Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Ja, det var precis vad det va. Ett misstag att berätta lite för min goda vän igår.
Vi har varit nära vänner i över 10 år men jag kan inte berätta vissa saker för henne. Nu vet jag det en gång för alla.
Familjeproblem, helt okej, sjukdomar, helt okej, döden, helt okej, men inte kärlek, nej nej och åter nej. Detta var sista gången. Och då berättade jag långt ifrån allt igår.

Igår hade vi många timmar tillsammans och vi hade trevligt och pratade massor. Så till slut va det oundvikligt då hon faktiskt är en så bra vän så hon frågar mig massa saker om mig och mitt liv.
Hon började fråga om J och hans liv och tillslut var jag nästan tvungen att förklara och säga att han suttit inne väldigt länge. Jag kunde inte ljuga så när hon frågade lite mera så sa jag att han suttit inne 15 år och när hon frågade vad han gjort för att få ett så längt straff sa jag att han “råkat” döda en i ett slagsmål när han var tonåring. Vilket inte var helt fel men jag sa inte allt och jag förskönade det ganska mycket. Hon blev såklart chockad och ifrågasatte på en gång om han var så bra för mig, jag sa att han va det och att jag tycker väldigt mycket om honom, han är värld en andra chans han också och det är därför jag inte berättat och inte kommer berätta för någon för jag vill inte att han ska bli dömd i förtid utan få en ärlig chans om det skulle bli så att vi börjar träffas igen. Hon förstod mig och hon sa att jag nog inte skulle berätta att han suttit inne för någon mer, jag sa att nästan ingen viste och sen berättade jag massa bra och roliga saker om J och försökte sudda ut det hela. Men jag vet inte om jag lyckades, hon är inte så förtjust i J nu.

R gillar hon inte heller och hon vet inte om att jag skickat julkort till honom. Hon tycker han var dum som kontaktade mig och att han borde ha skrivit ett meddelande till mig och förklarat sig och berättat vad fan han håller på med osv. Hon tyckte jag skulle kräva en förklaring på allt och att han borde krypa för mig om jag överhuvudtaget ska prata med honom igen.
Suck, jag som blev så glad för att han kontaktade mig. Den glädjen var inte förstålig, utan hon tyckte jag skulle bli arg och ställa han tillsvars för allt han gjort mig osv. Jag som bara vill hålla om honom och glömma allt som varit.
Jag skulle gifta mig med honom på en gång om han frågade, men jag sa det inte riktigt så till henne, jag försökte förklara hur mycket jag älskar honom och att jag inte har kommit över honom. Han är min drömkille och självklart kommer jag prata med honom om allt om jag får chansen men vet inte ens om jag någonsin kommer få prata med honom.
Jag förstår att hon är orolig över mig och jag tror inte att hon skulle lämna mig bara för att jag blev tillsammans med en kille hon inte tyckte om, men hon säger vad hon tycker och kanske är det väl okej. Men ibland orkar jag inte höra allas åsikt, ibland önskar jag att någon stod på min sida och förstod mig. Att någon tyckte om dom jag tyckte om och liksom hejade lite på mig i kampen om kärleken,
Men ingen förstår, ingen tycker jag tänker eller känner rätt. Ingen gläds åt min glädje, jag har ingen att få vara glad med och jag har ingen att gråta med. Jag ska bara vara neutral och lättsam.

Hon tyckte jag skulle skita i bägge dessa killar och skaffa mig en helt ny kille som är bättre. Så säger alla hela tiden och har gjort sedan jag var kär första gången som 10åring. “ Du ska skaffa dig en bättre”

Jag försökte förklara hur jag känner, att jag älskar R och tycker om J och att J hjälper mig att inte bli för kär i R igen och lägga hela mitt liv i hans händer samtidigt som R hjälper mig att inte bli kär i J och vänta och hoppas för mycket på honom.
Detta skulle jag absolut inte sagt och kanske utrycker jag mig fel men det är svårt att förklara känslor och nu glodde hon på mig med en sådan skeptisk blick att jag gav upp att fortsätta förklara.
Jag älskar R och jag tycker om J så enkelt är det.

Hon sa med sträng ton i rösten. “Du tänker väl inte gå och vänta på någon av dom nu?!” Jag sa nej men menade, att det är klart jag gör. Jag sa att jag självklart ska leva mitt liv och att jag är fri att göra vad jag vill med vem jag vill. Men jag menade att Jag väntar och ser vad som sker med R och J. Om inte R har kommit tillbaka till mig när J kommer hem och om J då vill träffa mig så…..
Jag tycker egentligen att det är ganska bra så som det är nu. Nu har jag 6 månader att se vad livet vill med mig.
Dessutom har jag lärt mig att ljuga lite mer för mina vänner, nu tror alla att jag lever livet och mår bra. Precis så som dom vill ha mig.
Men jag fortsätter i hemlighet att älska R och tycka om J och jag väntar , väntar på dom och på kärleken.

Jag kan tyvärr inte prata med någon om mina känslor för R och J. Så är det. Ingen vill höra och ingen vill eller kan förstå.

Min terapeut är bra, hon lyssnar och förstår. Än så länge. Men hon vet ju inte om än att R hört av sig.

Sinnesro