Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Önskar jag inte kände, önskar jag inte saknade, önskar jag inte brydde mig.

Hade en underbar kväll med min lillebror igår, vi var och tränade, pratade massor om allt men undvek de känsliga ämnena som bara får oss att glida ifrån varandra. Vi hade bara trevligt och pratade om ”rätt” saker.
Först var vi och tränade i två timmar och eftersom min bror är typ byggare så fick jag ett träningspass som heter duga, men det var skitkul att träna ihop med honom. Så synd att han bor så långt bort, vi skulle kunnat träna grymt bra tillsammans.
Efter träningen åkte vi hem till mig och snackade lite och duschade osv. efter träningen. Sen bar det av att handla mat som vi sen svullade i oss framför tv´n. Mycket prata om ditt och datt. Hans fru ska lyfta sina bröst och jag blev superchockad för hon har alltid varit en stark motståndare till sånt. Sen berättade han lite annat skvaller om familjen och vi pratade gamla minnen och om mamma osv. Vi hade verkligen trevligt. Men jag försökte att inte öppna mig för mycket och säga något som gjorde mig sårbar eller att vi skulle bli osams. Han frågade hur det gick med kärleken och jag berättade lite kortfattat om Jo, att vi ses men att vi kanske inte är tillsammans, men vi ses och har det bra så får vi se. Jag sa att jag tänker på R fortfarande, men inget mer sa jag. Jag sa bara att Jo inte va alkis eller narkoman och att han inte suttit på kåken och att jag hoppas att R fick bra vård, mer än så behöver ju ingen veta.
Kvällen i går va bra och jag kände mig lite starkare. Jag hade kul med min bror och jag har saknat honom. Men det gör ont att jag inte längre får följa med han och hans familj på fotboll, hockey och konserter så vi gjorde förut, att vi inte kan umgås så mycket som vi en gång gjorde, jag önskar att jag inte brydde mig och var tacksam för det jag fick, men jag saknar den tiden som va och jag saknar min lillebror och hans barn, men nu är det som det är och jag och brorsan ska sen 1 september igen och göra samma sak, träna och mysa och bara vara han och jag.

I morse när jag satte på datorn såg jag att jag hade fått svar från Jo, han skrev ” Tack! Kram på dig med” Dom orden värmde och jag blev glad och alldeles varm. Men sen såg jag i loggen hur han skrivit med en tjej och det gjorde ont, han var ganska otrevlig mot henne i början men sen tycker jag det mera blev ragg. Jag kanske missförstår men så uppfattade jag det, även om de kanske skämtar så gör det liksom ont. Han borde ju inte vara så dum så han raggar öppet på facebook när han vet att jag ser, men man vet ju inte.
Så här va samtalet på loggen på facebook.

Japp! blivit portad från alla platser & utkastad från alla mottagningar...Problem barn + hypokondriker va!

Hon: låter jobbigt
Han: känns värre än vad det låter
Hon: men varför e allt så jobbigt... du får ta börja leva ditt liv o ha roligt i stället nu när det är sommar Han:Intressant! att det är så enkelt för dig att säga så!
Hon: inga problem är lätta men man får kämpa sig upp
Han: Du utgår från din verklighet, du har inte samma perspektiv...Dessutom är du tjej & kan aldrig förstå mig! Hon: Vi säger så
Han: Japp! vi säger så eftersom mina självmordstankar är orsakade av människor som du!!
Hon: jasså så jag får dig att vilja ta livet av dig... det finns ett ställe som kallas psyk lägg in dig där
Han: Haha...Du ska få smisk!
Hon: ‎=) jag väntar
Han: Ops! Nu vart jag jätte *** mm ’

Hon: hahahah du e sjuuuuuk... kom jag ska hjälpa dig mot dina psykiska besvär men snälla döda inte mig bara =) Han: Nu får du sluta! innan jag får byxor fyllda av vaniljsås haha
Hon: haha söööök hjälp
Han: Jag har väl tydligen redan gjort det nu...Västerås en fin stad, har du bott där hela livet?
Hon: Ja nästan jag har bott i norrköping i 5 år oxå

Hur skulle ni tolka det? Överdriver jag? Även om vi inte är ett par så vill inte jag att han är med andra. Jag vill inte vara en i mängden och jag vill vara den han vill vara med, även om vi inte behöver vara ett par offentligt. Kanske driver han bara med henne, han brukar ju älska att driva med folk och göra lite psykologiska tester osv. men jag blir ändå osäker på honom.
Om han söker andra tjejer och har mig medans han väntar på den rätta tjejen så kommer ju jag bli grymt sårad. Även om jag väntar lite på R så tycker inte jag riktigt att det är samma sak som att vara ute och knulla runt och söka efter en tjej som är bättre än mig. Eller?
Jag vet inte om det är så att jag överdriver och bara är paranoid för att jag vill ha honom för mig själv och att han helt enkelt är ärlig mot mig och att jag är känslig eller om det är så att jag är grundlurad.
Jag blir galen, och inte kan jag prata med honom heller, han ska höra av sig när han mår bättre, han mår piss nu och det syns ju lite i texten, han är ju ganska hatisk. Hoppas att få träffa honom på onsdag iaf så kanske vi kan reda ut lite och kanske kan han bevisa för mig att det är mig han tycker om. Så här svartsjuk orkar jag inte vara. Jag måste göra något. Men vad?
Kanske är det inte så farligt men jag blir rädd att jag är en i mängden, om han är med flera så kan ju jag lika gärna också träffa andra och om han aldrig någonsin tror sig kunna bli kär i mig så….ja vad fan gör man då? Men ärligt vill jag ha honom som pojkvän? Jag tror inte det är det, jag är nog bara rädd att bli lurad och sviken, för vi skulle aldrig kunna ha en flickvän/ pojkvän relation så som jag vill ha en relation. Urk varför är jag så svartsjuk då?

Om ändå R kunde ge mig ett livstecken, han vet jag vill ha en relation precis så som jag vill ha en relation. Men han måste vara nykter såklart.
Han älskar jag med hela hjärtat och han skulle aldrig hålla på och svika och göra mig svartsjuk. Han är den ända mannen jag aldrig va svartsjuk på, jag litade på honom till 100%, men så hade vi den bästa relationen jag någonsin haft också.
Jag vill bara ha ett hopp så jag har något att tro på och hoppas på. Allt känns så tungt nu.

Sinnesro