Inte bra

Mycket som snurrar i skallen just nu.
Igår hörde idioten M av sig till en av mina vänner, hon som han bodde ihop med samtidigt som han typ bodde hos mig 2007.
För att göra en lång historia kort så, när jag var 15 år blev jag jättekär i killen som tog min oskuld, han och jag har haft förhållanden till och från sedan jag var 15 år och han har utnyttjat att jag varit väldigt kär i honom till och från. Men sista gången vi hade en relation så var han mer intresserad och han kämpade i nästan 6 månader innan jag efter blivit sviken av en annan kille föll in i hans famn igen. Vi hade en kort relation på nästan 3 månader då han gjorde allt för att manipulera mig och få mig att bli hans lilla pinuppa som gör allt för honom, men jag var starkare nu än som tonåring och efter att han svikit en gång för mycket, så bröt jag upp. Han hade då varit hotfull och ett stort svin som stulit massa pengar, och lurat till sig pengar, slagit sönder min dator m.m. så hade han en skuld på 9 000 kr till  mig. Jag hade fixat jobb till honom som han söp bort osv. Jag hade givit honom tak över huvudet och mat i 3 månader nästan osv. Men till slut fick jag nog och slängde ut honom, han skulle självklart betala tillbaka pengarna och efter ca 1 år av sms bråk om dessa pengar så kontaktade jag kronofogden som försökte driva in pengarna, men eftersom han är och var skriven hos sin mamma och inte hade en vit inkomst så kunde inte kronofogden driva in pengarna och jag fick helt enkelt ge upp.
Något år senare kontaktade en gammal vän mig, hon hade en misstanke som hon ville höra efter med mig och självklart hade hon rätt, under hela förhållandet jag hade med idioten M så levde han ett dubbelliv och var sambo med henne samt hade en flickvän i dalarna samt ett par älskarinnor.
Han använde ofta sin barn som ursäkt men istället för att vara med sina två barn som han sa så var han alltså med alla sina andra tjejer.
Hon bröt med honom 2009 jag bröt med honom 2007. Vi har varit vänner och hörts varje vecka sedan dess.
En annan tjej som han levde dubbelliv med sista tiden de var tillsammans kontaktade henne för något år sedan och vi tre har träffats och pratat om idioten och haft riktigt kul ihop. Nu har den tredje tjejen valt att gå tillbaka till idioten och nu har idioten kontaktat min vän. Han skriver ett långt brev och ber henne om ursäkt för allt han gjort med förklaring att han gick på tabletter och alkohol under denna period och viste inte vad han gjord. Han skriver att vi ska låta hans flickvän vara i fred och att han är seriös med henne osv och har förändrats. Han slänger sedan massa skit på mig, Undrar varför hon umgås med psykot A osv. han verkligen spyr galla över mig och sen skriver han att han gärna fikar med henne någon dag med hon får inte ta med mig och sen åter igen massa elaka smeknamn på mig.
Allt detta skiter jag fullständigt i, det bevisar bara att han är rädd för mig och att han inte vill veta av mig då han vet att han inte kan manipulera mig men han tror sig fortfarande ha en chans på de andra tjejerna. Så detta tar jag bara som en komplimang, även om jag inte riktigt förstår varför han hatar mig så, men det är väl för att jag är så stark.  Men lite obehagligt tycker jag nog att det är.
Men det som gör mig besviken är att ingen av de andra två tjejerna verkar stå upp för mig. Hon som gått tillbaka till honom kan jag väl förstå men min vän som fick brevet, hon står inte alls upp för mig eller våran vänskap och blir inte alls störd på allt elakt han skriver om mig och alla kränkande ord.
Hon svarar på hans brev men nämner inte ett ord om alla elaka saker han skriver om mig eller på något sätt skriver något om våran vänskap. Det sårar mig.
Idioten M har varit vidrig på många sätt genom åren och aldrig någonsin har någon vågat stå vid min sida och försvara mig, jag har fått göra allt själv. Stå emot hot och våld, samt hans enormt elaka, kränkande och vidriga behandling och ingen har hjälpt mig eller försvarat mig.
Allt detta har jag lämnat mig bakom mig och han är så borta ur mitt liv, jag skiter i pengarna och allt, bara tacksam att han är borta ur mitt liv. Men så sker allt detta igen. Han kränker mig och jag har ingen chans att försvara mig och min vän försvara inte heller mig.
Detta stör mig.  Kanske kan jag inte kräva det av henne, men jag hade absolut stått upp för henne och det är jobbigt att åter igen stå ensam och inte kunna får chansen att försvara sig eller veta att någon försvarar mig. Det stör mig.

Sen får jag ett brev från L.
Han är gullig och söt och jag tycker ju om honom, men detta meddelande gör mig lite förvirrad och besviken.
Jag hade skrivit att jag skulle på ett Al-anon  möte och han frågade då vad det va? Jag tyckte frågan var märklig eftersom han är en fd missbrukare och han har gått 12 stegs behandling och vi har dessutom pratat massor om det förut innan hans återfall i november.
Jag tänkte att han bara hade glömt ordet ” Al-anon” och svarade honom att det är ju samma som AA fast för anhöriga. Jag fick då ett svar som gör mig så förvirrad och besviken. ” Jassså.men e du anhörig till nån som håller på lr har hållt på lr?”
Vi har suttit i timmar i telefonen och pratat om min lillbror som är fd alkoholist och narkoman och nu varit nykter och drogfri i 9 år. Min Pappa som är fd alkoholist och nykter sedan 7 år, min brors svägerska som är fd heroinist och alkoholist och sist men inte minst R.
Vi har suttit i timmar och jag har anförtrott honom och delat mina tankar kring allt detta, men han verkar inte minnas en bokstav?! Jag trodde så mycket mera om honom och nu känns det tomt.

Det är bara R som är vettig, det är bara han som förstår, det är bara han som är äkta, det är bara han som känner mig. Jag måste vänta på honom, det finns ingen annan som kan ge mig det han gav mig.
Jag bara hoppas att den R kan komma tillbaka. Jag saknar min nyktra och fina R.

Igår satt jag och drömde mig bort som vanligt om R. Satte på tvn för att skingra tankarna. Tittade på 112 och då filmade de från Uppsala såklart och som om det inte var jobbigt nog så är jag nästan säker på att de filmade från restaurangen R bjöd mig på middag och precis vid hans behandlingshem han bodde på när vi var tillsammans, det gjorde så ont att minnas alla de fina minnena, det kändes som om det vore igår, jag saknade honom så mycket att jag knappt kunde andas.
Ville ringa, vågade inte, vet inte om det är en bra idé, tvekade, tog telefonen, tvekade igen. Men jag ringde inte. Vet inte om jag gör rätt som inte ringer, kanske borde jag ringa, men samtidigt så borde jag inte ringa. Jag vet inte vad som är rätt eller fel. Jag vet inte vad jag ska göra.
Men jag har köpt ett gratulationskort tills hans födelsedag 1 april.

Gick på ett al-anon möte på kvällen, mötet va bra och jag mådde bra av det, sen var det min tur att dela och jag babblade på och tiden rann iväg så de var tvungna att avbryta mig. Jag var sist att dela så ingen blev ju drabbad men jag får ångest, skämt, får panik. Hur kunde jag prata i 15 minuter? Vad pinsamt. Vaknade även i natt av ångest över att jag tog upp så mycket tid.
Nu ska jag inte gå på möten på två veckor och det känns skönt, nu får de vara utan mig ett tag, då kanske de glömmer att jag pratade på sådär.
Jag vet att det är fånigt och fel av mig att känna så, men jag känner så.

Fan ingen bra dag alls, allt känns skumt och olustigt. Inte alls på G.
Vill ha R vid min sida, han fick alltid mig på bra humör. Han var alltid ett stöd och stöttade alltid mig och förstod mig.
Saknar honom så enormt mycket. Kommer jag någonsin få se honom igen?

Sinnesro

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0