Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Måste skriva av mig lite, blir inte av med klumpen i magen.
Är som en envis baksmälla.
Det är som om hela min självkänsla vore borta och jag väntar bara på att bli dumpad, ratad och bortkastad.
Känns bara inget bra, kan inte förklara, jag är rädd, svartsjuk och osäker helt plötsligt.
Klumpen i magen försvinner inte och det gör ont i skelettet.
Han behöver tid för sig själv, det har inte med mig att göra, sa han. Varför kan jag inte tro på det han säger? Varför räknar jag varje dag vi inte hörs som ett tecken på att jag inte duger?
Jag vet att jag gör fel, tänker fel och känner fel, men oron försvinner inte. Orkar inte med känslan, orkar inte tycka om någon.
Orkar inte vara sårbar och orkar inte vara rädd.
Vill bara vara i hans famn och känna hans tröstande och fina kyssar mot min hud. Vill att det ska vara som förut.
Det är ju bara 2 veckor och två dagar sedan han var i min famn, och bara två dagar sedan han skrev att han inte orkade prata med någon just nu, ändå tvekar jag, känns som en evighet sedan vi hördes. Känns som en dröm när han var hos mig.
Känns som om jag går sönder utan honom. Men vet att det värsta jag kan göra är att kväva honom.

/Sinnesro