Tårar
Tårar rinner än, saknaden gör ont och vetskapen om att någon annan gör dig lycklig gör så fruktansvärt ont.
Jag hade hoppats så att våra samtal betydde nåt att alla ord och all tid förändrade oss.
Kanske spelar det ingen roll vem som gjorde vad, men det kändes bättre när du sa att du inget viste att allt var en överraskning än nu när hon skriver att det var du som friade.
Längtar tills jag får höra din röst, livrädd att du ska sluta ringa. Din samtal är mitt liv nu, det ända som spelar någon roll, jag lever för att få höra din röst igen.
Varje dag ringer du, varje dag ger du mig kraft. Varje dag föds hopp och tårar rullar på min kind.
Jag kan inte leva utan dina samtal, men jag kommer aldrig få leva med dig.
Om du är så lycklig med henne varför ser du mig och varför tänker du på mig. Jag vet att du tänker på mig, vet att jag finns i ditt hjärta. Hur kan du vara lycklig med henne när jag finns där?
Är jag åter bara en vän? Hur kan jag bara vara en vän, hur kunde jag bara bli din vän när mitt hjärta brinner så för dig?
Orkar inte se eran lycka, orkar inte känna all avund och sorg. Men jag kan inte leva utan dig, så rädd att du ska ge dig av och lämna mig ensam kvar.
Saknar din famn, dina kyssar och din varma hand mot min kropp.
Vill inte ge upp dig, vill inte släppa, så rädd att mista det lilla jag har av dig.
Trots alla tårar och all sorg så är dina samtal värda det, antar jag.
Hur hamnade vi här? Hur kunde det bli såhär? Vi var ju menade för varandra, du var ju min prins, hur kan du då vara med en annan?
Sinnesro
