Saknar

Idag är det exakt 2 månader sedan jag hörde hans röst, jag saknar den rösten så enormt mycket.
Han sa puss puss, vi hörs, och sen gick han ut på ett återfall och sedan dess är han borta.

2 månader är en lång tid, ändå kan jag fortfarande höra hans röst och känna hans doft i mitt minne. Det är som om det vore igår vi hördes, samtidigt som det känns som år.
Just nu känns det som om jag aldrig kommer sluta älska honom, som om jag kommer vänta i evigheter, eller tills alla sprit i världen är slut.

Är på jobbet nu, tittar på fotbollen, men det är svårt med sport, min älskling och jag tittade ju på all sport ihop. Ofta via telefon, men alltid kontakt, det är så tomt att inte ha någon att skicka sms eller ringa och skrika till när det blir mål.
Tomheten när han inte är hos mig är enorm. Men folk förstår inte min saknad.

Just nu känner jag men så ensam, han fattas. Ingenting är kul utan honom. Allt känns så meningslöst utan honom. Trist, tomt och meningslöst.

Såg en grymt bra text idag på facebook.

Depression är inte ett tecken på svaghet, det är ett tecken på att du försökt vara stark för länge.

Stämmer och jag tror mitt glas är överfullt nu.
Känner att jag inte orkar ta mer nu, det börjar bli dags att sätta stopp för en hel del nu.
Märker dessutom att jag blir irriterad på många nu, börjar notera hur mycket negativt jag får höra av andra hela tiden.
Jag är så van så jag har inte tänkt på det förut tror jag men nu lägger jag märke till det.

Självklart ska jag tycka om mig själv oavsett vad andra tycker, men kanske är det inte så konstigt att jag har en konstig syn på mig själv när jag hela tiden får höra att jag inte duger.

Min älskling såg mig, han hörde mig och han såg mig. Han fick mig att vakna och må bra. Med honom i mitt liv kändes det som om jag va stark som ett lejon. Han gav mig så mycket och jag önskar att han kom tillbaka och hjälpte mig med mitt arbete
Tillsammans kan vi läka, tillsammans kan vi klara allt, tillsammans kan vi älska och kämpa.

Nu måste jag överleva en dag i taget, ensam och det suger.

Min bror har tydligen frågat om mig, men ingen har ringt till mig än.
Hans fru har skickat en inbjudan till hennes kalas då hon fyller år. Jag har bestämt att åka dit om jag kan. Men har redan tackat ja till ett annat kalas samma dag så jag får se om jag hinner.
De bor ju en bit bort numera.
Det tar dock emot lite, allt ska alltid vara på deras villkor men jag är för feg och mesig för att säga ifrån för jag vet att det då slutar med att jag får all skit.
Lika bra att ta den handen som sträcks ut och göra det bästa av saken. Men såren finns kvar.
Jag känner mig enormt sviken av dom.

Känner mig sviken av många, men inte av min älskling. Konstigt, jo jag vet. Men jag kan inte bli arg på honom. Inte än.

När jag sitter i min bil så brukar jag skrika ut hans namn så högt jag kan och det är så skönt. Bara skrika rakt ut, tårarna rinner ner för mina kinderna och jag skriker hans namn.
Hoppas universum hör mig. Hör hur mycket jag behöver honom och hur mycket jag älskar honom.

Jag kan ju inget annat än be. Be om hjälp att överleva och att han ska komma tillbaka.

Sinnesro

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0