Terapidag

Idag var det dags för 45 min terapi igen. En gång i veckan går jag till min terapeut.  Många tårar och mycket prat har det blivit och jag är långt ifrån färdig.

Det är skönt att prata med henne och jag hoppas att jag blir friskare, men än har jag inte märkt någon skillnad direkt, men det är klart jag kanske skulle vara ännu mera deprimerad om jag inte gått hos henne.

Jag börjar förstå varför jag är som jag är. Separationsångest och rädd att bli lämnad. Jag har svårt att släppa när folk bara försvinner. De värsta som finns är att folk försvinner och det händer mig om och om igen. Min Mamma var den första, hon dog. Men när min mamma dog förlorade jag allt, min familj, min trygghet, mina släkt och allt som betydde något för mig. Min familj var mitt allt. Hela min värld rasade samman och jag förlorade allt.

Att folk försvinner från ena dagen till den andra är min mardröm och det händer mig om och om igen. R var inte den första mannen som bara försvann, men helt klart det värsta försvinnandet. R var den som fick mig för första gången våga och kunna släppa masken, kontrollen och han fick mig att börja leva och tro. Jag vet inte när och om jag någonsin kommer känna så igen.

Att mina sår rivs upp varje gång någon lämnar mig och att jag på något sätt känner det jag kände när min mamma dog är logiskt och jag kan förstå det.
När min mamma dog stängde jag av och låtsades om som om ingenting hänt. Jag förlorade allt i min tillvaro. Min mamma var död och min släkt tog avstånd och min pappa gick in i en depression  och alkoholism, några år efter gick även min lillebror in i missbruk.
 Jag hade få vänner som barn, nästan inga utan min familj var mina vänner och de var min mamma och pappas bekantas barn som var mina vänner. Jag hade ett fåtal vänner i skolan och jag hade svårt för det sociala spelet i skolan. Jag hade ju nästan bara lekt med mina killkompisar och med min lillebror. Allt förändrades efter min mammas död och jag började spela ett spel, teater.

Men varför träffar jag om och om igen folk som försvinner, varför? Och hur ska jag göra för att få folk att inte lämna mig eller åtminstone lämna mig på ett normalt sätt, inte bara dra och dissa mig.
Hur ska jag kunna träffa någon som respekterar mig och ser mig.
Jag vet att jag kanske sätter R på en pedestal. Men han var den första som verkligen såg mig och som lyssnade och var nyfiken på mig och mitt liv, han frågade om min mamma och vi kunde prata helt öppet om allt. Han blev ju också övergiven som 12 åring så vi hade mycket gemensamt, vi förstod varandra och vi kunde prata i timmar. Det finns många i mitt liv som känt mig i många år men vet inte ens vad min mamma hette eller såg ut, de har aldrig frågat och aldrig undrat om mig och min barndom. R viste nästan allt om mig, och han lyssnade för han kommer ihåg vad jag sa, han viste om våldtäktsförsöken jag varit med om, mina ätstörningar, att jag skurit mig, att min pappa och bror var fd missbrukare,  ja han viste nästan allt om mig och då hade vi bara börjat.

Jag önskar jag hade mera människor runt om mig som var nyfikna på att lära känna hela mig och som tog sig tid att lyssna och förstå, inte ens mina vänner lyssnar och förstår så som R gjorde.
Kanske är jag inte så ofta den jag egentligen är för jag minns inte vem jag är längre, jag har levt så länge i detta spel så jag vet inte längre när jag spelar eller när det är äkta, men R gjorde något med mig som gjorde mig äkta, jag bara blev mig själv med honom och ingen annan har lyckats få mig så och nu har jag tappat bort mig igen. Vem är jag och vad gjorde R som ingen annan gör?
Är det bara han som förstår och lyssnar? Är det bara han som kan se mig?

Kär kan jag nog bli igen, men kommer jag hitta en man som ser min insida så som R gjorde? Jag hoppas det.

Min terapeut försöker få fram lite vad jag kände när min mamma dog, men jag minns inget och kände inget, allt är borta och jag saknar inte mamma eftersom jag inte minns henne längre. Jag har förträngt  allt, jag har levt så länge utan mamma att jag inte minns hur det är att ha en mamma och jag kan inte föreställa mig hur det är att vara vuxen med en mamma. Men jag minns min barndom och hur bra allt var, hur kärleksfulla mina föräldrar var både mot oss och mot varandra och jag ser att det är precis det jag söker.
Jag vill ha det jag hade med min mamma och pappa, jag vill ha det de hade. Det jag söker är det mina föräldrar hade.
Deras kärlek var enorm, och de fick aldrig nog av varandra. Mina föräldrar gick hand i hand till och från arbetet varje dag, de pussade varande ofta och mycket och vi hade aldrig några bråk hemma, mamma och pappa var precis så som jag vill ha det med min man, mamma och pappa var som R och jag var. Det är det jag söker, jag söker det jag förlorade. Min familj.

Sinnesro

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0