Sårbar
Länge sedan jag skrev i denna blogg igen.
Vet inte vad jag ska skriva, alla känslor är i huller om buller.
Jag tänker på R och det sårade mig att han har valt som han har valt.
Nu är det bara att försöka glömma allt.
Tränar massvis, tränar nästan varje dag. Lär känna fler och fler på gymmet och ja jag har även börjat träffa en kille på gymmet.
Men vet inte vart det leder, vet inte alls, gick lite fort i början så vi har dragit åt handbromsen. Det var såklart han som ville det trots att det har varit han som stressat och gjort att allt gått så fort.
På gymmet är vi vänner, privat så messar vi puss och vi har precis börjat träffats privat och då har vi super mysigt, eller hade för vi han har bara varit hos mig en gång.
Få se hur det blir på fredag. Vi ska träna först och sen ska vi hem till mig är planen.
Men som vanligt tror jag inte på något förrän jag ser det.
Jag är rädd, vill inte bli sårad och vill faktiskt inte ens bli kär, för jag vill inte bli sårad och speciellt inte olyckligt kär i någon på gymmet som jag måste träffa varje dag.
Han är ung och mysig, pussig och kramig, social och han dricker inte.
Men vill han det jag vill och kan han bli kär i mig?
Jag jämför med R, allt var så enkelt med honom. Vi var lika mycket kära och allt vara så klockrent och enkelt.
Nu är det spel och oklara spelregler, förvirrat och otryggt.
Jag tror han tycker om mig eller han gör det ju, men på vilket sätt vet jag inte.
Rädd för att träffa någon som bara vill vara kk.
Brukar ju ofta bli så.
Men vi har bestämt att träffas och se vart det leder och ta det lite lugnt.
Läskigt, sårbart och förvirrat.
Men jag försöker att inte tro eller hoppas utan bara vara.
Men det är svårt, vet inte om jag ens vill eller vågar bli kär, tycker redan nu det är jobbigt med de känslor jag har. Jag är sårbar igen. Vad som än sker nu så kan jag bli jävligt sårad och sviken.
Är det verkligen värt det?
Sinnesro
