Ett liv?
Missförstå mig inte, jag uppskattar verkligen alla kommentarer och råd.
Har fått rådet att skita i R, inte hänga upp mig på honom och att glömma honom.
Jag har fått rådet ryck upp mig och rådet skaffa mig ett liv.
Men ingen har en förklaring på hur man gör.
Vänner, bekanta och även några bloggläsare (eller om det är samma anonyma läsare) Har gett mig sådana råd.
Men….
Hur skaffar man sig ett liv? Vad är ett liv?
Hur glömmer man någon man älskar? Hur rycker man upp sig och går vidare? Och vart ska man gå?
Jag tycker jag har provat allt. Men jag kan inte glömma R och jag tycker mitt liv är ensamt och trist. Men tro mig jag försöker verkligen känna glädje och lycka. Jag försöker vara tacksam över att jag har två armar och två ben, att jag har ett jobb och mat på bordet osv. Jag försöker, men R försvinner inte från min skalle och hjärtat, jag saknar honom så mycket fortfarande.
Men jag saknar även någon som kan få mig att älska igen och att känna glädje, hopp och tro igen.
Skaffa dig ett liv! Okej men hur gör jag och vad är ett liv? Jag andas och lever varje dag men är det ett liv? Jag tränar, är med vänner, jobbar och tar hand om mitt hem, men är det ett liv?
Vad är ett liv och hur skaffa man sig ett?
Självklart sitter jag inte och glor ut i tomma intet och surar och gråter hela dagarna, jag skrattar och lever på. Men i denna blogg tar jag av mig masken och känner och skriver min insida och mina tankar och känslor.
Jag har haft dagar då jag gråtit hela dagen, haft dagar då jag har velat ta slut på detta liv. Jag har månader då jag gråtit varje dag en stund och sörjt och saknat. Men jag har haft dagar då jag skrattat och haft vanliga dagar, jag är med vänner och jag kämpar på. Men varje dag har jag tänkt på R.
Jag har inte varit hemma från jobbet en enda gång under detta år som jag mått som sämst. Jag har bitit ihop och kämpat mig igenom en dag i taget.
Vist har jag gråtit på jobbet många, många gånger och vist har jag tyckt synd om mig själv och tyckt livet varit orättvist. Jag står för att jag många gånger haft offer koftan på mig. Men ibland går det inte att stå ut, ibland rinner bägaren över.
Jag har spelat teater och kämpat på hela mitt liv, inte gråtit, inte sörjt utan bara förträngt mina mörka känslor och tagit hand om andra och varit glada, pigga vännen som ställer upp på allt och alla. Jag har spelat teater sedan jag var 12 år och nu när jag närmar mig 40 år kommer allt ikapp mig.
Det du inte gråter och bearbetar i livet kommer förr eller senare ikapp dig.
Jag vet att jag kanske framstår som patetisk och jobbig, men att bita ihop och gå vidare har jag gjort i hela mitt liv och min kropp och själ klarar tydligen inte av det längre lika mycket. Jag orkar inte svälja min gråt, kan inte trycka bort mina känslor.
Men kanske är det bra. Kanske måste allt ut och bearbetas.
Men jag orkar inte älska R mer, orkar inte gråta mera, orkar inte sakna mera. Men hur gör man?
Ett tipps till er lite yngre men självklart också till alla i alla åldrar…
Bit INTE ihop och gå vidare. BRYT ihop och gå vidare.
Kanske kan ni slippa må som jag gör nu då senare i livet.
Kanske hade jag kunnat hantera denna sorg om min ryggsäck inte var så full?
Kanske hade min kärlek till R bleknat fortare om jag hade hanterat mina andra sorger och förluster?
Kanske hade mina känslor inte varit så starka om fler människor hade behandlat mig bra i livet. Kanske hade inte R varit den enda om fler hade sett mig i livet.
R har hitintills varit den enda som jag känt mig sedd av. Kanske är det därför jag inte kan sluta att älska honom?
Sinnesro
Jag känner igen mig i mycket av det du skriver trots att vi lever olika liv idag så har mycket i mitt tidigare liv handlat om att förtränga och vara stark. Gömma alla jobbiga känslor, svek och kränkningar och nu börjar allt det som är förträngt att komma ikapp mig. Jag har oxå växt upp i en dysfunktionell familj med föräldrar som ej klarat föräldrarollen. jag har i stort sett fått uppfostra mig själv och det känns hårt att sånna människor som de som ej ville ha barn och inte klarade ansvaret fick barn men inte jag. jag som skulle göra precis tvärtom och ge kärlek i överflöd. Kärlek som jag aldrig fick. Det gör ont och jag förstår så väl dina känslor ang.R och att känna sig liten och osedd. Detta är ju din blogg, din ventil, skriv av dig och bry dig inte om negativa kommentarer. Jag önskar jag kunde säga hur man skaffar sig ett liv men det går nog inte. Var och en måste försöka hitta sin egen lycka.
Tack. Dina ord värmer. Shit va din komentar värmde. Kram på dig och TACK!
