En berättelse om medberoende.
Jag känner en kvinna. Vi kan kalla henne Engla. Engla är en kvinna som sedan barnsben har lärt sig att åsidosätta sina egna behov. Hon är en kvinna som har fått lära sig att hennes egna känslor inte är lika mycket värda som andras.. Hon har lärt sig att hennes uppgift är att ta hand om de svaga och hon har växt upp i den känslan och vetskapen, och det formar henne än idag.
En dag såg Engla en flicka som höll på att drunkna i Vanmaktens sjö och utan att tänka sig för kastade sig Engla ut i de skrämmande vågorna för att försöka rädda den lilla flickans liv.. Hon fick tag i den livlösa kroppen och hon trampade vatten tills fötterna domnade bort. Och hon höll den trötta flickkroppen tätt intill sin egen för att värma den, och hon lyfte flickans huvud över vattenytan, och hon kämpade tills fingertopparna blödde för att rädda livet på den lilla flickan..
Men till sist kom Engla till en punkt när hon upptäckte att hennes egna krafter sinade och tog slut. Det blev alldeles för tungt för henne att bära upp de båda kropparna, och hon började själv att sjunka mot botten.. De båda sjönk tillsammans.. Då förstod Engla att det enda sättet att rädda livet på dem båda var att släppa taget om varandra. Den lilla flickan skrek skräckslaget och hennes livrädda ögonvitor lyste upp det mörka okända vattnet, medan Engla blundade hårt och lösgjorde sig från flickans hårdhänta och ångestfyllda grepp.. Och när hon hade släppt taget om sin medmänniska så upptäckte hon till sin förvåning att flickan faktiskt kunde simma själv... (!) Hon plaskade förvisso hysteriskt till en början, men såsmåningom började hon att simma målmedvetet och båda tog de sig stärkta upp till vattenytan igen..
(Av detta kan man lära sig att se skillnaden på att hjälpa och att stjälpa. Engla ville ju inget hellre än att hjälpa den lilla flickan, och intentionen var allt igenom god, ingen kan säga något annat, men man kan inte rädda en annan människa genom att förinta sig själv och sina egna behov... och det kan ta tid att upptäcka..)
Nästa gång Engla gick förbi Vanmaktens sjö så såg hon den lilla bleka flickan i vattnet igen... Flickan viftade febrilt med armarna och försökte få Engla att hoppa i och hjälpa henne igen, flickan ville ju inte vara ensam i den mörka otäcka sjön.. Hon ville ha någon som värmde henne, nån som tog hand om henne, och hon skrek högt högt.. Men den här gången hämtade Engla istället en livboj som hon kastade till flickan, och sen stod hon kvar vid strandkanten och väntade på flickan istället.. Resultatet av detta blev att flickan blev stärkt av att återigen upptäcka att hon faktiskt KLARADE AV ATT RÄDDA SIG SJÄLV, även i det djupaste mörker, och Engla blev stärkt av att upptäcka att hon faktiskt gjorde mer nytta när hon var stark och hel än när hon krampaktigt höll fast av kärlek... För så länge Engla höll flickan över vattenytan så behövde hon ju inte lära sig att simma själv..
Mitt råd till dig är: Fundera på vem den lilla flickan symboliserar i DITT liv? Finns det situationer när DU måste sätta DIG och DIN hälsa i första hand och isåfall VARFÖR? Vänd dig inåt ibland, och fråga dig själv vad som är rätt och vad som är fel för just DIG? LYSSNA på vad din intuition säger, LYSSNA på din magkänsla och ditt hjärta och låt dig inte vilseledas.. Döm inte dig själv för handlingar som du har gjort i ren okunskap, man handlar utifrån den vetskap man har, och lär sig därefter under resans gång av sina misstag.....
Texten lånad av blogg: http://mammamija.blogg.se
Sinnesro
