Våga tro eller vara naiv?

Nu har jag och en vän bokat resa till Ullared för att shoppa, vi gör det varje år och det är lika kul varje år, men det är alltid struligt att få ihop ett datum som passar alla och jag får alltid dåligt samvete när någon inte kan följa med pågrund av att jag valt ett datum som de inte kan. Jag får fan dåligt samvete för allt. Men nu bokade jag det datumet som passade mig bäst. Sen får vi se vilka som följer med.

Inte hört något från J eller R. Men skrev till L idag för att höra om han var ute på ett nytt återfall eller ej, men han var nykter och drogfri än och pluggade musik just nu. Smsen som kom till mig trodde han var för att jag ligger först i telefonboken och han numera har en tusch telefon. Han säger iaf att han är nykter och drogfri så det var ju skönt att höra.

Kontaktade en gammal vän idag. Han är en fd missbrukare och kriminell men det var länge sedan nu. Han är dock skyldig mig pengar och varit försvunnen för mig sedan i somras, men nu fick jag tag i honom och han svarade mig på en gång. Han saknade mig och hade inte glömt mina pengar, så jag hoppas att jag får tillbaka mina 700 kr.  Det var skönt att han svarade, jag saknar honom. Men jag saknar ju mina pengar också så det var skönt på flera sätt att han svarade.
Jag ska aldrig låna ut pengar till någon igen, jag blir alltid lurad.

Planer på nya tatueringar är i fullgång. En på vänstra revbenen och en på högra revbenen, samt en på foten. Motiven på revbenen är klara men foten vet jag inte än.
I helgen hoppas jag på att få sällskap av den bästa tatueringsvännen man kan ha för att åka till en bra tatuerare och diskutera lite. Ska denna gång prova en ny tatuerare, antingen i Solna eller i Eskilstuna. Vi får se hur det blir. Men spännande är det att äntligen komma igång med tatueringarna igen.

Var på middag hos ett par vänner igår, vi pratade om allt men deras optimism när det gäller R och J var ju kraftigt begränsad. Jag hade hoppats på att de skulle bli lite gladare för min skull, men de var ganska tysta och suckade och sen sa de inte så mycket. Det gjorde lite ont, men jag överlever. Jag börjar bli van.

Jag är fortfarande jätteglad över att R har kontaktat mig även om jag är medveten att det kanske inte betyder något, att han kanske inte alls känner som jag hoppas, men jag är ändå glad, han tänker på mig och han har kontaktar mig, det är fakta. Han älskar inte den där Kattis!
J kommer hem i sommar och vad som än sker så gav han  mig kraft. Jag hoppas att om jag är ensam och han ensam i sommar att vi ses igen då.

Men det är väldigt få som gläds med mig, jag har nästan ingen att prata med och ingen att tänka positiva tankar med. Min terapeut är väl den som iaf respekterar mig och förstår mig även om hon tycker att jag ska vara försiktig med R och J då kanske ingen av dem har den avsikten jag hoppas på. Men hon ratar ingen av dom och hon förstår och respekterar mig och framför allt så lyssnar hon, fast hon har ju betalt för att lyssna på mig.

En ”analys” är nästan klar, jag har ett stort bekräftelsebehov och jag vill bli omtyckt och strävar efter att bli omtyckt till varje pris..Det stämmer nog. Jag har nog alltid strävat efter att duga och bli omtyckt.
 Jag säger inte ifrån utan anpassar mig till alla runt om mig, vänner, familj, pojkvänner osv. allt för att bli omtyckt. Kan nog också stämma även om jag tycker att jag försöker säga ifrån och var jag.
Jag har en väldigt egen stil och jag står för den jag är och mina åsikter men jag anpassar mig lätt om det behövs och jag kräver för lite av alla andra. Nu är det dags att jag tänker på mig och blir lite ego.
När vänner bara pratar om sig ska jag kanske säga, okej vill du veta om mitt liv nu och sen bara börja rabbla. Jag ska kanske våga säga ifrån och se vad som händer, blir de sura så blir de det.

Men just nu drar jag mig undan, orkar inte med mina vänner, bara ett fåtal orkar jag med. Ingen tror på att jag faktiskt kan bli älskad av en man som jag älskar, alla verkar tro att alla jag vill ha absolut inte vill ha mig. Det finns ju en chans att R kanske vist känner som jag och att han faktiskt nått botten och redo nu och det kan faktiskt vara så att J vill ha mig när han kommer hem, iaf börja dejta och se vad som sker. Alla måste ju inte utnyttja mig till max och sen slänga mig på soptippen, det finns kanske någon faktiskt som tycker om mig för den jag är och det kan faktiskt vara en av dessa.

Jag försöker att inte se ner på mig själv, jag försöker att tro på mig själv och bygga upp en självkänsla och ett självförtroende. Jag försöker att se positivt, men de få gånger jag kan och vågar tro och mår bra då kommer andra och snabbt trycker ner mig i skorna. De säger att de gör det för att jag inte ska bli besviken och att jag inte ska vara för naiv.
Men är det inte bättre att våga tro och hoppas och ta sorgen när den kommer än att aldrig tro att det kommer fungera och att ingen kan eller vill älska mig?
Jag blir så förvirrad.

Sinnesro


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0