Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Idag började mina besök på radiumhemmet på Ks.
Jag märkte ganska snart att jag la på mig min gamla hårda tonårs attityd typ. Jag kan inte förklara, men hela ansiktet hårdnar och jag känner mig kaxig som en tonåring.

Men när jag kliver in i väntrummet så lättar det lite och när jag träffar personalen som är ur gulliga och med deras trevliga bemötande så släppte jag min tonårs kaxighet och blev vuxen igen.

Britta Arver som min läkare heter är jätte bra och hon forskar och gör studier i detta ämne, en av Sveriges bästa. Jag har varit med i hennes studie i 6 år som gick ut på att ta reda på vilken metod som hittar cancern först och vilken metod som passar vilka personer.
Studien är över för min del men Britta Arver har fortfarande hand om mig och jag kollas upp noggrant fortfarande, med både forskning klinisk undersökning, mammografi och ultraljud.

Idag var det dags för ärftlighetsmottagningen, där pratar vi mycket om min risk att få bröstcancer, att den är väldigt stor så pass stor att jag får om jag vill göra en förebyggande operation och ta bort brösten och äggstockar samt livmoder. Den nedre regionen är inte aktuellt eftersom jag då inte kan få barn men brösten har läkarna varit på mig om sedan jag var ca 18 år.

Det är en stor operation och väldigt tuff att gå igenom. Jag har länge varit helt emot eftersom jag vill kunna amma mina barn. Men nu börjar jag tänka om lite, jag kanske inte hinner få barn och då blir ju amning ändå inte aktuell.
Men det är självklart fler saker som gör att det är ett svårt beslut och att det inte känts aktuellt.
Det är en svår och jobbig operation och man blir sjukskriven minst 6 veckor.
Man kommer aldrig mera ha känsel i sina bröst, det blir två döda bollar.
Brösten kommer med andra ord aldrig vara någon sexuell kroppsdel.
De bröst jag sett är grymt fula på ren svenska, snea , olika stora, gropiga och ser stenhårda ut. Många har haft problem med infektioner och andra problem och haft enormt ont under tiden.
Dessutom kommer man behöva stöd och upp passning och eftersom jag bor ensam och alltid varit ensam så har det känts omöjligt.
Att dessutom vara ensam med beslutet att inte ha någon partner att dela det med så har jag sagt blankt nej under åren som gått.
På dagens läkarbesök kom frågan upp igen och jag fick denna gång se lite operations resultat och betydligt flera snygga bröst.
De har ändrat operationsmetod då forskningen och utvecklingen gått framåt så nu får man behålla vårtgården. Förut gjorde de en ganska ful tatuering.
Britta förklarade och visade lite innan hon gjorde den kliniska undersökningen.
Jag har haft lite ont i mitt högerbröst ett tag så det va skönt att undersökningarna nu börjar, men Britta sa att bröstcancer sällan gör ont. Så smärtan trodde hon va hormonell. Men mer än så fick jag inte veta, vi väntar på mammografin och ultraljudet.

Hon ville jag skulle forska lite om min övriga släkt, om någon ny insjuknat, så jag ska väl försöka kontakta min moster och se om hon vet nåt.

Men denna gång slapp jag ha diskussionen om barn och risken för mig ökar att få cancer om jag inte skaffar barn snart osv. Bästa vore om jag skaffade barn innan 30 men det är ju lite för sent nu, barn är ju inget man bara skaffar. Man ska ju ha någon att skaffa barn med också.
Men Britta har nog börjat fatta allt det där för hon tar inte upp det där längre. Inte denna gång iaf.
Vet dock att hon inte är så positiv till att jag ska vara ensamstående mamma, då mitt barn faktiskt kan bli helt föräldralöst.

Jag blir arg ibland över att jag måste gå igenom allt det här ensam. Att jag ensam måste bära på denna beslutångest, att jag måste fatta besluten ensam och att jag måste bära rädslan och gå på alla undersökningar ensam.
Jag blir irriterad på alla som får stöd av deras män och anhöriga.
Jag blir arg och avundsjuk på alla jävla par.

Dessutom satt det en mamma och hennes dotter i väntrummet, dottern va nog i min ålder.
Jag kände mig ensam och övergiven, tog upp min bok – Så dumt! Av Mia törnblom och fortsatte läsa om missbruk och kärlek. Saknaden efter min älskling gjorde att jag nästan ville kräkas i väntrummet men precis då kom tack o lov Britta och ropade in mig.

Nu är den första undersökningen klar, snart kommer kallelse till mammografin och ultraljudet och sen kommer svaren via brev. Jag är van vid allt detta men jag blir alltid lite avundsjuk på alla som har en kille med sig, jag har aldrig haft någon med mig.

Efter läkarbesöket var det ett par timmar kvar innan jag skulle börja jobba så jag tog en lång promenad genom staden och satte mig vid en kyrka och läste min bok. Boken är bra och jag får en bra insikt i min älsklings sjukdom och hans sätt att tänka men den är också jobbig. Jag saknar honom så mycket och är så frustrerad över att jag inte får hjälpa honom och inte vara delaktig.

Jag blir avundsjuk på alla som får supa med honom, på nåt sjukt sätt, de får iaf träffa honom, de får prata med honom och de får röra vid honom. Jag känner mig så utanför och så ensam.
Jag vet att jag tillhör hans friska liv, hans nyktra liv och jag ska vara tacksam att jag tillhör den biten av hans liv. Förhoppningsvis så är det ju den sidan han kommer välja senare och då måste han ju bryta med alla gamla supar kompisar. Jag är ju en av få som är på den bra sidan av hans liv. Jag vet att det är så och att jag ska vara glad och tacksam över det, men jag saknar honom så mycket att avundsjukan på dom som får supa med honom, ändå kommer.

Undvek att gå in på facebook från jobbet igår, va rädd att börja gråta igen på jobbet. Det var jätte jobbigt i förrgår då jag satt och grät och hade ångest på jobbet, alla såg och jag vet att alla nu skvallrar och undrar vad som händer med mig.
Min chef ringde min kollega och vän dagen efter och undrade hur det var med mig och vi hade ett samtal igår innan mitt arbetspass. Gulligt att de bryr sig och min chef var faktiskt över förväntan. Men jag vill ändå slippa gråta på jobbet så jag håller mig borta från facebook.

När jag kom hem från jobbet i går kväll slängde jag mig såklart på datorn och kollade och ja, han hade varit inne två gånger på dagen. Trots att jag inte kan se så mycket så såg jag att han va inne en gång på dagen vid lunch och en gång på eftermiddagen. Tror även jag klurat ut vem av hans vänner han är ute och super med. De bytte profilbild samma dag. Trots att jag inte kommer in på så mångas sidor så har jag listat ut lite. Jag tror jag vet två personer som han dricker med. Men bara en av dom har en logg som jag kan se vad som skrivs och jag tackar den högre makten för denna logg för den har givit mig en hel del info.
Glädjande nog hade han tagit bort alla kommentarer från kortet så allt larv som skrevs var borta och 4 nya kommentarer var skrivna, inget att må dåligt över utan tvärt om.
Kortet på honom gör dock ont eftersom han är så grymt snygg. Hela min kropp bara skriker efter honom, jag bara älskar den mannen. Om bara den där jävla spriten inte fanns skulle han vara så perfekt. Han är liksom bäst på allt, helt grymt bra på alla plan. OM bara inte den där jävla alkoholen fanns.

Jag kände mig ganska stark i går efter att ha pratat med min terapeut och varit och handlat med min granne. Jag kände kraft och att min älskling kommer vara i min famn en vacker dag om jag bara tar det lugnt och lever mitt liv och tar hand om mig själv.

Men, vissa samtal med vissa vänner gör mig galen.
Det tjatas om att jag ska skaffa mig en hobby och trivas med mitt liv även om jag är själv och att jag inte ska deppa för jag har ju så mycket vänner osv.
Jag blir bara arg och irriterad, jag vet att de säkert menar väl men va fan.
Jag har ingen hobby som jag tycker är så kul så jag njuter av livet. Jag kan inte måla och jag kan inte sticka eller virka. Jag har inget jag brinner för. Mitt jobb är helt okej, men jag jobbar för att få lön och även om jag trivs så är arbetet inget som ger mig mening i livet.

Just nu är min älskling allt jag vill ha, jag vill ha min man hos mig och jag vill att vi ska bo med mina katter och bygga en framtid ihop. Jag vill inte ha någon jävla hobby jag vill ha tillbaka min man nykter!

Sen har vi min familj som tycker att jag ska acceptera mitt liv som ensam och att det är bättre jag lever ensam än att jag har massa dåliga relationer och det får jag ju alltid så jag ska ge upp nu och lära mig trivas med att leva själv.
Även om det kanske inte är så de menar så översätter jag ju det till, ”ingen kan älska dig, kan du inte inse det och ge upp”

Varför ska jag vara tacksam att jag har mat på bordet och massa underbara vänner när alla andra får ha både mat, vänner och familj, hus, barn osv.
Dessutom vadå, massa underbara vänner, jo jo vist telefonboken är full och jag har massa med vänner på facebook, men ärlig hur många har tid att ses?
Alla har ju sina liv och sina familjer, och de få vänner jag har som är singlar eller lever i ett särbo förhållande har ju aldrig tid med nåt.
Sen är det ju faktiskt så att hur goa vänner man än har så när man är kär och ledsen, när man sitter och saknar så hjärtat blöder så är det inte mat på bordet man känner tacksamhet över eller att man har många vänner på facebook. Det är faktiskt bara min älskling som jag vill ha.

Ja jag är deprimerat, ja jag är ledsen och jag gråter men kan jag inte få vara det ett tag? Måste jag alltid skärpa mig och vara pigg och glad
Jag kanske inte är så kul att prata med eller att umgås med, men är det inte när man mår dåligt som vännerna prövas?

Jag vet att många blir galna över min kärlek, de tycker jag ska glömma honom och gå vidare, men jag kan inte glömma, jag har ingen knapp att trycka på så mina känslor försvinner. Allt har sin tid, jag tar en dag i taget och försöker leva så gott jag kan och kommer han tillbaka så får vi se vad jag känner då. Antingen har känslorna gått över eller så älskar jag honom lika mycket fortfarande. Den som lever får se. Det är inget jag kan styra över. Mitt hjärta bestämmer själv, jag kan inte styra mina känslor.

Vissa kan göra mig så irriterad. De envisas med att vara så överdrivet positiva att jag kräks, man får fan aldrig vara nere. Aldrig gnälla eller tycka lite synd om sig själv.

Som nu när jag står inför ett val att kanske operera mina bröst och aldrig mera ha någon känsel i dom, aldrig mera få ha den erogena zonen, aldrig få känna kåtheten växa när någon rör eller slickar på ens bröst.
Då avbryter hon mig genom att berätta någon jävla story om en blind som inte kunde njuta av rosornas vackra utseende men då satsade på att köpa rosor som doftade desto mera.
Jag bet ihop för att inte säga något dumt som skulle förstöra våran vänskap, men fy fan, inners inne ville jag bara skrika.

Ja ja hon menar väl, men kan jag inte få beklaga mig lite, kan jag inte få sörja och gråta efter min älskling utan att vara tacksam för mat på bordet och vännerna och kan jag inte få tycka att det är lite jobbigt att kanske operera bort mina bröst och aldrig mera ha känsel i dom och dessutom kanske dom blir skit fula.

Måste man alltid vara så jävla positiv och vara tacksam över det livet man har.
Herre gud, folk skulle bara veta hur många självmordstankar jag haft i mina dar. Så tacksam över livet är nog det sista jag är ibland, jag skulle gärna lämna detta jordeliv ibland.
Men jag vet att det är fel och fult att tycka så och känna så, därför säger jag det inte till någon, de skulle bara bli arga och tjata om hur jävla underbart livet är. Suck

Ibland ska man minsann tänka positivt, men när jag väljer att se saker positivt när det gäller min älskling då jävlar är det annan ton i pipan, då minsann ska jag inte tänka positivt, just när det gäller honom, då ska jag tänka negativa tankar och hur hopplöst allt är. Men allt annat i livet ska jag se så jävla ljust på. Varför då? Varför inte tvärtom?

Varför kan inte min älskling älska mig och vara nykter resten av sitt liv och vi får ett underbart liv med hus och barn och helt underbart tills vi dör 100 år gamla hand i hand.
Men se negativt och utgå från att jag får cancer, det gör dom ju ändå på Ks, där pratar de inte OM jag får cancer utan NÄR. Så jag är van och har tänkt så hela mitt liv, men det stör folk.

Enligt många så ska jag utgå från att min älskling super ihjäl sig men jag får absolut inte tänka tanken att jag får cancer.  Varför är det vara så?

Jag känner mig stark ibland och ledsen och deprimerad ibland så är det, just nu känner jag mig lite stark, jag tänker inte ge upp. Han är inne i sitt missbruk men när han kommer tillbaka till det nyktra livet så kommer vi få det bra igen. Jag måste tro och hoppas. Jag har ju lovat honom att inte ge upp.

När det kommer till min förebyggande bröst operation så får jag se, jag kommer inte fatta ett beslut detta år iaf.
Men om jag får cancer får de ta bort bägge brösten på en gång, så mycket har jag bestämt iaf.

En lång dag går mot sitt slut, en ganska bra dag trots allt. Hoppas bara inte mitt lugn blir förstört när jag kommer hem till facebook.

Sinnesro