Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Skulle ladda ner musik idag och göra en skiva till bilen, men det sket sig och allt strulade, vissa låtar gick inte att ladda ner och andra låtar hamnade i någon fil som gjorde att de inte gick att bränna, jag höll på att bli tokig. Jag bara hatar teknik som inte fungerar.

Mitt i all teknik strul så hör min fd pojkvän från Turkiet av sig och tjatar om att han vill att jag ska komma ner för han nu efter 2 år kommit på att han saknar mig och vill försöka se om han kanske inte kan älska mig iaf. Suck!
Jag försökte förklara för honom att jag gått vidare och att jag nu älskar R. Dessutom har han sårat mig och svikit mig så mycket och bara för att han nu ångrat sig så är det inte bara säga förlåt och sen ska allt vara bra och vi ska bli ett par igen. Jag har inte sett honom på över 1 ½ år och det är två år sedan han dumpade mig på ett riktigt elakt och fegt sätt.
Han utnyttjade min godhet och mina pengar och han har inte ens nämnt pengarna han lånade eller filmerna som han skulle lämna tillbaka.
När jag började ifrågasätta om pengarna och filmerna som han lånat så blev han putt. Han tycker jag har förändrats och han kände inte igen mig osv.
Han sa att jag fick bo och äta gratis när jag kom ner till honom. Men jag försökte förklara att det inte är så enkelt.  Jag kan bara inte åka till Turkiet och ge honom en vecka att se om vi kan älska varandra igen. Det fungerar inte så. Har det tagit honom två år att komma på att han saknar mig?? Herre gud.
Vem tror han att han är? Jag försökte förklara att jag kräver mer av en relation idag och att jag tyckte han först kan betala tillbaka pengarna han lånade och att han skulle visa mig att han inte utnyttjat mig. Han förstod inte alls och blev jätte sur verkade det som. Helt plötsligt loggade han ut.

Jag fortsatte vara arg och irriterad. Har man tappat humöret är det svårt att hitta det igen.

Sen stör det mig att de få jag berättat för att R hört av sig inte verkar tro på oss. Självklart får folk ha sina åsikter men jag hörde hans röst, jag hörde hans känslor och jag kände att han tycker om mig. Jag tror inte han var full. Men många är så negativa och misstror alltid honom och mig. Självklart har jag en jävel på min axel som också säger dumma saker och som tvivlar och trycker ner mig.
Men jag vill vara glad och njuta av detta framsteg, R har ringt två gånger och skickat ett sms. Jag vill njuta och vara glad, men redan nu vill jag ha mera och mera. Redan efter två dygn kommer frågorna varför har han inte ringt igen?

Ringde två av mina goa vänner som fick mig lite på bättre tankar. Sen åkte jag till jobbet och pratade med min goa kollega och vän och hon fick mig inse att R gjort ett enormt stort steg och att jag nu ska ta det lugnt och se vad som sker.

Jag började må bättre och sen öppnade jag mailen och hade fått ett mail av min chef. Suck.
På vår senaste medarbetardag på jobbet fick vi veta av våran chef att vi inte skulle få övertid. Så jag gick 4 timmar på min fritid och sen gick jag och fortsatte jobba till 20.00 på kvällen.
När jag fick remissen till karolinska sjukhuset så frågade jag min chef om jag kunde kvitta dom timmarna från medarbetardagen som var 4 timmar mot de 3 timmar jag skulle behöva ta ut för att kunna gå till läkaren, men fick nej.
 Medarbetardagen var frivilligt sa hon och det är något vi fick göra på våran fritid, så jag fick ta ut komptimmar för att få gå till läkaren.
Jag blev lite förvånad att vi inte ens fick tid mot tid när vi faktiskt gått på jobb information.

Nu ska vi ha möte och eftersom det är på min lediga dag så får jag ju kvalificerad övertid, alltså det dubbla. Men då vill min chef att jag ska kvitta dessa tre timmar jag var hos läkaren.
Men kvalificerad övertid är ju det dubbla. Är hon dum eller? Mötet kommer ju garanterat bli mera än 1 ½ timme så hon försöker blåsa mig, jag blir så trött på arbetsgivarna nu för tiden, man kan inte lita på någon, de försöker hela tiden lura en på någon timme här och där. De kan inte bjuda på något utan hela tiden spar det in minuter på personalen, så irriterande.

Puh, vad skönt att skriva av sig. Nu känns det bättre!

Mest är jag nog irriterad på mig själv som inte kan leva i nuet och njuta av att R faktiskt ringde mig. Har jag väntar så här länge på detta samtal måste jag väl ändå njuta av det samtalet lite längre än två dygn.
Jag blir så ottålig och vill ha så mycket, så fort. Han kanske är på ett behandlingshem och inte kan ringa när som helst, han kanske är på nåt gruppboende eller annan intuition. Vad vet jag?!
Han har ringt mig, trots allt som hänt och jag hörde hur mycket det betydde för honom att höra min röst. Jag måste försöka tro på det jag hörde och inte analysera sönder allt det fina.
Jag måste tro på mig och tro på min magkänsla. Jag lyssnar för mycket på alla andra och jag analyserar för mycket.  Jag har hela tiden sagt att min känsla varit att R och jag hade något speciellt att jag aldrig känt mig så älskad och att jag inte kan ha så fel.
Att han nu tagit mod och kraft att höra av sig till mig i tre veckor nu måste betyda att min känsla varit rätt. Varför skulle han annars höra av sig, om han inte tänker på mig? Om jag inte betydde något?
Varför inte bara njuta av att allt går framåt? Varför stressar jag?
Jag saknar och längtar mer än någonsin nu, för han känns så nära. Men ändå så långt bort.

Sinnesro