Skitdag
Fortfarande tungt, så satans nere.
Känns som om jag aldrig mer ska kunna le, som om hela mitt liv var fejk.
Jag vet inte vad det är med mig och nej jag ska inte ha mens.
Känns som om jag ger upp nu. Inser att det blev inte det liv jag hade tänkt mig, jag känner mig mer och mer utanför. Som om jag står ute i kylan och tittar in i alla varma hem.
Det blir nog inte bättre än såhär.
Det går inte förklara, men jag känner mig liksom inte hemma och jag känner inte någon kärlek.
Jag känner mig onödig och överflödig. Känns som om alla har roligare utan mig.
Vill dra mig undan, vill låta alla slippa mig. Det så det känns när jag har mina mörka dagar. Vill bara gråta och gömma mig.
Så satans jobbigt när man känner såhär, det går liksom inte att fixa det själv, hjärnan tänker bara fel.
Det är nu man skulle behöva någon som höll om en. Någon som bekräftade mig och älskade mig.
Men nu är den platsen som sagt ledig så nä, ingen jävla kram får man.
Det blir ju inte bättre av att killen jag trodde jag dejtade inte hört av sig idag,
Inte ens ett jävla sms.
Jag skickade det förra messet det är för ca 24 timmar sedan. Inget svar.
Vi ska ses i morgon men jag vet inte när och hur.
Vi skulle träna först och sen hem till mig, men jag vet inte när och jag vet inte om det fortfarande gäller.
Varför utgår jag från att han ska såra mig? Varför utgår jag från att han inte vill ha mig?
Allt bara snurrar i skallen och jag är bara så nere.
Gamla minnen, gamla svek, gammal sorg. Allt kommer upp.
Han gillade min status på facebook nyss, känns lite bättre och han skrev puss i chatten och att vi ses i morn. Men kan inte påstå att jag mår bra, men lite bättre iaf.
Fan för att tycka om någon, sårbarhet och rädsla. Men jag tror jag ska våga prova ändå…
Sinnesro
Känns som om jag aldrig mer ska kunna le, som om hela mitt liv var fejk.
Jag vet inte vad det är med mig och nej jag ska inte ha mens.
Känns som om jag ger upp nu. Inser att det blev inte det liv jag hade tänkt mig, jag känner mig mer och mer utanför. Som om jag står ute i kylan och tittar in i alla varma hem.
Det blir nog inte bättre än såhär.
Det går inte förklara, men jag känner mig liksom inte hemma och jag känner inte någon kärlek.
Jag känner mig onödig och överflödig. Känns som om alla har roligare utan mig.
Vill dra mig undan, vill låta alla slippa mig. Det så det känns när jag har mina mörka dagar. Vill bara gråta och gömma mig.
Så satans jobbigt när man känner såhär, det går liksom inte att fixa det själv, hjärnan tänker bara fel.
Det är nu man skulle behöva någon som höll om en. Någon som bekräftade mig och älskade mig.
Men nu är den platsen som sagt ledig så nä, ingen jävla kram får man.
Det blir ju inte bättre av att killen jag trodde jag dejtade inte hört av sig idag,
Inte ens ett jävla sms.
Jag skickade det förra messet det är för ca 24 timmar sedan. Inget svar.
Vi ska ses i morgon men jag vet inte när och hur.
Vi skulle träna först och sen hem till mig, men jag vet inte när och jag vet inte om det fortfarande gäller.
Varför utgår jag från att han ska såra mig? Varför utgår jag från att han inte vill ha mig?
Allt bara snurrar i skallen och jag är bara så nere.
Gamla minnen, gamla svek, gammal sorg. Allt kommer upp.
Han gillade min status på facebook nyss, känns lite bättre och han skrev puss i chatten och att vi ses i morn. Men kan inte påstå att jag mår bra, men lite bättre iaf.
Fan för att tycka om någon, sårbarhet och rädsla. Men jag tror jag ska våga prova ändå…
Sinnesro
Kommentarer
Trackback
