska jag sätta fokus på träningen och spara pengar.
Tänker inte kontakta en kille, är det någon som vill prata med mig eller träffa mig så kan dom höra av sig. Jag måste sluta tänka och hoppas, helt enkelt försöka bara låta alla vara tills dom vill ha kontakt med mig.
Lättare sagt än gjort .
Behövs så lite, så är jag där igen. Det är verkligen jobbigt, jag vill inte må så här. Jag orkar inte vara rädd för att han inte ska vilja ha mig.
När jag ser att han varit inne på facebook och skrivit eller gillat något men inte gillat eller skrivit något till mig, blir jag svettig, pulsen ökar och det hettar i ansiktet och paniken kommer innan jag hinner tolka vad han sagt eller gjort. Rädslan av att se något som gör ont är så stor och eftersom jag så ofta i mitt liv fått se saker på det sättet så reagerar min kropp direkt.
I psykologin pratar de om Pavlovs hundar, hundarna fick höra en klocka plinga innan de fick mat och efter ett kort tag började hundarna drägla när de hörde klockan plinga. Betingad respons.
Precis så är det för mig, jag blir rädd, blir varm, svetten kommer, pulsen ökar, ansiktet blir varmt och rött så fort jag ser att han skrivit på facebook, sen när jag läst och analyserat allt han gjort kan jag sakta lugna mig, ibland tar det bara några sekunder och ibland tar det minuter eller timmar, det beror ju på vad han skrivit eller gjort.
Hur störd har jag blivit av de störda relationerna jag haft? Helt galat ju. Den första relationen när jag var 16-17 år har nog skadat mig mest, det var då allt började, sen har det bara rullat på. Folk har behandlat mig illa och sårat mig och jag har skapat panik ångest och andra sjuka beteenden.
Jag har jobbet mycket med mig själv och gör än och jag vet att det är fler än jag som känner så här, tror alla som varit riktigt kära blivit sårade känner igen sig. Men folk pratar inte om detta.
Först förlorade jag min mamma och sedan rullade det på att förlora och förlora och förlora.
Orkar inte förlora mera, vill bara känna trygghet och kärlek.
Börjar ge upp.
/Sinnesro
Buller och bång
Jag misstänkte att något var fel och jag hade så rätt, deras förhållande knakade och hans morfar gick bort i samma veva. Tror kanske det var droppen för helt plötslig var deras förlovning bruten.
Dagen efter chattade vi lite men han hade och har det tungt, begravningen av morfar stod på tur och hans numera X har ingen stans att ta vägen så de måste bo ihop ett tag.
Men efter en vecka och två dagar efter förlovningen var bruten kommer han hem till mig och vi njuter av varandra och håller hårt om varandra hela natten. Mina känslor för honom skrämmer honom då han är förvirrad och samtidigt inte vill såra mig. Han håller om mig hela natten och våra kroppar får inte nog av varandra, jag var världens lyckligaste och njöt av varje sekund.
På morgonen tvättade han mitt hår varsamt och kysste mig hej då om och om igen innan han åkte, vi skulle höras och ta det lugnt.
Jag åkte till Turkiet dagen efter, lycklig och kär.
Nu har jag varit hemma i en vecka och en dag, vi har inte setts men vi har skrivit till varandra och han skrev i söndags att han behövde lite tid för sig själv, han viste det var egoistiskt och han hoppas jag förstod. Jag förstår men är rädd och dagarna utan att vi hörs känns som år.
Självklart förstår jag att han behöver tid med sig själv, han ligger i en separation och förlovningen bröts för bara några veckor sedan, han älskade henne och självklart måste det vara tufft även om det var han som fattade beslutet. Jag förstår och självklart är jag beredd på att ge honom tid.
Jag väntar och hoppas. Ser honom på facebook ibland och varje gång rycker jag till, hjärtat slår och jag är rädd att få se något som jag inte vill se.
Svartsjukan växer, rädslan av att förlora honom växer som en tumör i min mage.
Kan inte sluta sakna och hoppas och jag är åter igen ensam, sårbar och nere.
Han får hellre gå tillbaka till henne än att skaffa en ny, hon är en sak men en ny skulle döda mig.
Jag är rädd, sårbar och ensammare än på länge.
Det var nästan lättare när han var lycklig med henne än nu när han är nere och singel.
När han var lycklig med henne var han min vän. Nu vet jag inte vad han är och vad som hankan bli.
Jag saknar våra samtal och jag saknar våran vänskap, men jag saknar även hans kärlek och värme.
Är det värt att bli kär? Jag börjar tro att lycklig kärlek inte finns.
Om inte M är den rätta och om inte M blir min, så vet jag ärligt talat inte om jag orkar mera.
Att genomgå detta om och om igen sliter sönder min ensamma själ.
Natten vi hade ihop känns som en saga, en vacker underbar saga och jag är livrädd att jag aldrig mera ska få känna hans närhet och känna lyckan av att vara i hanns famn.
På lördag har det gått tre veckor….
/Sinnesro
Rädd igen
Är som en envis baksmälla.
Det är som om hela min självkänsla vore borta och jag väntar bara på att bli dumpad, ratad och bortkastad.
Känns bara inget bra, kan inte förklara, jag är rädd, svartsjuk och osäker helt plötsligt.
Klumpen i magen försvinner inte och det gör ont i skelettet.
Han behöver tid för sig själv, det har inte med mig att göra, sa han. Varför kan jag inte tro på det han säger? Varför räknar jag varje dag vi inte hörs som ett tecken på att jag inte duger?
Jag vet att jag gör fel, tänker fel och känner fel, men oron försvinner inte. Orkar inte med känslan, orkar inte tycka om någon.
Orkar inte vara sårbar och orkar inte vara rädd.
Vill bara vara i hans famn och känna hans tröstande och fina kyssar mot min hud. Vill att det ska vara som förut.
Det är ju bara 2 veckor och två dagar sedan han var i min famn, och bara två dagar sedan han skrev att han inte orkade prata med någon just nu, ändå tvekar jag, känns som en evighet sedan vi hördes. Känns som en dröm när han var hos mig.
Känns som om jag går sönder utan honom. Men vet att det värsta jag kan göra är att kväva honom.
/Sinnesro
