Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Solen skiner och jag har haft en trevlig brunch i V-ort med en av mina bästa vänner A. Livet känns rätt okej idag och jag ler och njuter så länge det känns såhär okej.

När A och jag sa hejdå ringde L och bjöd med mig på en ravefestival i sommar i Kristianstad. Han och jag, kampa och festa, han ska spela på festivalen och undrade om jag ville med. Vet dock inte om jag kan eftersom jag jobbar och jag vet inte om det är rätt tillfälle att ses första gången, över 60 mil hemifrån, med en förvirrad kille som kommer och går, vet inte om det känns bra. Men jag blev väldigt glad för inbjudan och han sa att han tänker mycket på mig. Det värmde. Men hans dåliga minne skrämmer mig. Han minns nästan ingenting om någonting. Idag när jag sa att jag behövde kattvakt så kom frågan, jaha har du katter? Sen ska han till Turkiet i sommar med sin bror och då sa jag att jag känner massor med folk där eftersom det var där min fd kille bodde och att jag kunde tipsa honom om alla bra ställen så lät han lite tyst och sen kom ett lite argt mail med frågan om jag skulle åka ner till min pojkvän i Turkiet och om jag har pojkvän så drar han sig tillbaka osv. Jag fattade absolut ingenting då min relation med min turkiska kille tog slut 2009 och det trodde jag iaf att han skulle minnas, men tydligen inte. Han verkar ha världens sämsta minne och det gör att det blir enorma missförstånd mellan oss, det skrämmer mig. Men han är rar och det värmer ju.

Jo och jag ska ses på måndag, dejt inbokad., längtar faktiskt både efter honom och sex.
Jo är en märklig kille som tar en hel del energi men han är klok och intressant och han lär mig en hel del. Vi har bägge svikna och krossade hjärtan och han är duktig på att sätta ord och göra förklaringar på vissa saker. Vi pratar mycket när vi ses, djupa samtal, men han är ingen telefonkille precis så där blir samtalen korta med enkel fakta och snabba bud. Han låter alltid stressad, men det är hans sätt att prata, det är nog det jag kallar adhd´n som gör det.
Men vi pratar som sagt mycket och vi lära oss av varandra lite ett och annat.

Ibland är det en styrka att kunna vara svag, att bryta ihop istället för att bita ihop. Ta lärdom, ja vist men ändå våga chansa igen. Livet är långt ifrån en dans på rosor och vi reagerar olika på allt.

Det är många som röker men inte alla blir sjuka och vissa får kol och vissa får cancer, samma gäller våran själ. Vi tål olika mycket i olika stunder och ingen vet vem av oss som insjuknar när hjärtat krossas en gång för mycket.
Han drabbades av hat och jag av nån sorts envishet och naivt drömmande om framtiden, eller nåt.
Men jag trivs med lagom dos av honom, vi har kul när vi ses och jag tycker det är jättekul att vara hans modell och hans kk eller älskarinna eller vad fan det heter.
Messade honom nyss för vi har ju bokat in måndagen men ingen tid så jag messa och frågande om 18.00 blev bra och att vi kunde höras och bestämma mer närmare och jag fick svar Ok, låter bra, bara några minuter efter, han är pålitlig och han minns det vi pratar om och det vi bestämmer och det uppskattar jag, det får mig att känna mig viktig och trygg. Sån e jag.

R har jag inte sett eller hört nåt om, men det känns okej för jag tror han kommer höra av sig såsmåning om igen.

Tycker denna blogg bara handlar om killar och killar, känner mig lite som en fjortis fast jag snart är 40 år, men faktum är att hur gammal man en är så är problemen ungefär detsamma. Man vill bli älskad, man vill hitta en partner, man vill ha bra sex, man vill bli respekterad och omtyckt och man strävar hela tiden efter lyckan och att vara perfekt.
Åldern gör ingen större skillnad, skillnaden är i så fall att det blir värre, för när jag var ung trodde jag på folk mera och jag trodde verkligen inte folk var så elaka och svek så mycket som de gör. Tanken fanns inte på otrohet och dubbelliv, sol och vårare, missbrukare osv. jag var lycklig ovetande om allt som kan ske och jag var övertygad om att jag skulle vara gift och ha barn innan jag fyllde 30 år.
Så åldern och erfarenheten har förvisso gjort mig stark och klok men jag vet inte om det gör mig lyckligare, snarare mera paranoid och rädd.

Men jag antar att allt har en mening och att man blir klokare med åren är kanske inte alltid en fördel även om klokheten även är bra att ha.
Men kanske är det just så att när det kommer till kärlek så spelar åldern ingen roll och kanske är det därför vi kan känna igen oss så väl i varandras bloggar fast det skiljer över 20 år mellan oss?
Bara en liten tanke så här en fredagskväll.

Sinnesro