Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Det var ett tag sedan jag skrev i denna blogg, ber om ursäkt för det. Jag har bloggat mest i min icke hemliga och anonyma blogg.
Men nu är det dags för lite privata, hemliga och skamsiga känslor som jag måste få gnälla av mig.

Min bästa vän ska snart flytta till hus med sin kille och de väntar nu barn. Det är i ett tidigt skede så bara jag vet om det, och jag är suuper glad för deras skull, jag är så himla glad och de har kämpat så länge så det förtjänar det mer än någon annan.
Men jag är rädd. Rädd för att jag vill inte bli ensam, rädd för att hon inte ska ha tid med mig och rädd att avståndet mellan våra bostäder ska göra att vi inte kommer ses lika mycket.
Sen är jag såklart lite avundsjuk på att hon lyckas och inte jag.
Pinsamma känslor, fel och fula känslor, men dom finns där.

Sen har jag en vän som hade allt, fint hus, fina barn och en helt okej man men nu ska de skiljas och hon tror singel livet är enkelt, kul och skönt. Och jag får liksom en arg känsla i magen, jag vet inte varför för hon kommer ju också märka att det inte är så kul att vara singel och hur svårt det är ekonomiskt. Varför kan jag bara inte låta henne upptäcka det själv, varför ska jag bli irriterad över hennes förväntningar?
Sen blir jag arg för att när hon haft familjeliv i typ 15 år så har hon mest haft parmiddagar och familjeliv där jag inte fått plats, och nu när hon ska bli singel så vill hon såklart att jag ska finnas där och vi ska göra allt som singlar gör.
Jag älskar henne och jag tycker om att umgås med henne men jag blir ändå irriterad att jag duger nu och inte förut.
Det är så många år som jag varit ensam, ingen har funnits där när jag varit ensam och mått dåligt och nu när folk börjar separera eller får sina hjärtan krossade så förväntar de sig att jag ska finnas där.

Sen har jag en vän som aldrig förstått mig, hon nästan hånade mig när jag varit ledsen över brustet hjärta och hon förstod absolut inte hur jag kunde bli ledsen över otrohet det var ju bara att bli arg och slänga ut karl. Nu är hon själv förälskad i en jubel idiot som är typ värre en alla idioter på världskartan och som varit otrogen och svikit så många gånger så man tappat räkningen, hon gråter och är ledsen och tar tillbak honom om och om igen.
Jag ska lyssna, jag ska först och jag ska trösta och hon erkänner aldrig att hon varit dum mot mig och att det hon sa var fel. Hon kan inte ens erkänna att hennes jubel idiot till karl är värre än alla mina tillsammans. Jag biter ihop så käkarna bli blå.
men jag vill vara en bra vän trots att hon inte va det mot mig när jag mådde som sämst, men ibland kommer de svarta tankarna de där tankarna som får ilskan att bubbla. Det är så orättvist liksom.
Hon kastar sten i glashus hela tiden och det stör mig.

Men…
Jag älskar ju mina vänner och jag vill ju självklart stötta dom och jag blir glad när de vänder sig till mig med sina problem, men en liten svart liten figur på min axel blir arg, stött och irriterad.
Välkommen till verkligheten vill jag skrika, så här har jag haft det i massa år!
men jag älskar dom, jag är tacksam att jag har dom och jag vill vara en bra vän för dom.
Tack för att jag har denna blogg att skriva av mig mina innersta och hemliga tankar.
Onda, elaka, fula tankar men de finns och jag skäms.

Jag är avundsjuk på alla lyckliga gulliga par och jag stör mig på folk som inte är lyckliga för att de inte fanns där alla de gånger jag behövde tröst.
Mig kan alla ringa dygnet runt, men vem kan jag ringa? Alla har ju familjer och vill ju inte väcka barnen.

Åh jag får så dåligt samvete för mina känslor och mina onda tankar, men jag var tvungen att skriva av mig lite.
Själklart har de stöttat mig och funnits där för mig med, iaf några av dom men jag hade behövt mer ibland.
Jag känner mig utanför och bortglömd, jag är rädd för att förlora det jag har och jag blir irriterad när jag blir en reservkompis.
Förlåt, men känslor kan man inte råför

Sinnesro