Orkar inte mer
Satan vad ont det gör. Jag vet inte vad jag ska göra. Han måste bli min, jag kan inte leva utan hans kärlek . Det gör så ont att se dom så lyckliga.
De skriver till varandra på facebook hur mycket de älskar varandra, idag kallade han henne ängel.
Folk lägger upp tipps på bröllopstårta och jag bara sitter med mitt blödande hjärta.
Jag kommer aldrig få leva med honom, jag får glädjas åt våra telefonsamtal. Allt jag får är hans vänskap och hans samtal. Hon får allt, jag får titta på med tårar i ögonen och ett hjärta som värker.
Jag vet att jag borde sluta titta på deras lycka, men jag kan inte låta bli.
Saknar honom, saknar hans röst, hans omtanke och hans värme. Men han kommer aldrig bli min och det gör så jävla ont.
Hur ska jag kunna leva utan hans kärlek? Hur ska jag orka leva i denna ensamhet utan honom.
Jag orkar inte, vill bara hem och gråta, hem och gömma mig för livet och all smärta.
Orkar inte, vill inte. Hur i helvette ska jag kunna leva utan honom och se deras lycka?
Kan man dö av avundsjuka som kommer jag nog göra det.
Hjärtat mitt blöder och när blodet landar på botten av min själ torkar det till en tjock svart sårskorpa.
Hur kan han vara så lycklig med henne? Varför fick jag inte ens chansen?
Jag får aldrig chansen till lyckan, jag får bara titta på och det kväver mig långsamt.
Önskar jag inte kände, önskar att tårarna tog slut.
Hans samtal är mitt allt, utan dom så fanns jag inte.
Jag vill inte gå igenom detta igen, orkar inte, vill inte, kan inte.
Det känns som om jag faller i bitar som om jag går sönder och dör.
Saknat honom så in i helvette i helgen, helgen var ju en dag längre pga midsommar, så jag har inte pratat med honom sedan i torsdags, det är vårat längsta någonsin.
Var övertygad om att han skulle ringa idag, att han saknat mig, men han har inte ringt idag. Han ringer nästan alltid, speciellt efter en helg, han ringer ju alltid direkt på måndagsmornarna kl 5.00-6.00 men inte idag. Idag ringde han inte alls. Han har aldrig gjort så här, jag har aldrig behövt sakna honom mer än två dagar.
Jag är rädd, jag är ledsen och jag saknar så jag går sönder.
Fan fan fan, varför blir det såhär?
Jag vill aldrig någonsin bli kär igen. Nu ger jag upp. Jag vill inte leva, jag orkar inte med ensamheten och bristen på kärlek.
Jag vill inte , jag orkar inte.
Åh gud varför gör du så här mot mig, vad fan har jag gjort för att få all denna skit?
Sinnesro
