Hopp om kärlek

Jag vet att det är en gudagåva att få barn, eller jag antar iaf det och jag förstår att det är helt fantastiskt att ha en familj och en trygghet. Det är just därför jag så hemskt gärna vill ha allt det där.

Det är också därför vissa meningar sårar och gör ont.
Det där förstår du när du får egna barn. - Ok så jag är dum i huvudet och fattar ingenting bara för att jag inte har barn? Herre gud jag har väl för helvette själv varit ett barn.
Meningen med livet förstår man och inser man när man får egna barn. - Så min mening med livet finns inte?
När man blir mamma så får man ett lugn och en bättre karisma – Jag har alltså ingen karisma för att jag inte har barn, tack för den.
Man förändras så mycket när man blir mamma, man blir så mycket klokare och tryggare i sig själv. – Klart man förändras men jag hoppas väl att man kan vara klok och trygg utan barn, eller?
Meningen med livet är ens barn- Okej så jag borde ta livet av mig eller eftersom jag inte har någon mening med mitt liv, då jag inte har barn och kanske aldrig får barn!
Vill inte du ha barn, det börjar ju bli lite brottom för dig nu- No shit sherlock ! Som om jag inte viste!

En annan mening som inte kanske sårar mig som kanske kan såra andra är:
Varför har inte du några barn? – För mig beror det på att jag inte har någon att knulla fram barnet med, eller så fungerar inte jag, vem vet. Men för andra kan det ju vara betydligt känsligare.
Den meningen kanske man kan säga till någon man verkligen känner och om man verkligen känner någon så vet man nog redan det, men den meningen bör man verkligen tänka över för svaret kanske kan vara känsligt. Det är många som inte kan få barn av en eller flera anledningar och den anledningen kanske dom inte vill dela med dig, det kan vara dödsfall, missfall, steril, inga äggstockar, äggblåsor och gud allt som kan var kans där inne, det kan också manen det kan vara fel på, päronformade spermier, simmar dåligt eller simmar inte alls, kanske är det inget fel men det går inte att bli gravid ändå eller som i mitt fall, jag har inte någon partner att skaffa barn med och eller jag kanske inte fungerar, det vet jag inte eftersom jag aldrig varit gravid.
Sen är det ju faktiskt så att det finns både kvinnor och men som inte vill ha barn.

Som snart 40 år och inga barn och ingen man har man fått höra så mycket och även om de säkert menar väl (hoppas jag) Så gör vissa saker ont att höra.

Att jag som sitter här med barn och man längtan får höra att det bara är att åka till Danmark gör mig arg, för det är verkligen inte att bara åka till Danmark. Så enkelt är det inte. Vissa vet inte ens om att det fortfarande är olagligt att göra insemination i Sverige.  Även om det nu kanske äntligen ska bli lagligt om något år efter mycket om och men här i Sverige.
Men det är inte ett enkelt beslut att inseminera sig på egen hand och när man har bestämt sig så är det ingen enkel resa.
Att vara helt ensam med ett barn och gå igenom insemination, med kanske misslyckanden och sorg, ev. en graviditet, en förlossning och sedan att ensam uppfostra ett barn helt ensam med folks frågor och åsikter om vad som är rätt och fel med att skaffa barn utan en man.
Det svåraste jag upplever är nog beslutet att ” ge upp” familjedrömmen och skaffa barn på egen hand. För att sedan träffa en man som ensamstående mamma är nog inte heller så lätt.
Jag skjuter hela tiden upp mitt beslut, först var det 25år, sedan 30år, sedan 35år och nu är jag snart fyller 39 år så börjar jag inse att jag inte kan skjuta upp beslutet så mycket mera, jag måste bestämma mig men skjuter upp det 6 månader i taget.
Meningar som ”åk till Danmak” sårar mig och stressar mig. Jag vill ju inte åka till Danmark jag vill ju ha en familj. En hel familj.

Sen har jag ju vänner, eller såkallade vänner som ständigt letar fel på mig och som ständigt ger mig råd hur jag ska ändra på mig. Som om jag inte kan bli älskad för den jag är!?
De säger saker som faktiskt sårar, speciellt när man kommer hem och tänker på det.
När de säger det så tar jag tyvärr oftast bara emot och säger inget, jag är så van och på något sätt lyssnar jag som om dom viste bäst. Så van att ta skit att jag inte reagerar.
Men sen när jag kommer hem så växer jag och ilskan och meningarna ekar i skallen och jag blir arg och sårad.
Jag får höra mycket om alla mina fel, som om jag inte var duktig nog själv på att trycka ner mig själv och hitta fel.
Vi flesta är väl ganska självkritiska och behöver ju liksom inte vänner som hjälper till att kritisera och trycka ner, jag behöver det iaf inte, för det är jag så duktig på själv.
Vänner ska ju säga att alla fel jag hittar inte stämmer och att jag är bra som jag är och att jag ska bli älskad för den jag är och inte ta skit och inte ändra mig utan vara mig själv.
Men en del av mina vänner letar verkligen fel och dom hittar självklart också massa fel.
Jag ska ändra min klädstil – men jag trivs ju i mina kläder och jag vill inte bli en tant.
Minska mina krav- jag ska väl ändå höja mina krav så jag inte faller för en idiot igen. Jag ska väl ha en kille som behandlar mig bättre, inte sämre? Jag är väl värd det bästa, eller?
Ta bort kort på mina x, speciellt på den mannen som var turk- men jag kan väl inte sudda ut mitt förflutna och mina x är mina x och om min nya kille inte kan ta att jag inte är oskuld och har haft ett liv innan honom så är ju frågan om han är något att ha?
 När och hur jag ska ligga med folk, hur fort osv. – jag har haft sex efter första dejten och jag har väntar över 7 år, det har inte spelat någon roll. Jag har sex när det känns rätt och de jag haft sex med ” fort” har faktiskt stannat längre än de killar jag ”hållit på mig”  Så det där tror jag inte stämmer.
En kille väntade jag nästan 7 år med att ha sex med och det ända som blev var att jag missade 7 år av bra sex.
Sen går jag aldrig hem med någon från krogen, det är inte min grej. Jag kan inte och vill inte det men det där är ju olika vad man känner och tycker och jag har haft vänner som faktiskt fått sin man och barn just genom att gått hem med en kille från krogen så det behöver inte alls vara fel.
 De tycker att jag borde internet dejta på sidor där man inte visar sitt fotografi. - Varför dom säger så vet jag inte för jag anser mig inte vara ful och jag har aldrig fått höra att jag är ful. Så av vilken anledning skulle det vara en fördel för mig?
Sen att jag ska byta stil- Jag väljer ju inte vem jag faller för, det där är inget beslut jag tar, vissa faller jag för och vissa inte och jag har faktiskt ingen ”stil” på dom jag fallit för, det har varit långa och korta, ljusa och mörka, rakade, korthåriga och långhåriga, med och utan tatueringar, kontors killar, arbetslösa, byggjobbare, rika och fattiga. Men och utan körkort, med och utan utbildning. Svenska och utländska, tjocka och smala, vältränade och taniga, snygga och fula. På 40 år har man hunnit falla för alla möjliga killar. Tro mig.
Jag kan inte påstå att det är en och samma stil jag fallit för iaf. Absolut inte.
Sen har jag fått höra att jag ska vara kvinnligare, varar mera av och mera på och hit och dit.
Ringa mera, ringa mindre  osv.
Vissa verkar tro att det är bara mig det är fel på och vissa verkar tro att det är jag som dumpar och avvisar killar.
Dessa vänner känner uppenbarligen inte mig, jag har aldrig dumpat en kille. Förutom en otrogen sol och vårare som hotade mig och gjorde typ allt en kille inte ska göra.

Men sen har jag ju vänner som är underbara, som stöttar och tröstar mig och som förstår och tycker att jag är bra precis som jag är och att jag förtjänar en man som älskar mig och som är snäll och bra mot mig.
Det är dom som fortfarande ger mig hopp och kraft.

Sinnesro


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0