Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Nu är jag inne i vecka fem. Jag skulle få svar på mitt cancerprov ca 5-6 veckor. Det betyder alltså att jag borde få ett brev i brevlådan snart att jag ska kontakta radiumhemmet för att boka tid för samtal.
Börjar bli lite nervös nu, hoppas liksom till lite när posten kommer.
Det är inte så många som vet och av dom som vet är det inte många som bryr sig. Eller de visar inget iaf och de säger ingenting. Jag känner mig ganska ensam i min väntan och ångest.
Men jag ska klara detta ensam, jag har klarat av så mycket i mitt liv ensam så jag ska nog klara detta också.

Min ena katt börjar bli gammal, han fyller 18 år i januari och nu börjar det synas.
Han har fått en vårta på ögonbrynet som nu är som en stor jättevattenblåsa. Den är super stor och skymmer sikten för honom och även om den inte verkar göra ont eller direkt störa honom, men den är i vägen och jag tror han skulle må bättre utan den. Men han kan inte sövas pga sin ålder och jag har varit och tömt den hos veterinären en gång men den fylldes helt på bara något dygn igen, så nu har jag bokat en ny tid för rådfrågning och kanske kan de operera den med lokalbedövning. Jag hoppas. Annars får jag försöka tömma den lite själv, eller låta den vara.
Det tråkiga är ju att veterinären är så dyr, bara att träffa henne och säga hej kostar ju 600kr och självrisken i försäkringen är så hög så det är inte ofta man kommer upp i den summan.
Vet inte om jag gör rätt, kanske ska jag låta den vara? Jag vill ju bara att han ska må bra och leva så länge som möjligt. Mina katter är allt jag har och de har lovat att inte lämna mig förrän jag har R vid min sida och jag inte är ensam längre.

Ringe J idag för att höra när han kommer i helgen. Men han svarade inte och har inte ringt upp, han ringer kanske i morgon, men jag stör mig lite på att han är så svår att få tag i. Kan han inte ringa upp när han ser att jag ringt? Hur svårt kan det vara?

Jo puffar mig på facebook ibland, det är allt och det är nog ganska bra, han gör mig bara arg. Vet inte vad det är med honom men han gör nåt med mig, jag är inte kär i honom och jag vill inte ”ha” honom men jag blir arg och frustrerad av att han lurat mig och att han kastar sten i glashus mitt framför ögonen på mig, samtidigt så saknar jag honom på nåt skumt sätt.

Killen jag träffade i helgen – M, skickade ikväll ett sms, han är skum. Få se om han hör av sig igen. Han frågade bara om jag kollade på fotbollen och jag svarade på hans sms och sen va han tyst.

Önskar att jag fick ett livstecken av R, jag saknar hans röst, saknar hans trygga famn och hans allt.
Han hade allt, han förstod mig, vi hade samma politiska och moraliska värderingar, han var 12 stegare och kunde programmet. Han var så kär i mig och han var inte rädd för att visa det och berätta det. Han var gosig och pussig och vi kunde sova ihop i en 90 säng utan problem. Han var kärleksfull, varm, och snäll. Han var allt jag ville ha hos en man, han hade allt, exakt allt.
Han var precis allt jag någonsin drömt om, han behandlade mig precis så som jag vill bli behandlad, han såg mig, han hörde mig och han hade alltid tid för mig och ville alltid prata med mig och träffa mig. Vi var ett, vi hörde ihop. Jag viste första gången jag kysste honom att han va mannen i mitt liv.
Men spriten tog han och nu försöker han övervinna spriten och jag försöker övervinna saknaden.
När jag tänker på hans röst och på honom så slår mitt hjärta så hårt att det gör ont och jag blir varm i hela kroppen. Ingen har någonsin fått mig att känna så starkt för någon.
Jag har inte sett honom sedan 28 mars 2010 och jag har inte hört hans röst sedan 28 januari 2011 men min kärlek är fortfarande lika stark. Han är mannen i mitt liv.

Sinnesro