Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Nu blir det mera bloggande här igen.
Bloggat mycket i min “öppna” blogg men det är svårt, mina känslor bubblar och jag skriver på, det har funkat bra, även om vissa tycker jag är rätt patetisk.

Sen upptäckte jag att “han” Han som jag kallar “ de blå ögonen” eller M, har börjat blogga och då blev jag livrädd att han hittat min blogg. Vill absolut inte att han ska läsa mina tankar om honom.
Han kommer ju veta direkt att det är han och dom känslorna jag har för honom är han nog inte riktigt beredd på att läsa i ord.
När jag upptäckte hans blogg första gången i så hade han inte skrivit ett ord sedan 2008 men när jag kikade in där i går igen hade han börjat blogga igen bara 3 dagar efter jag hittade hans gamla blogg. Är det inte kusligt?
Tack och lov skrev han bara två inlägg den helgen och nu har det varit tyst där i över 1 vecka.
Vet inte om jag är beredd på att läsa hans tankar. Rädd att läsa något jag inte vill veta.
Men de flesta killar startar ju massa saker men pallar inte fortsätta så jag hoppas att hans bloggande inte blir så stor grej.

Hans tjej flyttade iaf för 1 ½ vecka sedan. Separationen är nu klar och den verkar blivit tuff sista veckorna. Vi har inte haft så mycket kontakt under separationen.
Han sa förlåt till mig men att han inte orkade ha kontakt med någon just nu och det har jag accepterat och respekterat. Så vi har inte haft någon kontakt sedan slutet av september.
Ibland gillar vi något på facebook osv, så helt dött är det ju inte. Han skrev förra lördagen hur tufft det var med allt och då skrev jag “styrkekramar” vilket han gillade. Så vi har kontakt men ändå inte.

Jag går ärligt talat och väntar som en idiot på att hans ska ringa. Längtar ihjäl mig och ältar varje liten grej om och om igen.
Har min absolut bästa vän just nu S, hon lyssnar på allt och tar emot mina tårar. Hon är just nu mitt absoluta allt.
Annars är det mest tankar som snurrar och en väntan på att telefonen skall ringa.
Jag blandar väntan, med lite oro och svartsjuka, gamla erfarenheter och ångset till en riktig soppa.
Jag funkar dock lite bättre än när R var på tapeten, så lite ara väl terapin gett.

Det blir iaf mer bloggande här nu och mer ytligt bloggande i min andra blogg.

Ska försöka sammanställa lite vad som hänt senare.

/Sinnesro

Hade ett långt och bra samtal med en manlig kollega och vän i natt. Han är verkligen gullig och vi hade ett bra samtal och han hjälpte mig bli av med ångesten och lite av rädslan.
Han vet hur det är och vi deppade ihop och stöttade varandra.
Det vad precis vad jag behövde i natt.

Sen när jag kom hem i morse sov jag i två timmar, drömde om M och vaknade av att telefonen ringde men det var inte han.
Sov orolig någon timme till men sen va det dags att gå upp och fixa sig till överrasknings festen som vi skulle ha i Sigtuna för min kära vän som fyller 40år.
Jag hann kommentera M´s status på facebook, han är verkligen nere och har det tufft nu, han saknar sin morfar och jag gav honom några tröstande ord som han gillade och bara det lilla gav mig kraft.

Jag vet att jag är sjuk i huvudet, men jag är van vid att folk dissar mig, försvinner och bara ignorerar mig helt och det är min stora fobi och rädsla, så bara ett litet tecken av bekräftelse håller mig på bättre humör ett tag.

Sen gillade han ett kort på en annan tjej, som visserligen är tillsammans med en kille som är hans kompis, men han gillar inte mina kort, men hennes, svartsjukan började pyra.
Sen blev han kompis med en ny tjej på facebook…..paniken och ångesten var tillbaka.
Så trött på mig själv.

Nu jävlar ska jag sätta fokus på träningen och spara pengar.
Tänker inte kontakta en kille, är det någon som vill prata med mig eller träffa mig så kan dom höra av sig.  Jag måste sluta tänka och hoppas, helt enkelt försöka bara låta alla vara tills dom vill ha kontakt med mig.
Lättare sagt än gjort .

Behövs så lite, så är jag där igen. Det är verkligen jobbigt, jag vill inte må så här. Jag orkar inte vara rädd för att han inte ska vilja ha mig.

När jag ser att han varit inne på facebook och skrivit eller gillat något men inte gillat eller skrivit något till mig, blir jag svettig, pulsen ökar och det hettar i ansiktet och paniken kommer innan jag hinner tolka vad han sagt eller gjort. Rädslan av att se något som gör ont är så stor och eftersom jag så ofta i mitt liv fått se saker på det sättet så reagerar min kropp direkt.
I psykologin pratar de om Pavlovs hundar, hundarna fick höra en klocka plinga innan de fick mat och efter ett kort tag började hundarna drägla när de hörde klockan plinga. Betingad respons.
Precis så är det för mig, jag blir rädd, blir varm, svetten kommer, pulsen ökar, ansiktet blir varmt och rött så fort jag ser att han skrivit på facebook, sen när jag läst och analyserat allt han gjort kan jag sakta lugna mig, ibland tar det bara några sekunder och ibland tar det minuter eller timmar, det beror ju på vad han skrivit eller gjort.
 
Hur störd har jag blivit av de störda relationerna jag haft? Helt galat ju. Den första relationen när jag var 16-17 år har nog skadat mig mest, det var då allt började, sen har det bara rullat på. Folk har behandlat mig illa och sårat mig och jag har skapat panik ångest och andra sjuka beteenden.
Jag har jobbet mycket med mig själv och gör än och jag vet att det är fler än jag som känner så här, tror alla som varit riktigt kära blivit sårade känner igen sig. Men folk pratar inte om detta.

Först förlorade jag min mamma och sedan rullade det på att förlora och förlora och förlora.

Orkar inte förlora mera, vill bara känna trygghet och kärlek.
Börjar ge upp.

/Sinnesro

Satan vad ont det gör. Jag vet inte vad jag ska göra. Han måste bli min, jag kan inte leva utan hans kärlek . Det gör så ont att se dom så lyckliga.

De skriver till varandra på facebook hur mycket de älskar varandra, idag kallade han henne ängel.
Folk lägger upp tipps på bröllopstårta och jag bara sitter med mitt blödande hjärta.
Jag kommer aldrig få leva med honom, jag får glädjas åt våra telefonsamtal. Allt jag får är hans vänskap och hans samtal. Hon får allt, jag får titta på med tårar i ögonen och ett hjärta som värker.

Jag vet att jag borde sluta titta på deras lycka, men jag kan inte låta bli.
Saknar honom, saknar hans röst, hans omtanke och hans värme. Men han kommer aldrig bli min och det gör så jävla ont.
Hur ska jag kunna leva utan hans kärlek? Hur ska jag orka leva i denna ensamhet utan honom.
Jag orkar inte, vill bara hem och gråta, hem och gömma mig för livet och all smärta.
Orkar inte, vill inte. Hur i helvette ska jag kunna leva utan honom och se deras lycka?

Kan man dö av avundsjuka som kommer jag nog göra det.
Hjärtat mitt blöder och när blodet landar på botten av min själ torkar det till en tjock svart sårskorpa.

Hur kan han vara så lycklig med henne? Varför fick jag inte ens chansen?
Jag får aldrig chansen till lyckan, jag får bara titta på och det kväver mig långsamt.

Önskar jag inte kände, önskar att tårarna tog slut.
Hans samtal är mitt allt, utan dom så fanns jag inte.

Jag vill inte gå igenom detta igen, orkar inte, vill inte, kan inte.
Det känns som om jag faller i bitar som om jag går sönder och dör.

Saknat honom så in i helvette i helgen, helgen var ju en dag längre pga midsommar, så jag har inte pratat med honom sedan i torsdags, det är vårat längsta någonsin.
Var övertygad om att han skulle ringa idag, att han saknat mig, men han har inte ringt idag. Han ringer nästan alltid, speciellt efter en helg, han ringer ju alltid direkt på måndagsmornarna kl 5.00-6.00 men inte idag. Idag ringde han inte alls. Han har aldrig gjort så här, jag har aldrig behövt sakna honom mer än två dagar.
Jag är rädd, jag är ledsen och jag saknar så jag går sönder.

Fan fan fan, varför blir det såhär?
Jag vill aldrig någonsin bli kär igen. Nu ger jag upp. Jag vill inte leva, jag orkar inte med ensamheten och bristen på kärlek.
Jag vill inte , jag orkar inte.
Åh gud varför gör du så här mot mig, vad fan har jag gjort för att få all denna skit?

Sinnesro

Det finns två killar som betytt något extra i mitt liv, två stycken som fått mig att tro på livet och som fått mig att känna ren kärlek och lycka.

Den ena förlovade sig idag med sin tjej och det fick jag se på facebook utan en förvarning. Det gjorde så satans ont att jag slutade andas. Jag hade väl någonstans trots allt hoppats, byggt ett sandslott igen. Trott att det skulle vara min tur nu. Där satt jag med bilden på hans hand i hennes, tårarna rann och jag kunde inte andas, tiden stannade, livet stannade, en våg kom och tog mitt sandslott.

Den andra sitter i en husvagn på husvagns semester med sin nya tjej. Det känns, även om jag för första gången på över två år faktiskt inte orkar fälla en tår mer för den mannen. Han har valt sitt missbruk och ett liv med sin nya tjej och jag har lärt mig leva med hans val. Även om det självkart känns och minnena fortfarande gör ont.
Men för första gången på över 2 år så känner jag inger för R, de blå ögonen fick mig att komma över R, fick mig glömma och se att det fanns någon ännu finare som inte hade missbrukarproblem.

Men vad  hjälper det nu, jag sitter här ensam, sårad, ledsen, sakar och har ångest.
Vill att han ska ringa, vill prata med honom, vill träffa honom.
Hur kunde det hända igen?

Att se den jag har så starka känslor för förlova sig med sin tjej och att jag helt oförberedd ser deras händer i varandra med nya fina ringar på fingret på facebook, gjorde så grymt ont. Tårarna slutar inte rinna och jag orkar inte åter igen gå igenom detta.
Jag vet att jag inte ”har rätt” att känna så, men min känsla är min känsla och jag är ledsen och det gör så jävla ont, sen om det är rätt eller fel skiter jag i.

Det gör så satans ont att se att deras liv går vidare och att de är så lyckliga och älskar någon annan och jag fick aldrig chansen.
Allt jag fick var minnen, minnen som blir till öppna sår. Minnen som bara gör ont.

Försöker stänga av, försöker åter igen glömma, men det är svårt. Nu sitter han där nyförlovad med henne, tittar i hennes ögon så som han en gång tittade i mina. Hans hand är i hennes, när den en gång var i min. Jag hade ju hoppats att det vi hade betydde nåt, att jag skulle få hans kärlek. Hans fina ögon skulle se mig och bara mig.

Igår när allt detta skedde så stannade mitt liv, jag hamnade i chock och det kändes som om han dumpat mig. Som om han lurat mig och som om han lämnat mig.
Idag har jag rensat tankarna, han är alltid varit ärlig med att han är lycklig med sin flickvän, att han vill se om hon är kvinnan han ska leva med resten av sitt liv, att de precis bestämt för att satsa, sen kom jag och allt blev snurrigt men han är fortfarande kär i sin flickvän, men han kunde inte släppa mig, han ringer och vi är telefonvänner som är väldigt gulliga mot varandra och säger puss till varandra. Han ringer mig varje arbetsdag minst en gång, många gånger har det blivit två gånger. Jag hör att han tycker om mig, men han säger han är lycklig med sin tjej.

Han har varit rak och ärlig, jag kan inte vara arg, men jag är så ledsen över att han inte förvarnade mig om förlovningen, att han inget sagt, att jag ska sitta och se allt på facebook med bilder och allt, han vet ju hur kär jag är och han måste ju förstått min chock.

Hur kan han vara lycklig med henne, när han ringer mig?
När bestämdes förlovningen? Varför har han inget sagt? Hur känner han?
Vad händer nu? Kommer han ringa i morgon som han sa? Vad kommer han säga, vad ska jag säga, frågorna bara snurrar och jag mår illa och har ångest men samtidigt längtar jag och saknar jag på ett fint sätt.

Sen kommer de där hoppet…Vad är en ring på fingret, det förändrar ju inget, de kan väl fortfarande göra slut, förhållanden spricker även med en ring på fingret. Varför gör det så ont, han är ju samma upptagna kille som i fredags, är en ring så himla farlig?
Kanske har de planerat detta länge och han kunde inte dra sig ur för en fling på en båt, eller kanske viste han inget, kanske överraskade hon honom? Kanske hade han inget val, kanske finns det en förklaring. Kanske kunde han inte backa, kanske är han kär i oss bägge?
Får jag chansen ska jag då försöka förföra honom? Ska jag försöka få honom otrogen?
Ja det är inte snällt mot henne, jag vet, men vem har varit snäll mot mig? Hon är ung hon kan hitta en ny, jag har ont om tid och är det inte så att i krig och kärlek är allt tillåtet?
Eller ska jag göra som på båten, hjälpa honom att vara trogen.
Vad är rätt, vad är fel? Hur vinner jag hans hjärta? Kommer jag kunna vinna hans hjärta?
Ska vi vara telefon vänner i evigheter, tills hon lämnar honom eller vad?
Ringer han i morgon bitti eller är allt över nu?

Jag vill ju bara hålla om honom och att han ska torka mina tårar. Jag vill ju att han ska älska mig. Vi hör ju ihop.

Känns som om detta liv inte var meningen för mig. Vad är vitsen, vad är meningen, vad är det jag ska lära mig av allt detta? Varför händer detta mig? Vad har jag gjort för att förtjäna denna ensamhet och sorg, att hela tiden bli sviken.

Fortsätt att drömma, varför? Det är försent nu, det är ingen mening med att ha drömmar, det är ingen mening med att tro och hoppas. Det är bara att inse att jag får inte kärlek och barn i detta liv. Det är dags att vakna ur drömmen och inse att det är kört.
Jag måste sluta drömma och bygga sandslott. Det är kört.

På dessa veckor jag varit tok kär i honom har jag gått ner 4 kg, hur ska det bli nu när jag är så ledsen så jag inte kan tänka på mat?
Kanske kan jag iaf få den där kroppen som jag vill ha, men vad tjänar det till om ingen ser den?

Kärlek är bara till för några få, eller som Thåström sjunger, Kärlek är för dom, dom som har tur.
Jag tillhör uppenbarligen inte dom.

Utan mina katter vet jag inte hur jag ska orka få mina sår att läka.

Sinnesro

Jag har mött kärleken igen. Han stod där med sina blåa ögon och vi kunde inte sluta titta och le mot varandra, han var så vacker och hans leende gjorde mig så varm.
Efter någon timmes ögonkontakt vinkade han till sig mig, jag kramade om honom och hans famn kändes så rätt, det var som om jag hittat hem.
En gång tidigare i livet har jag känt så det var när jag höll om R första gången.

Vi pratade i timmar, vi höll varandras händer hela tiden, vi kunde inte släppa varandra, vi hörde ihop. Vi stod i timmar och bara log och drunknade i varandras ögon, vi pratade om allt och inget, det vara som om vi hittat våran tvillingsjäl.
Vi släppte aldrig taget, vi var med varandra varje sekund, bara höll om varandra, våra fingrar flätades ihop och vi släppte aldrig taget.

Jag har bara känt en sådan kärlek och en sådan lycka en gång tidigare i mitt liv och det var med R. Jag hade hittat lyckan.

Vi stod och höll om varandra och tittade på soluppgången, det var som en film, hela livet stannade upp det fanns inget annat än vi.

Vi var med varandra så mycket vi bara kunde, vi tittade varandra i ögonen timme efter timme, pratade om allt och inget, vi förstod varandra, allt var så klockrent, allt vara så vackert och enkelt.
Vi kysstes om och om igen, vi ville att klockan skulle stanna för alltid. Det var han och jag för alltid.

Vi kunde inte slita oss från varandra, vi hörde ihop. Folk kom fram och gratulerade oss för vi såg så lyckliga ut, vi var så lyckliga tillsammans. Vi ville inte skiljas åt, tårarna rann och det tog långtid innan vi kunde släppa varandras händer…

Men vi blev tvungna….han skulle hem till sin flickvän och sen hämta sina barn hos sitt x.
Jag åkte hem till min ensamhet och saknaden.
Vårt möte var det vackraste jag varit med om. Ett minne för livet för oss bägge.
Vi har detta minne och varandra i våra hjärtan för evigt. Om vi ses igen eller ej får framtiden utvisa.
Men vi kommer alltid att minnas vårt dygn ihop.
Kanske hör han av sig, kanske fungerar inte hans förhållande, kanske kan han inte glömma mig eller så blir vi lyckliga på var sitt håll.

Men jag kommer aldrig glömma vårad dygn ihop.

Sinnesro

Killen jag började dejta för ca 2 veckor sedan,  är nog inte så intresserad längre.
Första veckan va det puss puss och sötis och vi hördes varje dag och träffades typ varann dag , vi var på bio, vi tränade, hade massa sex och mys och allt var enkelt och bra, kändes riktigt okej och det var mysigt att ha någon vid ens sida igen.
Valborg var vi och handlade lite träningskor, han köpte en dator på dagen, vi hade en jätte mysig dag, sen hade han en träff med sin mamma och jag med en vän, men på kvällen mötes vi upp på gymmet och tränade lite tillsammans.
Sen kramade vi om varandra och sen hörde jag inte ett ljud på en vecka.
När vi var hemma hos honom så sa han att jag inte fick bli FÖR kär i honom FÖR fort, för att en gång hade en tjej blivit det och då ”flippade” han.
jag viste inte vad jag skulle svara så jag log bara och sa jadå jag lovar.
Sen har jag helt enkelt låtit han vara eftersom han inte hört av sig.
Men efter en vecka så skickade jag iaf ett sms och han svarade ganska fort och han var trevlig och vi kanske ska ses till helgen, han skulle kolla sin almanacka.
Inga puss sedan valborg i messen, han hör knappt av sig och när jag frågar om vi ska ses ska han kolla sin almanacka. Trots att vi inte har setts på över 1 vecka.