Vänner

Kanske har jag blivit lite missförstådd. Jag älskar mina vänner, självklart vissa mer än andra och på olika sätt, men alla mina vänner har en plats i mitt hjärta såklart.
Jag är inte sur på dom för att dom inte har tid att träffa mig nu när de har familjer och massa att stå i. Jag förstår dom mer än väl, möjligen är jag lite avundsjuk , då jag mer än gärna skulle vilja sitta i deras båt, man, barn och villa är ju min högsta önskan.  Men jag är absolut inte sur på dom för att de inte har tid att träffa mig, jag är den som alltid säger att kärleken måste gå först i allt och jag har aldrig någonsin gnällt över att någon vän har övergivit mig för någon kille, inte nu och inte som ung, aldrig har jag gjort det!  Jag är inte sur för att de har lyckats och inte jag, absolut inte, jag bara inser fakta, mina vänner har inte alltid tid med mig, men jag älskar dom ändå.

Sen är det vissa vänner som inte varit speciellt snälla mot mig när jag mått dåligt, men jag är inte den som inte kan förlåta även om jag kanske inte glömmer.
I medgång får man vänner och i motgång prövas dom, så är det bara och det kommer nog alla upptäcka en dag.
Vissa vänner har jag kommit närmare nu när jag mått så dåligt och vissa har visat sig inte varit så nära vänner som jag trott, bl.a. delar av min familj har svikit enormt.

Jag viste inte att folk kunde bli så arga och säga så elaka saker bara för att jag känner . Självklart tycker jag synd om mig själv ibland. Men det gör vi alla ibland och det är helt okej.
Det är en kamp vissa dagar att acceptera att jag förmodligen inte någonsin får bli mamma,  det som alltid varit min högsta dröm. Men jag kämpar och varje dag försöker jag att hitta en balans att klara vardagen, se positiva saker och le samtidigt som jag måste försöka våga känna vad som är min sanna känsla och inte trycka undan mina känslor och låta jag få vara jag.

Jag försöker lära mig att jag inte blir älskad, om jag inte vågar vara jag och säga ifrån och vågar vara mitt riktiga jag så som jag var med R. R var den första och enda människa som träffat riktiga jag och jag vet inte hur han gjorde för att släppa fram den lilla tjejen i mig, för jag har svårt att hitta henne igen, men jag försöker.

Jag gläds över mycket varje dag, hade jag inte hittat de positiva i livet hade jag inte levt idag. Men mina katter och hoppet om att R och jag en dag ska hitta varandra igen har fått mig att orka leva vidare.
Jag har två underbara katter som är mitt allt och jag har hoppet kvar.

Att solen sken idag hjälpte mig föga eftersom jag jobbar natt och var tvungen att sova på dagen, men jag gläds åt att ha ett jobb som ger mig lön och jag gläds åt att R faktiskt saknar mig.

Alla mina vänner vänder sig till mig när det har det jobbigt, jag stöttar och hjälper alla mina vänner jämt, alla säger att jag är en bra vän som alltid finns där och det är väl den biten jag är väldigt stolt över, att alla vänder sig till mig med sina bekymmer gör mig stolt, och jag vet väldigt mycket hemliga saker om många som ingen annan vet, sånt gör mig stolt. Det är på min axel folk gråter och lättar på sitt hjärta.
Men jag behöver ibland ventilera och skriva av mig besvikelsen när få vill lyssna på mig efter alla år som jag lyssnat på alla. Min blogg är min ventil till alla mina känslor.

Jag sörjer min barnlöshet och min ensamhet och det är okej att göra det.
Jag älskar mina vänner , även om jag ibland känner mig ensam och sviken.

Sinnesro

Kommentarer
Postat av: Ella

sv; ja jag vill oxå ha en kille att köpa kläder till! :D men jag är inte speciellt smal mot andra tjejer så har liksom inga former, så stora tröjor osv trivs jag i, då är killkläder grymma :)

2011-05-07 @ 20:05:04
URL: http://jonnaceline.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0