Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Min tanke till dig i går var denna.
Hur är det med dig? Är du sur på mig? Har jag gjort nåt?
Jag förstår att du mår dåligt, men om du är arg på mig så måste du säga vad jag gjort.
När du bara undviker mig så får du mig att må piss.
Du skriver att du hatar kvinnor och att du är ensam och besviken, hur tror du jag känner när du inte ens svarar på tilltal?
Jag känner mig så obetydelseful och värdelös.
Bara för att du mår dåligt kan du inte ta dig rätten att såra andra, eller?

Jo spyr galla på Facebook hur mycket han hatar kvinnor och sen hur mycket ångest han har. Det gör ont att se att han mår så dåligt. Det gör ont att se att jag inte betyder ett skit. Det gör ont att jag inte kan hjälpa och det gör ont att han hatar något som jag faktiskt är, kvinna.

Han har fortfarande inte svart på mitt sms och inte på mitt mail. Men när jag kommenterar i hans logg svara han, men jag förstår mig inte på honom.
Skrev till honom att jag försöker stötta och trösta men att det inte är så lätt när han inte går att få tag i. Då svarar han att det inte hjälper ens om han skulle sticka ut ögonen i dom som sårat honom.
Jag blir så arg när han sitter och tycker synd om sig själv, när han faktiskt inte är så snäll själv, han verkligen dissar mig ju. Det är synd om honom och jag lider med honom, men han är inte så snäll han heller och genom att dissa mig så sårar han mig.
Skrev till honom i loggen på facebook under hans status som handlade om hur dåligt han mår, att han har iaf någon som bryr sig och någon som hör av sig. Någon timme senare ringer han och vi pratar lite.
Han mår jättedåligt och tvivlar på allt och sin existens, han känner hat och han knaprar ångestdämpade tabletter och lugnande så han är alldeles dåsig.
Jag hör inte allt han säger, linjen är dålig och han pratar dåsigt.
Jag försöker förstå och jag frågar vad det är som hände för 3 år sedan som gör att han mår så dåligt och hatar så mycket, men han säger bara att det är mycket som hänt och att han blivit kränkt av många. Han orkar inte prata om det.
Jag försöker förklara min känsla när han undviker mig och att jag också mår dåligt. Att jag bryr mig om honom men att han skiter i mig. Han vill inte bli kränkt men han kränker mig genom att ignorera mig. Om han hatar kvinnor så kanske han inte ska umgås med kvinnor och har gör ju faktiskt ett eget val när han faktiskt är med kvinnor och tar kontakt med kvinnor.
Han höll med mig och bad om ursäkt för att han sårat mig. Han förklarade sin känsla och jag försökte förstå. Han mår piss och just nu självmordsbenägen utan sina tabletter, han behöver vård men vet inte vilken vård och vad han ska göra.
Jag sa att även om vi inte är ett par så bryr jag mig, jag kanske bara är ett knull för honom, men jag bryr mig om honom och jag försöker hjälpa och stötta.
Han sa att jag absolut inte var ett knull och han skulle aldrig någonsin behandla mig så, jag tillhör dom goda, jag tillhör de få bra kvinnorna och han är rädd om mig. Han vill att vi ska fortsätta att träffas och bara ha kul ihop men att nu mår han så dåligt och han vill må bra när han ska träffa mig.
Jag försökte förklara att jag finns här och att han inte är ensam och att jag vet hur det är att må dåligt och vara ensam, men han behöver inte vara ensam för jag finns här och jag tycker om honom oavsett om han är glad eller ej.
Han tackade mig och vi pratade ett tag om allt. Han ville ringa och avboka våran träff i god tid så jag inte skulle bli besviken, och det uppskattar jag. Vi ska ses nästa vecka och hitta på något kul för just nu behöver han vara ifred och försöka må bättre.
Jag sa att jag är orolig över honom och jag fick honom att lova att inte göra något dumt.

Det kändes bättre efter att ha pratat med honom och efter att han sagt att jag inte tillhör dom han hatar och att jag är de få goda. Det kändes bra att iaf försöka trösta honom och hjälpa honom även om det kanske inte hjälpte så fick han fick veta att jag bryr mig och att jag finns här. Det hjälper ju mig när jag mår dåligt att någon bryr sig och orkar lyssna. Kanske hjälper det honom lite iaf.

I natt har han skrivit ett långt inlägg på facebook om varför han hatar kvinnor och hans långa utlägg gör mig lite irriterad, men det är hans känsla och hans upplevelse så jag måste acceptera den, men jag fattar inte vad han upplevt som får honom att känns sådant hat mot kvinnor och hur han kan se allt så som han ser det.
Här är några meningar från hans text.

Kvinnor bryr sig varken om själv-respekt, ditt utseende, eller hur mycket respekt du har för dig själv. Har du självrespekt kommer du ju vara svår att knäcka. Svår att göra till en accessoar. Är du dessutom snygg så innebär det ett slag bakåt för henne, hennes kille får inte vara snyggare än hon själv eftersom maktpositionen då blir förskjuten, du blir ett potentiellt hot mot hennes överlägsenhet och skönhet. Dessutom vet kvinnorna själva att det inte går att lita på kvinnor. Många kvinnor stöter ju på gifta män.

Hur kommer det sig att kvinnor intresserar sig för killar som ser ut som skit & beter sig som skit i så fall??? Jo därför att de själva är skit! och med detta menar jag att de är intresserade av jakten efter att uppnå något som de inte kan uppnå på egen hand. kvinnan tror att hon är på jakt efter killen men egentligen är hon ute & jagar sig själv med den ifrån stötande killen. Den andra orsaken till att hon väljer denna typ av kille är att det får henne att känna sig överlägsen och smart eftersom han är så dum. En smart och snygg kille skulle däremot tvärtom få henne att må dåligt och känna sig underlägsen, dum och ful. Mannen är alltså till för att vara hennes accessoar. En sak som ska få henne att må bra för hennes skull, spegla henne på ett för henne smickrande sätt och uppfylla hennes önskemål. Han ska skapa en positiv identitet för henne så att hon kan må bra med sig själv. Problemet är bara att han kommer för evigt att påminna henne om hennes svaghet och därför vill hon förtrycka honom genom att få kontroll.

Här är bara lite av hans förklaring till hans hat. Men numera så tillägger han att det finns undantag och nu skrev han inte hur han ville sparka sönder alla kvinnor och sprätta upp dom. Nu skrev han mera fakta.
Men jag kan inte låta bli att bli lite irriterad även om jag blev mer arg förut när han var mer elak och hatisk, nu är han lite mera saklig och han säger att det finns undantag.
Men jag undrar ändå varför kvinnor han mött och frågan är ju varför han mött så konstiga kvinnor? Dras han själv kanske till sådana och vad beror det i så fall på?
Han är inte kär i mig och han tycker inte jag är en sådan kvinna, så är det därför han inte blir kär i mig just för att jag inte är en sådan kvinna. Är det kanske han som dras till sådana kvinnor för att han vill ha en acesoar? Kanske kastar han sten i glashus? Jag blir så irriterad, men sen inser jag att han mår jättedåligt och att detta är ett sätt för honom att få ut sin ångest. Han är inte frisk och det vet både han och jag.

Det känns bättre när vi pratat och han förklarat att han inte är arg och hatisk mot mig och att jag tillhör de få goda människor han vet.
Men även om jag förstår att han mår dåligt så blir jag ibland irriterad när han är så egoistisk, jag lyssnar på honom och jag vet massor om honom, men han vet inget om mig och han vill inte lyssna på mig och mitt liv och det jag varit med om. Kanske mår han för dåligt för att orka bry sig, men jag mår också dåligt och ingen vill lyssna på mig. Jag lyssnar på honom och låter han tala, men han låter inte mig tala och han lyssnar inte på mig, ändå säger han att kvinnor är egoistiska och dumma, hur går detta ihop?

Jag börjar känna mig som en soptunna, alla kommer med sina problem till mig och jag lyssnar, analyserar och stöttar och försöker hjälpa. Men ingen lyssnar på mig, inget stöttar mig och ingen analyserar mina problem. Några få lyssnar ibland, men det är få som lyssnar och få som kommer ihåg vad jag säger, men jag ska lyssna och jag ska minnas, hjälpa och förstå.
Nu har jag alltså ytligare träffat en som mår dåligt och spyr galla över allt och jag lyssnar och försöker förstå och hjälpa men jag får inte prata många sekunder om mitt och mina. Jag vet massor om honom,  men han vet inte mycket om mig, lite har jag fått chansen att berätta men inte mycket, jag orkar inte tävla om uppmärksamheten, jag ger upp.

Min vän S ringer numera varje dag, ibland flera gånger om dagen, hon babblar på om sitt och sina och jag får inte en chans att prata om mig och mitt.
När jag mådde som sämst hade vi ingen kontakt alls, för hon försvann. Hon gav mig tippset att lägga in mig på psyket, det var det rådet jag fick sen var det slut diskuterat.
Men nu ska det pratas, analyseras, diskuteras, och ältas varje dag. Men bara om hennes problem, mina problem och känslor blir dissade.

Jag vill vara en bra vän och jag vill lyssna och hjälpa. Men ibland vill även jag ha stöd och tröst.
Jag är också viktig, jag har också känslor och jag är också ensam, ledsen, sårad, utnyttjad, sviken, lämnad, kränkt. Jag bär sorg, jag har kärlek, jag saknar och jag lever.
Det är inte en tävlan om vem det är mest synd om, det är synd om alla på olika sätt vid olika tillfällen, jag kan känna empati för alla, men även jag kan behöva en kram och lite empati.
Jag vill hjälpa andra men jag vill också hjälpa mig själv. Att dra gränser är svårt. Jag vill bara inte bara lyssna, jag vill också synas och höras, jag vill vara och jag vill bli respekterad, älskad och omtyckt. Jag är också någon och jag har också känslor.