Måndag
Åter måndag, veckorna bara rullar på, tider går så fort men samtidigt står den så stilla. Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv.
M har varit jättegullig och ringt och smsat jättemycket sista tiden nu och det har börjat kännas riktigt bra men igår när jag ringde svarade han inte och nu har det snart gått ett dygn och än har han inte ringt upp, inte ens skickat ett sms. Sånt har jag lite svårt för och R gjorde aldrig så.
Jag har bjudit upp honom till mig i helgen, men han har inte svarat än. Så jag vet inte om han kommer eller ej. Det är förvisso bara måndag men om han inte kommer denna helg så kommer det dröja innan vi kan ses, men det vet inte han eftersom han inte frågat mig när jag kan ses osv. Frågan är om han vill ses och i så fall när och hur?
Igår ringde jag med hemligt nummer till Rs telefoner men ingen av dom var påslagna så jag antar att han bytt nummer. Jobbigt som fan att höra hans telefonsvarare och ännu jobbigare att veta att jag inte kan nå honom om jag nu skulle vilja, och ibland vill jag det så innerligt mycket. Hur ska jag komma över honom? Ingen verkar ju vara lika bra som honom. Jag kan inte låta bli att jämföra. R hade allt jag önskat hos en man förutom det där jävla återfallet.
Jag kan fortfarande inte fatta att allt det som hände har hänt, kan inte fatta att all min lycka och kärlek och all våran tro på framtiden bara är borta. Jag kan inte fatta hans hårda ord han skickade i september och jag kan inte förstå vad som händer.
Jag försöker gå vidare, jag försöker ge M en chans, men när han försvinner ett par dagar så tvekar jag. Kan jag verkligen lita på denna man? Om han nu är intresserad av mig varför ringer han inte upp när jag ringt? Hur viktig är jag om han glömmer eller väljer att inte ringa upp?
Jag har ingen lust att bli sviken igen, jag vill känna mig trygg och jag vill känna mig betydelsefull och när någon inte ringer upp när jag ringt känner jag mig jävligt dissad. Jag känner mig inte speciellt viktig eller älskad iaf.
R ringde alltid upp efter max 10 min, det var därför jag så fort förstod att något var knas när han tog sitt återfall.
Att M var full i lördags skrämmer mig lite, han lät ganska så packad faktiskt och han var säkert grymt bakis i går, det betyder att han nu varit bakis nästan varje söndag. Med andra ord har han varit full nästan varje helg. Är det en tillfällighet eller en vana?
Singel killar brukar ju träffa kompisarna på helgerna och då blir det ju gärna att de dricker öl, så kanske är det normalt eller så är han alkis som alla andra, hur ska jag veta?
Ska jag våga och ska jag vänta på att han ska vilja ses eller ska jag redan nu ge upp?
Mitt humör går upp och ner, jag vet inte vad jag känner eller vad vågar känna. Önskar fortfarande att R skulle höra av sig. Önskar att han åtminstone kunde ge mig svar på alla frågor och all förvirring jag har. Och jag skulle vilja veta om det finns det hopp eller är det helt kört?
Jag vet att det inte finns svar på alla mina frågor och jag vet att det aldrig finns några garantier. Men jag vill inte bli sårad igen och jag vill inte bli sviken och lurad igen men samtidigt vill jag ha närhet, sex, ömhet och jag vill bli älskad.
Jag är trött på allt tvivel, trött på ensamheten, trött på alla tårar och all sorg och saknad men jag fattar mig inte på folk.
Jag är nog ingen dejting typ, det är bara jobbigt att dejta. Jag vill känna rätt på en gång och jag vill att det ska vara rätt för bägge samtidigt, det ska vara enkelt och gå fort. Så gjorde det med R och det va så skönt och så enkelt, alla pusselbitar ramlade på plats på en gång. Det kändes så rätt och jag kunde redan efter andra dejten känna att det var mannen jag ville gifta mig med.
Det tog inte lång stund förrän vi planerade förlovning och vi ville ha barn ihop och allt var så rätt och så enkelt, fanns inget fel på något. Men sen tog han återfallet som tog honom från mig. Fan fan fan. Jag kan inte glömma, kan inte acceptera och jag kan inte fatta.
Hur ska jag kunna hitta kärleken igen? Alla bara sviker…
