Mamma

Min Mamma va en underbar Mamma. Hon va alltid glad och hon va vacker och snäll . Hon va den bästa Mamma man kan ha. Vi älskade henne oändligt mycket.

När Mamma och Pappa hämtade oss på dagis när vi va små luktade dom en speciell doft som jag än i dag kan minnas, de luktade från ritningarna på deras jobb, den doften va underbar, en speciell doft som för oss betydde hemgång.

Mamma va ledig någon dag i veckan och var hemma med mig och min lillebror och på eftermiddagen runt 16.30 stod vi tillsammans i köksfönstret och sjöng pappa kom hem, (brevet från lillan av Taube)ända tills vi såg pappa i backen och han vinkade. Då rusade vi till dörren för att möta upp honom.

Min barndom va underbar. Jag minns aldrig att pappa och mamma bråkade och varje fredag hade mamma köpt lösgodis som vi sorterade exakt lika mellan mig och min lillebror, sen fick vi ligga i soffan på kvällen med täcke och kuddar och vårat godis och somna framför tv´n. Det va helg !

Vi var alltid tillsammans.
Jag minns att jag inte ville sova borta som barn för jag ville inte missa en kväll med min familj framför tv´n.
Det är minnen idag och jag är evigt tacksam för dom fina minnen jag har.

På sommaren satt mamma med varm nyponsoppa på stranden med jacka när jag gick i simskola. Det va svinkallt i vattnet. Men vi kämpade på. Till slut va det Pappa som lärde mig simma.
På vintern byggde vi snökojor och va ute på Järva fältet med skidor och massäck, vi kunde vara ute en hel dag, bara familjen.
Varje onsdag va vi på Gubbis och såg speedway, vi hejade på getingarna och Pappa jobbade som funktionär, han stod alltid i andra kurvan.
Mamma hade sina favoriter, först va det Richard Helsén och sen när han åkte till England blev Erik Stenlund hennes favorit. Jag hade Dennis Juhlén.
Mamma ramade in en bild till mig på honom som jag hade vid sängen, han va min första kärlek. Jag va väl ca 9 - 10 år och jag minns att jag berättade för mamma hur det pirrade i magen när jag tänkte på honom.

Sommaren 1985 fik min Mamma bröstcancer, jag minns att hon berättade det för mig när hon skulle säga god natt, hon satt på min säng kant och va ledsen, och jag tröstade Mamma, jag berättade att jag sett på tv att bröstcancer går att bota och att man kan få nya bröst och att hon inte skulle vara ledsen för det gick att bota, det sa dom ju på tv.
Jag hade inte fyllt 11 år än.

Hon hade själv hittat knölen den va liten som en grön ärta. Men Mamma hittade den, hon va noga, Mormor dog i bröstcancer, så mamma viste hur noga det va att känna på brösten och gå på täta kontroller.

Bara några veckor senare opererades Mammas sjuka bröst bort. De tog bort hela bröstet för säkerhets skull.
Jag minns att hon hade ont och att min Lillebror inte kunde sova i hennes säng längre.
Jag minns att hon började gråta när de visade bikini modet på tv, för hon skulle inte kunna ha bikini igen, med de ärret hon hade och bara med ett bröst.
Jag minns att vi va med henne på ett ställe i stan där vi fick vara med och titta och känna ut en bröst protes till henne. Brorsan min var bäst på att känna att dom va lika, och Mamma och Pappa skrattade gott åt det.
Mamma och Pappa va noga med att vi fick vara med, barn ska inte behöva hamna utanför det gör dom bara rädda. Vi skulle gå igenom det här som en familj. Tillsammans.

Sommaren kom och vi åkte till Småland hela familjen ett par veckor och vi hade som vanligt en toppen semester ihop. Men jag minns att Mamma var lite trött och hängig.
När vi kom hem från semestern vet jag att mamma var öm i kroppen, som träningsvärk. Hon trodde det kanske var för att hon plockat bär i våran trädgård. Men när värken inte gick över sökte hon upp läkaren. Det va början av Augusti. Mamma blir inlagd. Först på Löwenströmska sen på Radiumhemmet Ks. Hon hade då cancer bl.a. i lever och skelett.

Jag minns inte så noga resten, men jag vet att vi fick hälsa på henne ibland på sjukhuset, en gång fick jag en vit jacka av Pappa precis innan. Jag har en i dag kvar den jackan, har inte kunnat slänga den.
Vet att hon fick permis från sjukhuset, men jag minns inte allt, min bror berättade att vi var på landet och att mamma kom med sjuktransport och att hon va väldigt dålig. Men jag minns inget av detta. Jag minns inte henne som så sjuk. Allt gick så fort och mycket har jag förträngt.
Jag minns att Mamma hade permis en gång och vi var hemma, i vardagsrummet hade vi en skånsk spettekaka som Mamma hade fått av sin vän Gunell. Jag sa till Mamma att vi skulle äta den till jul. Mamma svarade att “det kan ni göra” och hon log mot mig, jag tyckte det va konstigt att hon sa ni och inte vi, men tänkte inte mer på det.
Den 10 september 1986 somnar Mamma in. Hon fyllde 40 år samma dag. Jag var då 12 år och min bror 8 år.
Pappa var hos henne på morgonen men skulle åka och hämta blommor och fixa något på jobbet, läkarna sa att nu kunde han åka, men Pappa hann inte mer än komma till jobbet så ringde dom från sjukhuset. Mamma hade somnat för alltid.

Jag vet att jag satt och väntade utanför naturvetenskaps klassrummet, vi satt hela klassen och väntade i korridoren när det kom en tant och frågade efter mig. Min Pappa hade ringt, jag var tvungen att åka hem, något hade hänt.
Jag förstod direkt men samtidigt inte, jag cyklade hem allt vad jag kunde, tårarna rann längst kinderna medans jag cyklade så fort jag kunde. Jag vet att jag mötte Paul och en annan kille på vägen och att vi hälsade när jag snabbt cyklade förbi. När jag kom hem satt farmor i köket och grät. Allt är så luddigt, jag minns nästan inget, bara korta bilder. Jag minns att det va kaos, det va ju mammas 40 års dag så folk ringde och kom för att gratta henne. En av Mammas vänner Barbera kom med present. - en parfym. Den parfymen fick jag sen.
Jag har ingen aning om hur jag somnade den natten, men jag gick i alla fall till skolan dagen efter. Jag sa inget till någon, jag vet inte varför. Kanske för att om ingen viste kunde jag lotsas som om det inte hänt. Om jag inte sa det högt så fanns det inte. Jag försökte leva som om Mamma va bortrest, på något sätt gör jag det nog än. Men efter tre dagar frågade mina vänner Karin och Malin hur min mamma mådde och då kunde jag inte hålla sanningen borta längre. Jag vet inte vad verken jag eller dom sa, vet bara att jag på något sätt fick fram att min Mamma var död.

Jag vet inte hur jag överlevde, flera år är som bortförträngda. Jag tror begravningen var en fredag, vi hade friluftsdag i skolan. Precis innan vi skulle gå in i kyrkan satt en liten fågel på kanten till dammen som ligger utanför kapellet. Fågeln tittade länge och varmt in i mina ögon och det kändes som om Mamma sa farväl. Mer än så minns jag inte av Mammas begravning.

Tiden efter min Mammas död och den månaden Mamma var sjuk är som borta ur mitt minne, jag vet inte vad som hände eller vad jag tänkte. Allt är suddigt och stora bitar i mitt liv är helt borta. Jag försökte leva på som om ingenting hade hänt, som om min mamma bara var bortrest. Jag bet ihop och sköt bort mina känslor. Hjärnans sätt att överleva en sådan kris är ju att förtränga, jag var bara 12 år. Kanske kommer jag minnas en dag, kanske inte.

Men på något sätt levde jag, min lillebror och min Pappa vidare tillsammans. Pappa försökte finnas där både som Pappa och Mamma, gick i affärer med mig i timmar och allt annat tufft som det innebär att vara ensam med en tonårsdotter. Det måste varit väldigt tufft för jag var nog ingen lätt tonåring och det var inte min lillebror heller. Vi hade alla våra sätt att överleva och förtränga våran sorg och saknad.
Men vi kämpade ihop. Jag tog hand om min bror och min Pappa och dom tog hand om mig, så gott de kunde. Vi överlevde tillsammans. Vi var en familj även om en stol alltid var tom vid köksbordet.

Det går inte en dag utan att jag tänker på min Mamma och saknar henne. Det värsta är att man inte minns hennes röst längre, eller hennes doft. Vill minnas.
Men jag minns att hon va den bästa Mamman man kan ha och den tiden vi fick med henne var underbar och vi kommer alltid att älska våran Mamma. Jag hoppas vi en dag ses igen.
Jag skulle göra vad som helst för att få höra hennes röst igen och få den där kramen bara Mammor kan ge.
Jag har så ofta väntat på att hon ska “spöka”, bara komma och säga ett par varma ord när jag har det som jobbigast. Men jag har aldrig sett eller hört henne, men jag är övertygad om att hon finns där och vakar över mig och min bror på något sätt. Våran Mamma skulle aldrig överge oss.

Tack Mamma för dom fina åren vi fick tillsammans. Älskar dig Mamma.


Din Dotter .

Sinnesro

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0