Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

R och jag träffades på nätet för över 2 år sedan, vi började flirta med varandra, jag minns att jag tyckte han var skit snygg och han tyckte tydligen det samma om mig. Vi flirtade och skrev lite till varandra med det hände inget mera, han hamnade i ett förhållande och senare samma år hamnade jag i ett förhållande, men vi hade kvar varandra på Facebook och någon gång då och då kom en liten puff eller en kommentar.
När mitt förhållande rasade och jag var nere så skickade han lite uppmuntrande ord till mig, orden värmde och när mina sår började läka skrev R mer och mer till mig och vid julen 2009 började vi ha nästan daglig kontakt via nätet.
Vi pratade mer och mer och vi hade så mycket gemensamt, de dagar han inte skrev kände jag en enorm saknad och jag började förstå att jag började få känslor för denna vackra man..
Vi fortsatte att skriva små meddelanden till varandra via facebook och när han skrev att han hade varit nykter under nyår så kände jag att denna man bara måste jag träffa. Eftersom jag haft sådan otur med andra män och deras alkoholvanor så var ju en kille som kunde vara nykter på nyårsafton helt perfekt.

Efter ett tag så bytte vi nummer och vi började skicka sms till varandra, många sms till varandra, vi kunde sitta och smsa till varandra hela kvällarna och han kunde skicka sms jätte tidigt på morgonen när han var på väg till jobbet bara för att säga att han tänker på mig.

Jag blev kanon kär och jag tror aldrig jag känt en så stor kärlek och en sådan trygghet som jag kände med honom, han var bara för bra för att vara sann.
Vi pratade i timmar i telefon och vi smsade varandra mycket och ofta.
Vi var så enormt lika och hade så enormt mycket gemensamt, jag föll mer och mer för honom.
Han var nykter alkoholist men nykter sedan några månader. Först blev jag lite rädd, vet av erfarenhet hur tufft det kan vara men eftersom han gick i behandling och varit nykter ett par månader så bestämde jag mig för att satsa.
Eftersom min bror och min pappa är nyktra alkoholister så vet jag vad det innebär men också att det kan gå bra med rätt hjälp och stöd och att det är enormt fina människor.
Dessutom hade nu R och jag ännu mera gemensamt - de 12 stegen.

Vi pratade öppet om allt, om vår barndom och våra missbruk. Jag om mina problem som yngre med ätstörningar, destruktiva beteenden och att jag skar mig mycket.
Han om sitt missbruk och trasiga barndom.
Vi kunde prata om allt och för första gången i mitt liv delade jag allt det jobbiga jag gått igenom med någon, han lyssnade, frågade och förstod.
Vi pratade i timmar om allt och han viste snabbt mer om mig än någon annan.

I början på februari så träffades vi i verkligheten, vi kysste varandra i vinterkylan direkt. Jag kunde inte hålla mig och han var så underbar på alla sätt, han även kysstes som en gud.

Vi gick hand i hand genom den lilla staden han bodde i och jag har nog aldrig känt mig så stolt och lycklig i mitt liv. Jag fick gå hand i hand på en öppen gata med en vacker, nykter och underbar kille.
Efter ett tag åkte vi hem till honom, till hemmet han bodde på, vi låg i timmar och hånglade som tonåringar, vi fick inte nog av varandra.
På kvällen åkte jag hem, han följde mig till tåget, men redan efter 5 min kom ett sms. Jag var så lycklig och jag önskar att tiden stannade där då.
Vi träffades när vi kunde, men pga. avståndet så blev det inte så jätte ofta, men vi pratade i telefon flera timmar per dag och vi smsade varandra mycket och ofta.
Tiden gick och vi var så kära och så lyckliga.
För första gången så var det någon som tog hand om mig, han var stor och stark och jag kunde krypa upp i hans famn och känna mig trygg, han lyssnade och han förstod.
Han var så kramgo och pussig och vi klängde på varandra hela tiden. Jag älskar att känna hans närhet.
Det går inte att beskriva med ord hur lycklig jag är när jag är med honom.
Vi tittade varandra djupt i ögonen och berättade för varandra hur kära vi var och att vi aldrig skulle lämna varandra. Jag litade på honom och för en gång skull var jag aldrig svartsjuk, han bekräftade mig så mycket att jag aldrig kände den känslan.
Livet lekte och jag bara njöt av allt.

Så kom dagen då han inte svarade på ett sms, jag anade misstanke direkt, magkänslan sa att något var knas. Han skulle på hockey och hade fått ”permission” från hemmet han bodde på.
Jag bara viste att något va fel, han svara alltid.
Jag försökte övertyga mig att det nog var slut på batterier, att han snart skulle höra av sig, men efter ett dygn så kom tårarna. Jag grät och grät, skickade sms men dom kom inte fram, kanske var batterierna slut iaf?
På måndags morgonen kom leveransrapporten på mina sms, jag vaknade och ringde upp direkt, han svarade och bekräftade det jag trodde, han hade tagit ett återfall och druckit och rökt hela helgen. Nu var han på jobbet trots allt, han mådde jätte dåligt och hade ångest och skämdes, han berättade att han inte hade vågat ringa mig och jag grät i telefonen och sa att allt ordnar sig, jag finns här för honom, vi tar oss igenom det här tillsammans, vi fixar det här.
Det lät som han grät i telefon han också och han sa att han tycker om mig så enormt mycket.
Vi skulle höras senare eftersom han var på jobbet och efter att sagt puss puss och hur mycket vi saknade varandra så la vi på.
Men vi hördes inte senare, han blev borta i en vecka till, han svarade inte när jag ringde och inte på mina sms.
Jag grät och grät, jag saknade honom så enormt mycket att jag trodde att hjärtat skulle spricka.

Efter en vecka kom ett sms där han förklarade att han inte orkade prata men att han längtade tillbaka till nykterheten och att han snart skulle hoppa av.
Vi började ha lite sms kontakt och efter 5 dagar så hade han sin första nyktra dag. Då hade han varit ute och druckit och drogat i över 2 veckor.

Vi kämpade oss tillbaka och även om han inte klarade av nykterheten helt så gick det åt rätt håll och tillsammans skulle vi fixa det.
Vi hade daglig kontakt igen och träffades så fort vi kunde, han hade skött jobbet så det hade han kvar och mig hade han absolut kvar. Min kärlek va starkare än någonsin.
Sakta men säkert byggdes en ny trygghet upp och jag började våga lita på honom igen, han hörde alltid av sig och gick alltid att nå. Vi pratade mycket i telefon varje dag.

Vi var så kära och vi saknade varandra hela tiden. Jag har aldrig någonsin träffat en kille som var så kär i mig så det var en helt ny och underbar känsla.
Det var ju så här kärleken skulle vara, helt underbart.
Varje dag var jag tacksam mot livet och luften jag andades, jag längtade hela tiden efter nästa sms eller nästa samtal eller när vi kunde ses igen.
Veckorna gick och vi kämpade på mot hans törst och abstinens, men ibland blev hans sug för stort och han drack sig full.

Efter bandy finalen som vi gick på tillsammans och som han blev trots att jag var med, kanon full på, så bestämde han sig för att söka ny och bättre hjälp,
Han la korten på bordet för alla och fick ledigt från jobbet för att gå en behandling och ta tag i sitt missbruk en gång för alla, denna gång skulle han klara det.
Jag ska fixa det här gumman, jag ska bli nykter, jag ska klara det, sa han alltid.

Han fick en tid hos en alkoholterapeut en vecka senare, på tisdagen. Han såg fram emot att behandlingen skulle börja och han förberedde mig på allt som kunde ske, att han kanske skulle behöva flytta till någon hem i norrland och att vi kanske inte kan eller får ha daglig kontakt under en tid.
Men vi skulle klara det tillsammans, vi tycker ju om varandra så mycket, så det här skulle vi klara. Vi tycker om varandra till Kina och tillbaka som vi alltid sa.
Dagarna gick och jag såg och hörde att det ibland va riktigt tufft för honom, men jag trodde han skulle klara det och om ha inte gjorde det skulle vi ta nya tag.

På helgen innan behandlingen skulle börja var jag där och trots att jag inte fick sova där så envisandes han med att jag absolut skulle sova över, han skulle fixa det där med personalen sen.
På hans skrivbort låg ett kort på mig och en ram och en sax, han höll på att rama in ett kort på mig, när jag såg det blev jag alldeles varm i kroppen av lycka. Ingen har någonsin gjort så, ingen har någonsin varit så kär i mig som han är, jag är världens lyckligaste kvinna. Tänkte jag.
Vi tittade på film och hade mysigt hela lördagen och söndagen, men han var trött, seg och frånvarande. Han ville ligga och mysa och kramas men visade inget intresse för sex.
Han var go och mysig och pussade och kramade mig mycket, men han var låg och inte som han brukade, jag frågade och försökte ta reda på vad det var, men fick bara till svar att han var seg bara. Jag frågade om jag skulle åka hem men det ville han inte, han kramade om mig hårt och sa att han ville vara med mig, alltid.

På söndagen skjutsade jag honom till ett aa möte vid 17.00 tiden och sen åkte jag hem. Han höll min hand hårt i bilen och pussade mig hej då innan han slängde igen dörren.
Jag ringde honom när jag kom hem men han svarade inte. Jag tänkte att han behövde vara ifred efter mötet så jag lät honom vara.
På måndagen va han som vanligt igen, vi pratade på dagen och han va lika glad och go. Heeeej baby svarade han alltid när jag ringde och det gjorde han nu med, vi pratade en kortis men sen ropade chefen för hemmet på honom så vi var tvungna att lägga på, som vanligt med orden puss puss, längtar efter dig.
På kvällen vid 18.00 tiden kom han in på msn och eftersom jag var på jobbet så pratade vi bara en kortis, han hade äntligen fått Internet så han kollade på sina favorit fotbolls sidor.
Jag skulle ringa honom när jag åkte från jobbet vid 19.30 tiden. Allt va som vanligt och han va lika söt och gullig som alltid, pussar och fina ord. Det sista han skrev var, då hörs vi sen då. Puss puss.
Men när jag ringde svarade han inte och sedan dess är han borta.

De första dagarna försökte jag ringa honom med fick inget svar jag bara grät. Jag var rädd att han hade lämnat mig för att jag gjort något fel eller att känslorna inte fanns där, men sen när paniken lagt sig efter ca 3 dagar, så förstod jag att han tagit ett återfall, att han dragit ut, stuckit från allt och bara super.
Jag skickade ett sms på hans födelsedag men annars försökte jag ligga lågt. Jag vet ju att varje gång jag hör av mig till honom när han är ”ute” så får han ännu mera ångest, känner skam, ånger m.m. och dricker därför ännu mera.
Så jag skickade något sms i veckan men orden att jag finns här, väntar på honom, saknar honom och älskar honom.
Dagarna går och jag hoppades att han skulle vara ute ungefär lika länge som sist, även om han själv trodde att så länge som han va ute sist, kommer han ju inte vara ute om han nu går ut igen.

Men dagarna gick och när han varit ”ute” över två veckor började jag må sämre igen. Saknaden blev värre och värre, jag var på något sätt inställd på att återfallet skulle vara ca två veckor, jag vet att jag inte kunde veta det men på något sätt blev min hjärna och kropp inställd på två veckor. Tårarna började rinna igen och frustrationen över att inte veta något och inte ha någon kontakt höll på att göra mig galen, tänk om han inte är på ett återfall?!?! Panik.
Jag tog kontakt med min terapeut som jag träffade förut, hon var inge bra tyckte jag men nu tog jag allt jag kunde få för att överleva. Jag mailade även en gamla vän från Al-anon, vi hade inte hörts på många år men jag behövde hjälp och det gick inte att tänka på rätt och fel, jag tog chansen och bad om hjälp av alla jag kunde.


Jag kontaktade även hans syster och efter att hon pratat med honom fick jag svar, mina misstankar stämde han var ute och drack. Det kändes på något sätt bättre, nu viste jag ju att det inte handlade om mig personligen.
Jag viste nu att det var sant att han drack och att även hon hade haft svårt att få kontakt med honom och det kändes bättre att veta med säkerhet att det jag misstänkte stämde. Nu va det bara att vänta och hoppas att han skulle vilja komma tillbaka till mig och nykterheten snart, att han skulle nå sin botten och komma igen.

Dagarna blev veckor och jag fortsatte skicka nåt sms i veckan och hoppas att det skulle leda till något, jag mådde iaf bra av att skicka dom, min ångest och saknad blev lite mindre när jag sänt ett sms och eftersom telefonen var mycket avstängd så var ju leverans rapporten när telefonen slogs på, det ända sättet för mig att veta att han iaf levde.

Jag började spionera så gott jag kunde på facebook för att se om han varit inne, men det var han sällan, ja nästan aldrig, vad jag kunde se. Men jag började och avslutade vare dag genom att titta på våran relations status där våra namn så fint stod tillsammans. Jag var stolt och glad att våra namn stod så, det var ju allt jag hade kvar.

Så en morgon va hans namn borta, det stod att han va tillsammans med en annan tjej!
Jag bara satt och stirrade i panik på datorn. Det går inte att beskriva känslan, jag kunde inte andas, kunde inte gråta jag bara kände hur någon drog undan mattan och hur jag bara ville dö. Efter någon minut kom tårarna och ångesten igång, jag hyper ventilerade och kippade efter luft, nu dör jag tänkte jag, nu dör jag. Jag tog telefonen och ringde alla vänner jag kunde komma på, men ingen svarade. Jag kände hur jag ville kräkas, sprang in på toaletten och hulkade, men bara galla kom upp.
Jag tog några djupa andetag och började ringa mina vänner igen, till slut svarade min killkompis som bor på neråt i landet. Han lugnade mig och sa att det förmodligen va någon fylle grej eftersom det skedde mitt i natten. Jag tog mig samman och jag minns inte vad han sa, men jag lugnade ner mig och började läsa allt jag kunde komma åt på nätet, i detalj allt jag hittade om dom två.
Jag ringde min älskling flera gånger men inget svar, jag skickade sms, men inget svar.

Jag fortsatte i panik att leta efter fakta och känna efter vad min magkänsla sa.
Det kan inte vara något mellan dom, han skulle aldrig göra så mot mig det vet jag ju, men nu var han ju på fyllan, kanske är han annorlunda då? Han sa att jag aldrig behövde oroa mig för att han skulle vara otrogen, inte ens på fyllan skulle han kunna vara det. Men alla missbrukare ljuger ju så hur kan jag tro på det?
Men när han dricker så är han bara intresserad av alkoholen, han skiter ju i allt annat, och sexlust har han då inte, det vet jag ju, eller? Tankarna snurrade, jag sprang in på toaletten och spydde lite till, men inget mer än galla kom denna gång heller.
Jag grät och grät men fortsatte leta efter fakta. Inget antydde att de är mer än gamla vänner, inget gullig och inget kärleksfullt var sagt mellan dom. Deras vänner verkade mer eller mindre väldigt förvånade och jag började mer och mer tro att det va en fylle grej eller något liknade, de var vänner och hon kanske ville bli av med någon dejt eller nåt. Det var ju ändå vårat datum som stod. Vårat års datum stod kvar, det måste ju betyda något.
Dagarna gick och jag vande mig med att deras namn stod där på facebook. Det gjorde ont, förbannat ont, men jag vande mig på något sjukt sätt. Det va inget mellan dom, det var jag nästan övertygad om. Min magkänsla sa det och jag ska lyssna på den har jag lärt mig.
Min terapeut var övertygad om att jag inte behöver oroa mig för andra tjejer det är alkoholen jag ska oroa mig för inget annat. En gammal vän som varit riktigt tung missbrukare stöttade mig och sa det samma. Andra tjejer är inte problemet det är missbruket som är problemet och det är hans hälsa du ska oroa dig för.
Orolig var jag. För allt, åter igen skickade jag ett sms till hans syster, jag var bara tvungen att få veta att han levde och om hon viste något om någon annan tjej. Hon svarade att hon inte viste vad han höll på mig, att det spårat ut men att hon inte hört något om någon annan tjej.

Jag ringde hemmet han bodde på, men de har ju tystnadsplikt så de kunde inget säga men av hennes otroligt nervösa beteende när jag sa vem jag var och vem jag sökte och undrade om han va ok, sa ju rätt tydligt att han va långt ifrån okej.
Jag ringde häktet i staden han bor i men de kunde inget säga, såklart. Jag viste att det var en chansning men va fan man kan ju inte få annat än ett nej.
Sen ringde jag tingsrätten och kollade när hans rättegång skulle vara, jag viste ju att det skulle vara en sådan nu på våren för ett fylle slagsmål under förra återfallet han hade innan vi träffades.

26 maj är den, äntligen ett datum. Vet inte varför det är så skönt med ett datum, och vad det datumet kan ge mig, han kanske inte ens dyker upp på rättegången, men kanske, kanske döms han till vård, kanske kan det datumet vara början på något nytt och bra. Nu har jag ett datum att se fram emot på nåt sätt. Jag har ju inget annat, så ett halmstrå här och ett halmstrå där är ju allt jag kan skrapa ihop. Jag ber till högre makter att 26 maj blir vändningen.

Jag letade upp en Al-anon grupp och tog mod och kraft och gick dit, det va skönt och jobbigt på samma gång. Gemenskapen i gruppen ger värme och kraft, men när det va min tur att delge så grät jag som ett barn, jag drog en snabbresumé över mitt liv medans tårarna rann och alla i rummet såg ganska tagna ut när jag var klar. Men det va skönt att jag vågade gå dit helt ensam och när vi tillsammans läste sinnesro bönen var jag riktigt stolt över mig själv men jag frös så jag skakade. Det tog någon timme innan jag slutade skaka, förmodligen av pressen och alla känslor. Men jag klarade det och jag har hittat en grupp jag kan gå till varje söndag, för min skull men även för min älskling skull, jag måste ju vara stark och frisk när han kommer tillbaka, om han nu kommer tillbaka.

Veckorna fortsatte att gå och jag åkte utomlands med min kompis, resan var bokad och min älskling viste att jag skulle åka men han hann aldrig få veta när. Det var enormt jobbigt att släppa taget och åka iväg. Jag ville vara hemma och leta information på nätet och bevaka mobilen, gråta och skrika när jag ville. Men det var bara att packa resväskan och åka, jag skulle aldrig svika min vän, vi skulle åka iväg och ha det skönt i solen och så fick det bli.

Jag bestämde mig för att skicka ett mms till honom, mig i solen vid polen och så blev det, han fick två mms från solen och sen ett vykort med snigelposten, eftersom han är skriven hos sin syster så skickade jag det dit.
Semestern var nog nyttig för mig, jag kunde inte kolla på facebook eller msn, jag hade bara min mobil där han kunde nå mig om han ville och den var tätt intill mig hela tiden som vanligt, men bortsätt från det så var jag fri från mina tvångstankar. Jag kunde inte kontrollera, jag var tvungen att släppa taget.

Vi shoppade en hel del och shopping lindrar alltid min ångest, och jag höll mig från att gråta nästan hela veckan. Vi slappade och tog det lugnt och tog max två öl per dag, lagom då jag känner ett enormt hat mot alkoholen men ville ändå ha semester med en öl i solen vid polen.

Så där låg vi vid polen och njöt av värmen, vi hade en riktigt ”tant semester” utan festande och tidiga kvällar och tidiga mornar.
Jag lyckades även läsa en halv bok, jag som aldrig läser men denna bok fastnade jag i. Mia Törnblom, Så dumt! En jätte bra bok som passade mig perfekt, även om jag viste mycket innan så förstod jag mer och mer om min älsklings sjukdom och hur han tänker och känner, att han vist kan älska mig trots att han inte hör av sig och att det finns hopp.
Jag låg där i min bikini i solen, tårarna rann under solglasögonen och jag läste sida efter sida och ju mer jag läste ju mera förstod jag och ju mera ville jag vänta, stanna och kämpa för oss och för honom. Jag kände mig stark och det gjorde mig övertygad om att vi skulle klara detta.

När jag kom hem solbränd och lite starkare satte jag självklart på datorn, och Yes han hade varit inne och han hade tagit bort det där med förhållandet med den där tjejen. Jag tog det som ett direkt meddelande till mig, varför skulle han annars ta bort det?  Det står kvar på hennes sida och det står fortfarande vårat datum men det är borta på hans sida, det första han gjorde när han kom in på Internet igen va att ta bort det som gjort mig så ledsen, det bara måste ha varit ett meddelande till mig. Jag blev glad och stark och kände mig nästan lycklig för en stund, tänk va lite som behövs för att jag ska bli glad. Men så kändes det, det var en stor lättnad för mig.

Jag skickade som vanligt iväg 1-2 sms i veckan och denna gång berättade jag att jag kommit hem och att jag saknade honom.

Men så brakade jag ihop totalt igen. Jag råkade vara inne på facebook exakt samtidigt som han var inne. Jag såg hur hans kort var borta, alla hans bilder, jag gick in på en av hans vänner för att se om han skrivit något och upptäcker då att profilbilden va ny, jag går tillbaka till hans sida och ser att han lagt upp en ny bild på sig, i samma sekund som jag var inne på hans sida, han är alltså där nu, vi är på samma sida samtidigt han sitter bakom skärmen, så nära mig men ändå så långt borta, jag ser hur han ändrar på sin sida, han lever och han är där här och nu.

Tårarna började rinna, hjärtat slog så hårt att jag trodde det skulle gå sönder, jag får en ångest attack, springer iväg stört gråtande trots att jag var på jobbet, jag låser in mig på toaletten grät hysteriskt. Går tillbaka till min plats, skriver ett privat meddelande till honom på facebook att han måste kontakta mig att jag måste få veta vad som sker. Men han svarade inte.
Jag satt länge och tittade på det nya kortet, han är ju så grymt snygg, Kortet är hårt och jag tycker jag ser att han mår rätt piss, han har gått ner i vikt, rakat av sig håret, satt in ett örhänge, solglasögon på och sen står han mot en vägg och visar fingret. Men trots den hårda attityden är han så jävla fin, jag gråter för att jag saknar honom, jag gråter för att jag inte får vara hos honom, jag gråter för att jag älskar honom och för att han är så svår att nå. Jag vill ju vara vid hans sida.
Jag ringer honom, men han svara inte. Jag vet att han ser att jag ringer, han tittar säkert på telefonen och ser att det är jag, han sitter ju vid datorn och skriver på facebook. Men han svarar inte.
Jag ser att folk börjar kommentera kortet, han svarar, det är mest larv, de retas och larvar sig men de skrivs en hel del, men jag kan inte skriva något, han har gjort någon inställning så jag inte kan skriva, det gör så jävla ont att se andra få prata med honom men inte jag, jag kan bara sitta och titta på när min älskling pratar med andra och de pratar med honom, tårarna rinner, snoret rinner, sminket ligger svart på kinderna. Jag kan inte sluta gråta, jag kan inte skärpa mig, han har blockat mig.
Men han har inte tagit bort mig som vän, tack o lov, bara blockat mig.

Efter två timmar skickar jag ett sms, veckans sms kvot är egentligen redan gjord men jag skickar ändå. Jag måste få ut min ångest. Skriver att jag sett att han varit på facebook, att jag tycker han är skit snygg på bilden och att jag saknar honom, jag frågar varför han blockat mig och vad som händer, att jag är hans flickvän och att jag tycker om honom så jävla mycket, att jag förstår att han är ute och dricker och säkert gjort massa dumt men att jag finns kvar precis som jag lovade.
Han svarar såklart inte, jag sänder samma text som mail. Men inget svar.
Jag grät i timmar, tårarna tog inte slut, när jag kom hem från jobbet värkte huvudet och jag fortsatte gråta tills ögonen inte orkade mera, lusten att skära mig kom tillbaka, jag längtade efter smärtan som är så enormt skön, längtade efter det varma blodet som gör att man mår så mycket bättre. Jag ville så gärna skära mig så som jag gjorde som tonåring, men min vuxna kloka hjärna höll mig tillbaka, jag bäddade ner mig med katterna mina och somnade till slut.

I drömmarna är vi alltid tillsammans och vi är alltid lyckligt kära, oavsett om han dricker eller är nykter i mina drömmar så är vi tillsammans och vi är kära och lyckliga.

Vid 4 på morgonen vaknar jag av att huvudet spränger än, jag tar en tablett och försöker somna om. Ska upp tidigt ska till min terapeut klockan 9 på morgonen, längtar efter henne tänker jag innan jag somnar.

Vaknar strax innan klockan ringer. Ensamheten och saknaden gör mig galen, den äter upp mig inifrån.
Kliver upp och pallrar mig väg till terapeuten. Hon var kanon. Jag grät som en idiot men när jag efter 40 min terapi kommer ut är jag starkare.
Han är inne i ett missbruk, jag ger honom ångest och dåligt samvete, han känner skam och mår piss av att se och höra från mig, jag tillhör den nyktra delen av hans liv, den delen han inte orkar med just nu. Han är sjuk och han är inne i sitt missbruk. Han hör av sig när han kan och orkar, när han är nykter. Jag kan bara vänta och låta honom vara.
Vänta och se vad som sker, en dag i taget.

Hur fel det än kanske låter så älskar jag honom, jag vill inte ge upp än. Jag tror fortfarande han är mannen i mitt liv och att kommer fixa det här.
Någon gång måste kärleken vinna och jag vet att våran kärlek är stark, även om hans kärlek till alkoholen just nu är större.

Jag älskar honom, även om han är en alkoholist.
Men jag älskar honom mera som nykter alkoholist, mycket mera. Men bara han kan ta det steget.

Sinnesro