Smärtfri saknad?

Saknar men det gör inte ont. Saknar R och saknar även Jo. Men det gör inte ont, jag mår riktigt bra och det känns helt okej.
Men ändå saknar jag och så ibland kommer ändå dumma känslan upp. Kan man inte bara ha en normal saknad, en saknad som inte gör ont och som inte krånglar till det. Jag mår ju bra nu och det är ju nästan smärtfritt, men det verkar svårt att behålla den smärtfria känslan. Ibland liksom ploppar känslan av rädsla, oro, stress, ångest upp, men jag vet att det är en gammal känsla, det är en gammal vana som mitt inre har. Kan jag inte bara få må bra? Smärtfritt.

Pratade med Jo i går lite i tele och han hade fullt upp med jobb denna vecka så vi skulle försöka ses nästa vecka. Han mådde ganska bra och satt och fixade med korten, han var så nöjd och sa att jag var så grymt snygg och korten blev grymma. Vi bestämde att ses nästa vecka men att vi skulle höras innan, så allt är väl i sin ordning. Även om jag ibland får lite ångest och bekräftelsebehov av ren rutin,  som sagt, det är gamla känslor som liksom inte släpper, det är som om min kropp bara måste vara rädd för att bli lämnad även om min hjärna faktiskt inte är det just nu. Min kropp inser inte att jag mår bra nu och att jag inte behöver vara rädd.
Skumt med känslor, varför kan man inte styra dom?
Jag har en bra älskare, enkelt och ärligt och vi har kul när vi ses, varför ska jag krångla till det?

R borde höra av sig snart igen tycker jag, gått lite för länge nu. Vart är han? Saknar honom.
Hans tjej eller vad hon nu är satte ute en ny profilbild idag på facebook, det var kul för hon va inte snygg precis, får man säga så? Men jag mådde bra iaf för jag tycker inte hon var speciellt snygg, faktiskt rent av ful.  Jag ser betydligt bättre ut, tycker jag och det känns bra.
Jag vet att R inte har glömt mig och jag vet att jag betyder massor för honom och att han tycker jag är skit snygg och det känns bra för mitt ego. Även om allt inte handlar om utseende så är det ändå skönt att känna sig snyggare och dessutom veta att han tycker jag är grymt snygg.

L är konstig, jag börjar faktiskt bli irriterad på honom, han kommer inte ihåg någonting som är viktigt för mig och han verkar inte ta det på allvar, han tycker han minns det som är viktigt t.ex. att leva. Men jag menar på att han verkligen borde tänka sig för, han sårar faktiskt folk när han inte kommer ihåg saker. Det som är viktigt för honom kanske inte är samma sak som är viktigt för andra och då känner man sig ju sårad, så känner jag iaf.
Jag har helt lessnat på alla hans löften som han sen inte minns ett skit av. Så dåligt minne som han har är sjukt. Han kommer ju inte ens ihåg saker vi pratat om i timmar. Nä jag blir bara irriterad, han lever ett flumliv som jag inte tror på och jag är tyvärr övertygad om att han snart hamnar i dåligheter igen. Han tar ju inget på allvar känns det som och han får mig att känna mig obetydelsefull när han glömmer bort saker han lovat mig. Men det verkar han inte ens förstå.

Min bror och hans fru är i Spanien, han och min träff blev aldrig av, alla datum jag sände som han skulle kika på har passerat för länge sen nu. Jag saknar min bror.
En av de vuxna barnen har tagit bort mig från facebook och de andra bjuder mig inte på deras födelsedagsfiranden, jag är helt utstött känns det som och min pappa säger samma, även han är lite utstött, men jag är nog värst.
Ingen vet vad jag gjort och varför det är såhär, men familjen är splittrad och allt är stelt, trist och jobbigt. Min bror och jag har nästan bara kontakt via facebook numera.
Söker lite tröst hos mina kusiner och gläds åt att jag fått upp kontakten med dom, men jag blir besviken när de aldrig har tid att ses. Nu hoppas jag på att de vill och kan träffa mig på söndag, skickade ett sms men har fortfarande inte fått svar. Hoppas att det blir en liten fika iaf, för jag saknar dom ju.

Åter igen en saknad, varför denna saknad hela tiden?

Sinnesro

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0