Otålig och rastlös
Tappar humöret hela tiden idag, känner mig rastlös och har små panikångest attacker hela tiden, vet inte varför, jag vill bara skrika rakt ut och gråta.
Ingenting nytt har hänt, inget speciellt, inget nytt, men jag har bara panik. På jobbet ringer det massa jävla människor och är otrevliga. Jag brukar kunna hantera det men idag stör jag mig på dom.
Skulle träffa Pappa i morgon men nu verkar han inte veta om det går för han och hans särbo verkar inte kunna bestämma hur de ska göra i helgen. Så nu vet jag ingenting, pappa säger bara ”vi får se”.
Skulle fika med en kompis efter jobbet idag men samma sak där ”vi får se” så nu vet jag ingenting om någonting.
I morgon eftermiddag ska jag iaf till en kompis, men om ingenting händer på dagen kan jag ju kanske åka tidigare till henne, jag har ingen lust att sitta hemma hela helgen för att folk inte kan bestämma sig. Tröttsamt.
Jag är så trött på att planera och hitta på saker att göra hela tiden för att slippa vara ensam. Kan inte min älskling bli frisk och komma och vara med mig snart, det var så underbart när han fanns hos mig, livet var så enkelt och jag var så lycklig, allt bara flöt på och när jag inte jobbade så fanns han alltid där, han ville alltid vara med mig. Enkelt och underbart.
Nu måste jag flaxa och fara, om jag inte vill sitta hemma och längta. Hela tiden måste jag jaga aktiviteter för att slippa sakna och längta och slippa ångesten.
Jag är irriterad på mitt liv och på mitt mående. Trött på ångesten, vill bara ta en kniv och skära mig, men jag gör det inte. Inte nu iaf.
Men jag är så trätt på att må dåligt hela tiden, trött på oron, ångesten och rädslan som ständigt värker inom mig. Måste försöka släppa taget. Måste våga tro att han kommer tillbaka snart.
Men det är svårt att tänka positivt när så många runt om en ständigt påminner mig om det negativa.
Jag är ganska trött på flera av mina vänner, de förstår inte och de bryr sig inte. De har aldrig tid och de är inte intresserade av mitt och mina. Det är bara dom och dom.
Självklart gäller de inte alla, jag har massa underbara vänner också men ibland blir jag så trött. De kanske ska leva som dom lär och städa framför sin egna dörr innan de gnäller på mig.
Dessutom så är vissa lite klumpiga då de inte tänker på hur jag har det, självklart har de rätt till sin sorg och missnöje men ibland blir man så trött.
Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig det är inte det jag menar, men ibland är det svårt att lyssna på människor speciellt de som är betydligt yngre, som tjatar om att de snart är för gamla för barn, att det börjar bli bråttom och att de inte vill bli gamla mammor osv. Tack för den, jag har alltid velat ha barn och alltid velat bli en ung mamma men här sitter jag snart 37 år gammal och inga barn för jag har inte hittat någon som vill ha barn med mig förrän nu. (Som ni vet så är det ju som det är i min relation nu)
Vissa verkar tro att få barn är någon självklarhet och något man bara skaffar och alla som inte har barn inte vill ha barn och så är det faktiskt inte.
Att få barn är en välsignelse som folk inte bör ta för givet.
Att få barn och kärlek från en man är inte någon självklarhet och något man skaffar sig!
De får det att låta så enkelt och självklart att jag blir irriterad.
Om det hade varit så enkelt hade jag varit gift och haft barn för länge sedan. Tro mig. jag har längtat efter barn i många år nu. Över 20 år har jag längtat och väntat, men än är jag ensamboende och utan barn.
Sluta ta kärlek och barn förgivet det är en välsignelse!
Den vännen jag hade mest kontakt med och har haft mest kontakt med de senaste åren ja kanske de senaste 10 år har mindre och mindre tid med mig, hon säger hon ska ringa, men sen kommer ett sms att ”vi hörs efter helgen” När hon väl ringer så sitter hon i bilkö eller har av andra anledningar inte tid att prata i lugn och ro. Vet inte om hon inte vill prata med mig eller om hon verkligen har så mycket att göra jämt så hon inte har tid. Det märkliga är att just denna tjej har alltid mycket att göra när jag är ledsen och mår piss.
Är det en tillfällighet, eller ej?
Nä, det är nog dags att jag rensar lite bland folk omkring mig, man måste ju inte umgås så mycket dom som inte ger en bra energi.
Vissa vänner föder min svarta djävul och vissa föder min vita ängel.
Det är dags att vara med dom som är bra för mig.
Nu när jag gnällt av mig känns det lite bättre. Men bara lite, det bubblar i magen än av en början till panik ångest, as jobbigt, men lite släppte det.
Försöker boka in lite små saker för att pigga upp mig lite.
Så om två veckor ska jag och en vän göra brasiliansk vaxning, ska bli hur spännande och hur kul som helst. Men det är jobbigt att låta det växa ut nu i 10 dagar. Men jag hoppas det blir värt det.
Kan inte låta bli att fantisera om hur det kommer bli när han hör av sig, vad kommer han säga, kommer han ringa eller skicka sms? Kommer vi träffas för att prata kanske och hur kommer det bli? Jag tror jag kommer börja gråta av lycka. Sen kommer jag nog slå han hårt på armen och säga ”din jävel” Sen kommer jag nog bara hålla om honom och pussa på honom.
Min terapeut pratade lite med mig om hur det kommer vara när vi möts igen. Hon sa att allt som hänt under den tiden han varit ”ute” kanske jag inte behöver veta eller åtminstone låter han berätta allt i hans takt. Det kändes helt okej med mig.
Just nu känner jag att jag skiter i allt han gjort, spelar ingen roll. Bara han kommer tillbaka och att han jobbar med sitt tillfrisknade.
Jag går gärna på möten med honom, jag skulle vara såååå stolt över honom om han tog med mig på ett möte.
Jag vet att jag inte kan rädda honom, men jag kan älska honom, och det gör jag med hela hjärtat!
Jag är så stolt över honom, vad han än gjort så älskar jag honom, för jag vet vilken underbar människa han är där inne och jag vet att han tyckte om mig jätte mycket innan han tog återfallet, så kanske finns de känslorna kvar?
Jag kan inte låta bli att dagdrömma om hur det kunde vara och hur det kan bli. Jag är beredd på att göra vad som helst för att få honom tillbaka och för att hjälpa honom hålla sig nykter.
När jag sitter här och skriver kommer ett mail. Jag har fått min första kommentar i min blogg Wihiiii …vad glad jag blir. Äntligen en liten kommentar. Tack!
Passade på häromdagen att skicka ett sms till min bror när han hade namnsdag, fick svar efter någon timme, ”tack och puss puss”. Kändes skönt att iaf ha lite kontakt även om han inte verkar vilja ha någon större kontakt. Hans fru har inte hört av sig, inte ens svarat på de mailen jag har sänt, så det känns inte som om de inte är så intresserade av att träffa mig, och ingen av dom är intresserade av hur jag mår eller hur det går med allt. Det har gått tre månader och de har inte frågat mig alls hur jag har det. De vet ju hur jävla piss jag mådde i början på april, då vi hade lite kontakt, vill de inte höra hur det går? Sist de hörde något var jag helt förstörd och sedan dess har de itne hört något, är de inte oroliga eller åtminstone nyfikna? Det sårar mig att de inte bryr sig mera. De om några borde förstå, de har ju varit i samma situation. Nåja, jag får väl klara mig själv som alltid.
Men när min älskling kommer tillbaka och när han mår bra igen så tänker jag inte förlåta alla som svek. Kan man inte vara min vän när jag mår dåligt så behöver man inte vara min vän när jag blir vi och vi är lyckliga. Så det så!
Sinnesro
