8 veckors väntan är bara början...
Nu är vi i vecka 8 i väntan på BRCA2.
Ringde Ks och min läkare Britta hade blivit skeptiskt hur analysen hade gjorts på ärftlighetsmottagningen och ringde avdelningen för ett möte. Mötet skedde snabbt och på mötet beslutades att analysen skulle göras om och i Lund. Så den 11 okt åkte mitt blod ner till Lund för analys så jag måste vänta ytligare ca tre veckor innan jag får veta om jag bär på Cancer genen eller ej.
De skulle ju självklart ringt mig och berättat detta, men något missförstånd hade gjort att ingen ringt mig. Nåja, nu ringde jag själv och fick veta detta och det är väl ingen katastrof men lite onödigt.
Jag är så tacksam att Britta Arver som är min läkare är så otroligt noggrann och verkligen varit noggrann med alla mina prover och genforskat och kämpat för mig.
Men självklart är det jobbigt att vänta på svaret och självklart oroar jag mig en hel del. Men jag är förvånad över hur duktig jag ändå varit på att släppa taget och lämna över.
Det kan jag tacka Al-anon, där har jag lärt mig massivs. Där har jag lärt mig hitta frid och sinnesro och att släppa taget och acceptera det jag inte kan förändra.
Det konstiga är att jag har lättare att hantera cancer och andra problem än R och kärleken det är långt ifrån lika lätt, R har ett grepp om mitt hjärta och längtan efter tvåsamheten och kärleken kan få mig till återfall och få mig att tappa sinnesron och längtan och saknaden kan göra mig galen. Men cancerprovet kan jag liksom inte påverka och även om jag inte kan påverka kärleken och R heller så försöker jag på nåt sätt iaf. Men cancerprovet kan jag inte ens försöka påverka.
Allt jag kan göra är att vänta, vänta på svar Ks och provsvaren och vänta på ett tecken från R.
Släppa taget, lev och låt leva.
Sinnesro
