Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Var på tjejmiddag i går med mina ungdomsvänner. Jag älskar dom. Men middagar är ibland så otroligt jobbiga.
Jag känner mig så otroligt utanför och jag har inget att säga, det är prat om förlossningar, amning , skilsmässor, bröllop, förlovningar, hämta och lämna på dagis, kvartsamtal och föräldramöten, oron över tomåringarnas utekvällar osv.
Jag sitter där och bara känner mig så utanför och värdelös.
Jag försöker säga något men vad säger man, jag har aldrig gift mig, aldrig förlovat mig, aldrig varit älskad, aldrig varit sambo, aldrig varit gravid, aldrig fått barn, aldrig ammat, aldrig varit dagis, aldrig varit på kvarsamtal, inget inget inget kan jag prata om.
Vi pratar julen, familjer, släktingar. Jag sitter tyst. Jag kommer fika med min bror och hans fru samt pappa och hans särbo runt lucia. En fika, så firar vi jul. Sen kommer jag väl åka hem till pappa och tigga lite julmat på julafton men “fira jul” det var länge sedan nu. De har ju sina familjer att vara med…..

Vi börjar prata dejtning och eftersom de alla lyckats skaffa familj, ja några av dom har lyckats skaffa familj flera gånger, så undrar dom vart jag hittar alla idioter och att jag måste leta på fel ställe, utstråla något fel eller ha fel sorts magnet osv.
Killar kan inte vara så som jag berättar, jag har bara haft lite ottur och de tycker jag ska prova den ena dejtensiten efter den andra för de sidor jag varit inne på kanske var fel sida bara.
Min sorg över att aldrig få barn är fel, för jag hinner vist och ingenting är omöjligt osv. Man kan vist bli gravid vid 40. Det kan gå, jag kan ju träffa en kille redan ikväll. Jo mirakel har skett……

Jag vet att de menar väl, men när jag sätter mig i bilen hem rinner tårarna.
Jag har mist min älskade prinsessa, hon kommer aldrig tillbaka, mitt “barn” är borta och när prinsen lämnar mig, när min älskade gamla följeslagare, min älskade lilla hankatt somnar in så är allt över- då har jag inget.

Fakta är att de bra killarna har redan hittat sin kvinna, eller de är åtminstone inte intresserade av mig och när det kommer till barnfrågan så….ja jag är över 38 år nu.
Fakta är att jag snart är 40 år och jag måste inse fakta och antingen försöka vänja mig och acceptera ensamheten eller hitta ett sätt att avsluta allt på…..

Min älskade prinsessa - jag och kattkungen saknar dig. Ingeting kommer bli det samma igen. Allt börjar gå mot slutet.
Du fattas oss och du finns i våra hjärta.

Sinnesro