Brev
Efter ett par riktigt jobbiga dagar börjar jag nu lugna ner mig.
Märkte att den där Kattis är vän med din mamma på facebook och det knäckte mig ett par dagar.
I min mörka tankar såg jag er som en enda lycklig familj. Det gjorde ont, jävligt ont och ju mera jag tänkte på det ju ondare gjorde det. Efter ett par dagar insåg jag att jag faktiskt inte vet varför de är vänner på facebook. Det MÅSTE ju inte vara för att det är din flickvän. Din mamma är ju vän med många av dina vänner och Kattis och du har ju varit vänner länge. Men jag är fortfarande livrädd för att det är så, en enda lycklig stor familj. Du kär och lycklig med någon annan...Hjälp!
Jag vill ju vara en del av dig och din familj. Jag vill ju vara den som stöttar dig och som står vid din sida och känner din familj. Avundsjukan, svartsjukan och alla andra onda känslor stiger inom mig titt som tätt, men jag är lite lugnare nu efter att ha gråtit i panik ett par dagar.
Jag orkar inte må så här, jag orkar snart inte älska, orkar snart inte leva. Hur ska jag bli av med dessa onda tankar och detta mående. Jag orkar inte med mig själv, jag orkar inte leva, orkar inte känna, men jag kan inte stänga av. Tårarna slutar inte rinna, ångesten stannar inte upp. Jag vill bara sova, försvinna, dö.
Börjar knåpat på ett litet brev till dig. Mitt sms kom aldrig fram, så nu är facebook och din mail det enda sättet jag kan nå dig på. Inget långt brev, men ett lagom brev, tror jag. Inga krav och ingen press men ändå lite frågor och framför allt vill jag att du ska veta att jag väntar på dig för att jag lovade det och för att jag tycker om dig. Du borde ju veta att jag väntar och tycker om dig du borde veta det och du har inte sagt åt mig att ge upp så kanske finns det hopp än? Men nu är det snart två månader igen som gått sedan du hörde av dig. Jag måste kontakta dig igen, måste få något tecken. Orkar inte med denna förvirring och denna tystnad.
Orkar inte må mera, orkar inte känna, orkar snart inte leva.
Fick ett brev idag av min mammas bästa vän, har inte träffat henne eller hört nåt från henne sedan min mamma dog, sedan jag var 12 år. Borde röra runt mina känslor, men jag känner inget, jag blev typ bara lite glad och nyfiken, kanske minns hon, kanske kan hon berätta massor, det var kul att höra från henne, Men jag känner inget speciellt, inte nu, inte än.
Samma i förrgår när någon backade in i min nya bil som stod parkerad, tre långa repor, på min nya fina bil! Men jag orkade inte bry mig, du tar upp alla mina känslor, jag orkar inte känna mera, orkar inte bry mig om nåt.
Men det var självklart kul att mammas bästa väninna hörde av sig, kanske kan det hjälpa mig att hitta min sorg över mamma. Tänk att hon hittade mig på facebook.
En av facebook´s fördelar.
Annars är facebook just nu för mig något ont som får mig att må piss, der ger mig tvångstankar och jag kan inte låta bli att leta info om dig. Förr eller senare ser jag något som gör ont, något jag skulle må bättre av att inte se, men jag kan inte sluta. Men jag har blivit lite bättre på att låta bli. Jag går inte in lika ofta och lika mycket, men jag går in lite varje dag, det gör jag ju. Ibland hatar jag facebook, det gör ont att du inte är vän med mig och det gör ont att se dig skriva till andra men inte till mig.
Fler av dina vänner har dock ändrat sin sekretess, på gott och ont. Kan inte se lika mycket längre, det är nog bra men det är jobbigt. Jag vill ju veta vad som händer, om du lever och hur du mår. Men jag måste försöka släppa och låta de högre makterna ta över.
Men just nu kan jag inte, just nu kan jag inte mer än försöka överleva, en dag i taget utan dig.
Sinnesro
