Dokumentären.

I förra inlägget tipsade jag om en dokumentär. Den var för mig väldigt sann.
Jag tyckte hela filmen var väldigt likt i många fall så jag blev väldigt berörd av filmen.
Jag funderar fortfarande på om jag ska genomgå en mastektomi  eller profylaktisk bröstoperation  som det också heter,  och ena sekunden är jag för en operation och sen helt plötsligt så fegar jag ur och vill inte alls. Jag har bra kontakt med flera på Radiumhemmet och de letar efter olika sätt att kunna spåra BRC1 och BRC2 hos mig, just nu försöker de genforska på mormor. Problemet för mig är att de inte har någon som lever att ta blod ifrån så de kan göra testet på mig. De måste ha blod m.m. från en släkting som haft cancer, men i mitt fall så överlevde ingen som hade den sortens cancer.
Kan de se BRC1 eller BRC2 så gör jag operationen för då är det ju 80-90% risk men annars är det som idag 38% som jag har. men de tror ju dessvärre inte att det bara är 38% men de kan bara bevisa 38% i dagsläget.
Det som förvånade mig lite av denna film va att de ansåg 30-40% vara en väldigt hög risk, jag som tyckte 38% va ett positivt svar, eller åtminstone bättre än jag trodde, men jag börjar väl förstå att jag ligger ganska risigt till.
Men som sagt jag väntar och ser vad gensvaren säger.

Läkarna har pratat om att ta bort mina bröst sedan jag var 18 år. Med min familjehistorik/släkt träd så är de ganska så säkra på att jag kommer att få bröstcancer, men de kan inte säga när och de kan inte med säkerhet säga att jag får det. De tror att jag får det och de tror jag får det som ung.
Men det finns ju alltid en möjlighet att cancern hoppar över en genration.
Som sagt jag väntar på fler provsvar/bevis.
Det är ett svårt beslut att fatta.

Alla kvinnor har fått bröstcancer i min släkt på min mammas sida och bara en har överlevt.
Min mamma dog 39 år gammal.  Min mormor var i 50 års åldern men insjuknade som ung.
Min mormor var en av 12 syskon 10 dog i bröstcancer. Jag har inte så bra odds kanske och eftersom de inte har något blod att genforska på då de inte hade tillräkligt med ”material” av mamma att forska på letar de nu efter ”material” av min mormor som dog 1979 och se om de finns något att göra en dna analys och gemföra med mig.

Att göra denna operation minskar min risk för bröstcancer med 90% men då har jag två proteser till bröst, ingen känsel, ingen sexuell lust i brösten, inget. Jag kommer inte kunna amma och resultatet enligt kirurgen jag träffat kommer bli bra men jag kommer aldrig kunna få så fina som jag har. Jag får räkan med att jag byter ner mig utseende mässigt.
Sen är det ett stort ingrepp, jag kommer ha enormt ont och vara sjukskriven länge, dessutom kommer det vara tufft att genomgå detta ensam och jag är ensam, så är det bara.
Jag väger för och nackdelar hela tiden och jag har få att prata med dessa med.
Får jag cancer och inte har gjort denna operation kommer jag ju ångra mig enormt, och gör jag operationen kommer jag ju aldrig få veta om det va rätt eller fel.
Men samtidigt, tänk om operationen misslyckas, tänk om jag får extrema fula ärr eller förhårdnader, kanske stöter min kropp bort protesen eller något annat, då kommer jag ångra mig så mycket.
Jag kommer sakna mina bröst, jag tycker om mina bröst.
Dessutom är det ju kanske inte jättelätt att vara ute på marknaden med två proteser, svårt nog ändå att hitta killar. Hur blir det att ha sex utan att känna brösten, för mig är det ju en enormt erogen zon. Jag har miljoner för och nackdelar och ju mer jag tänker på det ju mera tvekar jag, men samtidigt, tänk om jag dör?!

Det är inget lätt beslut att fatta och jag tycker denna dokumentär visade flera för och nackdelar och att huvudpersonens frågor var jättebra och raka. Hon är ganska lik mig i sin frågeställning och funderingar. Men jag har testat mig varje år sedan jag var 17 år, så mammografi, ultraljud, punktioner och läkare som tar på mina bröst är vardagsmat för mig. Hur sjukt det än låter så är jag van vid alla undersökningar och läskiga odds.
Men törs jag genomgå denna operation eller törs jag avstå?

Sinnesro


Kommentarer
Postat av: Fanny

Åh vilket svårt val! Fast det känns som att det är viktigare att få leva. Sen när det gäller att hitta en kille så tror jag att en som verkligen tycker om dig för att du är du, kommer tycka om dig precis lika mycket även om du har proteser. Skulle han inte göra det så är han inte värd dig. Det är människors insidor som gör dem vackra!

2011-08-26 @ 16:36:28
URL: http://www.toppenfanny.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0