Full fart på Ks
Ringde till ks och deras ärftlighetsmottagning för att få lite ny info om min situation, jag lever ju med en stor ärftlighet av bröstcancer och läkarna har velat göra en förebyggande operation på mig i många år nu men jag har ju velat få barn innan så jag har väntat in i det längsta men nu börjar jag inse att jag kanske inte hinner vänta längre så jag ringde min läkare för att få samtala med henne ang. detta.
När jag kom fram fick jag beskedet att min läkare inte hade någon tid förrän till våren men att de kunde lägga in dubbla tider på mig när jag ska till henne i maj, och att jag kunde ringa en annan läkare och prata lite med henne innan min läkare Britta kan träffa mig så jag iaf får lite information och rådgivning.
Jag ringer denna läkare Ulla för att boka en tid, hon tar emot mina uppgifter och vill läsa min journal innan vi bokar tid. Men redan efter någon timme ringer hon tillbaka och säger att min läkare Britta som inte har en tid för till våren absolut vill träffa mig och därför ordnat om så jag fått en akut tid redan 23 nov. För hon ansåg det väldigt viktigt att träffa mig!
Så det blev en väldig fart på läkarna på radiumhemmet. Vilket förvånade mig och gör mig lite konfundersam, de verkar väldigt angelägna om att operera mig. Är det så allvarligt? Det verkar vara värre än jag trott. Nog för att jag veta att jag ligger i högriskgruppen men detta verkar vara värre än jag fattat, eller? Men nu är en tid bokad så får vi se vad som sker efter det.
Jag har valt att inte berätta detta för någon än, jag har inte bestämt mig vilka jag orkar och vill prata med om detta. Det är ett känsligt ämne och jag vet inte om jag är redo för att ta emot folks åsikter.
De diskussioner jag haft tidigare med folk har de flesta tyckt att jag ska operera mig för länge sedan, att det bara är att ta bort allt. Viktigast är ju att jag överlever. Kanske har de rätt.
Men för mig har det inte varit så enkelt. Jag tycker om mina bröst, jag har gansak snygga och väldigt fasta bröst. Jag har alltid velat amma mina barn och känna hur det känns att få ha den egenskapen som mamma, känna mammakänslan och få känna hur kroppen förändras under graviditeten. Få vara med om den underbara kraft som alla säger att det är att få bli mamma. Jag vill dessutom fortfarande ha känsel i mina bröst då jag personligen tycker det är en viktig och underbar känsla i sexlivet. Jag har velat vara så naturlig och fin som möjligt. Sen måste jag ju inte få bröstcancer även om risken är betydligt högre för mig och jag måste ju inte få bröstcancer som ung, jag kanske dör i någon annan sjukdom innan jag får bröstcancer eller jag kanske får bröstcancer som 90 åring, eller jag får bröstcancer i morgon. Vem vet?
Men nu börjar åren rinna iväg och min risk att få cancer ökar nu mer och mer för varje dag. Min risk att få cancer ökar numera om jag blir gravid, jag är helt enkelt för gammal för att barnafödandet ska minska risken för cancer, nu ökar risken istället för att minska.
Läkarna tycker inte jag ska gå igenom detta ensam utan att jag bör ha en partner att dela detta med, då det är enormt krävande både fysiskt och psykiskt, men nu har jag ingen partner och jag har inte lyckats få någon heller så nu måste jag nog försöka inse att jag kanske inte hinner få någon partner. Tiden är liksom emot mig. Jag måste iaf börja ensam, sen får vi se vad som sker.
Den 23 nov ska jag träffa läkaren för mer fakta och information sen får vi se vad som sker, jag kommer självklart blogga om detta. I denna blogg ska jag vara så öppen som möjligt är tanken, så jag får och kan skriva om allt, det är ju därför jag valt att vara anonym och ingen jag känner har denna adress, förutom ett undantag.
Har börjat få lite kommentarer nu i min blogg vilket jag tycker är jätte kul. Tack alla ni som kommenterar.
Självklart ska jag även försöka besvara era kommentarer, de kommentarer som går att besvara.
Fick ett tips av en läsare: ” Mitt tips är att även träffa folk som du normalt sett inte skulle vilja träffa för att dom inte är din typ.” Mitt svar: Jag har som motto att alla som vill ha mitt telefonnummer på krogen, fester eller efter ett tags chattande på internet får alltid mitt nummer och den som vill bjuda ut mig på en dejt har alltid fått svaret ja och den som bjuder upp på dansgolvet har alltid fått iaf en dans. Det är ett motto jag har. Det är så sällan killar uppvaktar eller bjuder upp så man får vara tacksam för det lilla man får. Men okej, lite åldersgräns har jag ju på vissa saker. Dansa kan alla få göra men dejt eller telefonnummer så får de inte vara i min pappas ålder iaf. He he.
Men självklart ger jag alla en liten chans, nu är de ju inte så många eller ja just nu är det ingen alls som visat intresset, men skulle någon flirta så flirtar jag tillbaka, sen får man ju se om det säger klick. Men som sagt just nu är det inte någon av det manliga könet i min närhet, så jag behöver inte oroa mig precis.
M har iaf inte hört av sig mera, så jag antar att jag aldrig mera kommer få höra något från honom och därför aldrig få veta vad som hände, om jag sa något tokigt eller om han bara kände att han inte var intresserad. Jag vet att han tyckte jag var skit snygg och sexig men kanske sa jag något fel eller kanske var jag inte tillräckligt snuskig i telefonen, han fiskade ju lite efter små kommentarer men jag spelade dum då jag inte var intresserad av något som lätt kunde bli kk eller telefonsex. Vill inte ramla in på det ämnet liksom. Så när sådana saker kunde antydas så styrde jag samtalet till ett annat håll. Att han fick stånd av min röst var ju trevligt men jag valde att inte spinna vidare på det, så kanske var det därför jag var ointressant? Vad vet jag.
I går bestämde jag mig nästan helt för att skicka ett julkort till R iaf. Känner jag som jag känner nu när det är dags att skicka ett julkort så har jag ett kort hemma med en Miranda nalle på som jag kan skicka. Tänkte kanske inte skriva så mycket, kanske bara: ” Kan inte sluta tänka på dig, du vet vart jag finns och sen mitt nummer. Eller ” Du finns fortfarande i mitt hjärta och sen bara mitt nummer”
Kanske är det fel, men jag älskar honom och känner att jag inte har något att förlora om jag nu fortfarande känner så här i mitten på december.
Men som det känns nu så är han fortfarande den mannen som äger mitt hjärta. Men jag önskar att jag mår bättre om en månad jag önskar att jag är starkare och att mina sår läkt lite mera, kanske nykär eller åtminstone intresserad av någon annan, allt blir ju liksom lite lättare att ”gå vidare” som det heter när man har någon annan att tänka på, sakna och hoppas på.
Men just nu älskar jag fortfarande min fd pojkvän, min lilla alkis som var så kär i mig, han som jag skulle vara med resten av mitt liv och han som ville förlova sig med mig.
Jag älskar R, för allt han var och allt han sa, jag älskar honom för att han såg mig och att han lyssnade på mig och förstod mig. Han är min tvillingsjäl. Jag kan bara hoppas att det finns flera som han eller att han blir nykter och kommer tillbaka.
Ska till terapeuten idag, ska bli skönt för jag står still i mitt liv och har panik, ångest och sorg. Vet inte vad jag ska göra, vet inte vad jag vill och tycker ingenting i livet är meningsfullt eller kul. Min depression blir inte bättre även om jag inte gråter lika mycket varje dag så känner jag att livet har stannat. Jag lever för att jag måste och för att jag hoppas att allt ska bli bra, men tvivlet blir större för varje motgång och jag vet inte hur länge jag ska söka och kämpa.
Jag har så svårt att ta in hans meddelande som han skickade på facebook, har svårt att förstå det, tror inte det är han, det är inte hans ord och hans sätt att utrycka sig på så jag har svårt att ta in dom orden och ta dom på allvar, jag vet att det kanske är fel och att jag kanske måste ta dom orden vare sig det är han eller inte, men jag har svårt att ta meddelandet på allvar liksom. Svårt att tro att det är han. Kan inte ta in det. Önskar att jag fick prata med honom, vill veta mer, vill höra vad som hänt. Vad gör han? Jobbar han? Är han full eller nykter? Bor han hos henne? Är han på hem? När, var och hur skedde allt?
Han skrev till mig i augusti och då var han gullig och kallade mig baby, vad hände sen? Han vet ju att jag väntade på honom och fanns där för honom, vad hände sen?
Jag misstänker att han var nykter när han skrev till mig i augusti och hade planer att komma tillbaka till mig nykter men tog ett till återfall och då valde han att gå till haggan Kattis som han uppenbarligen kan supa med.
Det är en av mina teorier, kanske får jag aldrig veta om jag tror rätt. Kanske spelar det ingen roll, men jag kan ändå inte sluta älta mina teorier. Varför?!
Hur ska jag komma över honom, hur ska mina sår läka? Hur ska mitt liv fortsätta när det ända jag vill är att bli älskad och hel?
Sinnesro
När jag kom fram fick jag beskedet att min läkare inte hade någon tid förrän till våren men att de kunde lägga in dubbla tider på mig när jag ska till henne i maj, och att jag kunde ringa en annan läkare och prata lite med henne innan min läkare Britta kan träffa mig så jag iaf får lite information och rådgivning.
Jag ringer denna läkare Ulla för att boka en tid, hon tar emot mina uppgifter och vill läsa min journal innan vi bokar tid. Men redan efter någon timme ringer hon tillbaka och säger att min läkare Britta som inte har en tid för till våren absolut vill träffa mig och därför ordnat om så jag fått en akut tid redan 23 nov. För hon ansåg det väldigt viktigt att träffa mig!
Så det blev en väldig fart på läkarna på radiumhemmet. Vilket förvånade mig och gör mig lite konfundersam, de verkar väldigt angelägna om att operera mig. Är det så allvarligt? Det verkar vara värre än jag trott. Nog för att jag veta att jag ligger i högriskgruppen men detta verkar vara värre än jag fattat, eller? Men nu är en tid bokad så får vi se vad som sker efter det.
Jag har valt att inte berätta detta för någon än, jag har inte bestämt mig vilka jag orkar och vill prata med om detta. Det är ett känsligt ämne och jag vet inte om jag är redo för att ta emot folks åsikter.
De diskussioner jag haft tidigare med folk har de flesta tyckt att jag ska operera mig för länge sedan, att det bara är att ta bort allt. Viktigast är ju att jag överlever. Kanske har de rätt.
Men för mig har det inte varit så enkelt. Jag tycker om mina bröst, jag har gansak snygga och väldigt fasta bröst. Jag har alltid velat amma mina barn och känna hur det känns att få ha den egenskapen som mamma, känna mammakänslan och få känna hur kroppen förändras under graviditeten. Få vara med om den underbara kraft som alla säger att det är att få bli mamma. Jag vill dessutom fortfarande ha känsel i mina bröst då jag personligen tycker det är en viktig och underbar känsla i sexlivet. Jag har velat vara så naturlig och fin som möjligt. Sen måste jag ju inte få bröstcancer även om risken är betydligt högre för mig och jag måste ju inte få bröstcancer som ung, jag kanske dör i någon annan sjukdom innan jag får bröstcancer eller jag kanske får bröstcancer som 90 åring, eller jag får bröstcancer i morgon. Vem vet?
Men nu börjar åren rinna iväg och min risk att få cancer ökar nu mer och mer för varje dag. Min risk att få cancer ökar numera om jag blir gravid, jag är helt enkelt för gammal för att barnafödandet ska minska risken för cancer, nu ökar risken istället för att minska.
Läkarna tycker inte jag ska gå igenom detta ensam utan att jag bör ha en partner att dela detta med, då det är enormt krävande både fysiskt och psykiskt, men nu har jag ingen partner och jag har inte lyckats få någon heller så nu måste jag nog försöka inse att jag kanske inte hinner få någon partner. Tiden är liksom emot mig. Jag måste iaf börja ensam, sen får vi se vad som sker.
Den 23 nov ska jag träffa läkaren för mer fakta och information sen får vi se vad som sker, jag kommer självklart blogga om detta. I denna blogg ska jag vara så öppen som möjligt är tanken, så jag får och kan skriva om allt, det är ju därför jag valt att vara anonym och ingen jag känner har denna adress, förutom ett undantag.
Har börjat få lite kommentarer nu i min blogg vilket jag tycker är jätte kul. Tack alla ni som kommenterar.
Självklart ska jag även försöka besvara era kommentarer, de kommentarer som går att besvara.
Fick ett tips av en läsare: ” Mitt tips är att även träffa folk som du normalt sett inte skulle vilja träffa för att dom inte är din typ.” Mitt svar: Jag har som motto att alla som vill ha mitt telefonnummer på krogen, fester eller efter ett tags chattande på internet får alltid mitt nummer och den som vill bjuda ut mig på en dejt har alltid fått svaret ja och den som bjuder upp på dansgolvet har alltid fått iaf en dans. Det är ett motto jag har. Det är så sällan killar uppvaktar eller bjuder upp så man får vara tacksam för det lilla man får. Men okej, lite åldersgräns har jag ju på vissa saker. Dansa kan alla få göra men dejt eller telefonnummer så får de inte vara i min pappas ålder iaf. He he.
Men självklart ger jag alla en liten chans, nu är de ju inte så många eller ja just nu är det ingen alls som visat intresset, men skulle någon flirta så flirtar jag tillbaka, sen får man ju se om det säger klick. Men som sagt just nu är det inte någon av det manliga könet i min närhet, så jag behöver inte oroa mig precis.
M har iaf inte hört av sig mera, så jag antar att jag aldrig mera kommer få höra något från honom och därför aldrig få veta vad som hände, om jag sa något tokigt eller om han bara kände att han inte var intresserad. Jag vet att han tyckte jag var skit snygg och sexig men kanske sa jag något fel eller kanske var jag inte tillräckligt snuskig i telefonen, han fiskade ju lite efter små kommentarer men jag spelade dum då jag inte var intresserad av något som lätt kunde bli kk eller telefonsex. Vill inte ramla in på det ämnet liksom. Så när sådana saker kunde antydas så styrde jag samtalet till ett annat håll. Att han fick stånd av min röst var ju trevligt men jag valde att inte spinna vidare på det, så kanske var det därför jag var ointressant? Vad vet jag.
I går bestämde jag mig nästan helt för att skicka ett julkort till R iaf. Känner jag som jag känner nu när det är dags att skicka ett julkort så har jag ett kort hemma med en Miranda nalle på som jag kan skicka. Tänkte kanske inte skriva så mycket, kanske bara: ” Kan inte sluta tänka på dig, du vet vart jag finns och sen mitt nummer. Eller ” Du finns fortfarande i mitt hjärta och sen bara mitt nummer”
Kanske är det fel, men jag älskar honom och känner att jag inte har något att förlora om jag nu fortfarande känner så här i mitten på december.
Men som det känns nu så är han fortfarande den mannen som äger mitt hjärta. Men jag önskar att jag mår bättre om en månad jag önskar att jag är starkare och att mina sår läkt lite mera, kanske nykär eller åtminstone intresserad av någon annan, allt blir ju liksom lite lättare att ”gå vidare” som det heter när man har någon annan att tänka på, sakna och hoppas på.
Men just nu älskar jag fortfarande min fd pojkvän, min lilla alkis som var så kär i mig, han som jag skulle vara med resten av mitt liv och han som ville förlova sig med mig.
Jag älskar R, för allt han var och allt han sa, jag älskar honom för att han såg mig och att han lyssnade på mig och förstod mig. Han är min tvillingsjäl. Jag kan bara hoppas att det finns flera som han eller att han blir nykter och kommer tillbaka.
Ska till terapeuten idag, ska bli skönt för jag står still i mitt liv och har panik, ångest och sorg. Vet inte vad jag ska göra, vet inte vad jag vill och tycker ingenting i livet är meningsfullt eller kul. Min depression blir inte bättre även om jag inte gråter lika mycket varje dag så känner jag att livet har stannat. Jag lever för att jag måste och för att jag hoppas att allt ska bli bra, men tvivlet blir större för varje motgång och jag vet inte hur länge jag ska söka och kämpa.
Jag har så svårt att ta in hans meddelande som han skickade på facebook, har svårt att förstå det, tror inte det är han, det är inte hans ord och hans sätt att utrycka sig på så jag har svårt att ta in dom orden och ta dom på allvar, jag vet att det kanske är fel och att jag kanske måste ta dom orden vare sig det är han eller inte, men jag har svårt att ta meddelandet på allvar liksom. Svårt att tro att det är han. Kan inte ta in det. Önskar att jag fick prata med honom, vill veta mer, vill höra vad som hänt. Vad gör han? Jobbar han? Är han full eller nykter? Bor han hos henne? Är han på hem? När, var och hur skedde allt?
Han skrev till mig i augusti och då var han gullig och kallade mig baby, vad hände sen? Han vet ju att jag väntade på honom och fanns där för honom, vad hände sen?
Jag misstänker att han var nykter när han skrev till mig i augusti och hade planer att komma tillbaka till mig nykter men tog ett till återfall och då valde han att gå till haggan Kattis som han uppenbarligen kan supa med.
Det är en av mina teorier, kanske får jag aldrig veta om jag tror rätt. Kanske spelar det ingen roll, men jag kan ändå inte sluta älta mina teorier. Varför?!
Hur ska jag komma över honom, hur ska mina sår läka? Hur ska mitt liv fortsätta när det ända jag vill är att bli älskad och hel?
Sinnesro
Kommentarer
Trackback
