Saknar
Inte hört något från J och inte från R och inte från L.
Det är tomt, tyst och trist och jag saknar.
Jag saknar J och vill att han ska höra av sig, jag vet att han ska åka bort och att det inte är någon mening med att bli kär, men jag saknar honom.
Jag skulle ju bara ha lite kul och komma över R och nu sitter jag här och saknar både J och R. Samtidigt som jag tänker lite på L såklart.
Jag blev besviken igår när J inte hörde av sig, jag vet att han ska åka iväg och att det inte är någon mening att starta någon relation, men jag vill ha det jag kan få medans han är hemma men jag tror han drar sig lite tillbaka just för att ingen av oss ska få några känslor innan han åker, eller så är han helt enkelt inte intresserad längre.
Jag vet ju att han har fullt upp med tusen saker att göra innan han ska åka så det är ju inte konstigt att han kanske inte haft tid att höra av sig, men ett sms kunde han väl sända. Men killar är ju killar och jag kan inte förvänta mig att alla ska vara så bra som R.
Dessutom vet jag att han drar sig lite tillbaka för att han ska åka, han sa det ju nästan rakt ut och det är helt förståligt, tror inte han verken vill få känslor för mig eller göra så jag får känslor för honom.
Men ändå saknar jag honom och vill att han ska höra av sig. Jag vill ha mer.
Jag förstår inte på mig själv, hur tänker jag? Klart han inte vill binda sig en vecka innan han ska ut och resa i 6 månader, det fungerar ju inte att starta en relation så. Vi hade en mysig helg och sen får vi se vad som sker när han kommer hem om vi vill och kan ses igen. Varför kan jag inte bara låta det vara så?
Jag kunde vara mig själv med honom och jag kunde leva i nuet med honom, tyckte jag, men nu när han inte är hos mig och inte hörde av sig i går så dömer jag mig själv hårt. Tänker på allt jag sa och inte sa, varför jag gjorde si och så osv. Jag lägger skulden på mig själv, att jag sa fel och gjorde fel.
Och nu kan jag inte leva i nuet längre, nu vill jag tillbaka till det som va och jag planerar framåt i framtiden.
Så typiskt mig, jag skulle ju inte få känslor, han ska ju resa bort. Jag skulle ju bara ha lite kul och se vad som sker.
Men kanske släpper det, det kanske bara är just nu som det känns så tomt. Jag fick så mycket mersmak, det var så mysigt att vara med någon, att ha någon bredvid sig framför tvn, ha någon att sova bredvid, någon att kram och pussa och självklart var det enormt mysigt att få ha sex och känna närhet och ömhet igen. Men nu vill jag ju ha mera. Varför blir det så?
Känns så jävla piss att när jag äntligen träffar en kille som inte dricker eller knarkar så ska han åka utomlands över 6 månader.
När ska min tur vända?
Hans förflutna stör mig inte, det var då och nu är nu. Det han gjorde när han var 19 år kan jag inte döma honom för nu. Det är så himla många år sedan och han har förändrats jättemycket, det vet jag ju, annars hade han ju aldrig blivit villkorligt frigiven för bra uppförande. Han har inte övervakare eller nåt utan helt fri. Det hade han ju inte fått om han inte hade ändrat sig. Han har suttit av sitt straff och sedan sin cancer har han ändrat hela sitt liv och det tror jag verkligen på. Hans förflutna tillhör det förflutna, jag kan släppa den biten men jag tror inte jag berättar det för mina vänner. Det är nästan ingen som vet att han suttit inne i 15 år. Tycker inte folk har med det att göra, jag vet ju inte ens om vi ses igen. Om det blir seriöst så kanske jag berättar det då. Jag får se, jag vill bara att om det blir seriöst så ska folk ge honom en chans.
Men är det inte lite märkligt att alla jag träffar har en problematik. Nu kom en kille fram till mig som inte dricker och inte drogar, han ser ut som om han skulle jobba på bank eller nåt. Så har han suttit inne halva sitt liv. Är det inte lite märkligt? Här bryter jag mönstret tror jag när jag börjar träffa en kille som inte alls ser ut som någon värsting och då är han alkoholist sen bryter jag mönstret igen och provar en från iran då går han på heroin, sen när jag blir uppraggad av en kille som ser ut som en liten parvel som jobbar på bank eller nåt så har han suttit i fängelse halva sitt liv med Sveriges tyngsta brottslingar. Det kunde jag aldrig ana och jag tror ingen annan kan det heller. Så berättar jag det inte för någon så kommer ingen ana det, alla kommer tro att det är en helt vanlig snäll, go kille som jobbar inom it eller bank eller nåt. Så jag tänker nog låta dom tro det. Så får vi se vad som sker.
Känns så overkligt att den söta killen som legat i min säng har suttit på Sveriges värsta anstalter och dessutom suttit isolerad långa perioder. Obegripligt, han som var så go och ser så snäll ut. Men Jag känner mig trygg med honom och tycker om honom. Även om R var gulligare och det sa mera klick från första stunden och vi var super lika på alla plan, så kan jag ändå känna att det kanske skulle kunna bli nåt med J. OM han nu skulle vilja när han kommer hem.
Kanske är jag betuttad i kärleken och att slippa ensamheten eller så är det så att de hände något mellan oss. Jag saknar honom iaf, det var mysigt att ha honom hos mig. Jag vet inte vad jag känner och varför jag känner som jag känner, men jag saknar honom och jag vill att han hör av sig igen.
Sinnesro
Det är tomt, tyst och trist och jag saknar.
Jag saknar J och vill att han ska höra av sig, jag vet att han ska åka bort och att det inte är någon mening med att bli kär, men jag saknar honom.
Jag skulle ju bara ha lite kul och komma över R och nu sitter jag här och saknar både J och R. Samtidigt som jag tänker lite på L såklart.
Jag blev besviken igår när J inte hörde av sig, jag vet att han ska åka iväg och att det inte är någon mening att starta någon relation, men jag vill ha det jag kan få medans han är hemma men jag tror han drar sig lite tillbaka just för att ingen av oss ska få några känslor innan han åker, eller så är han helt enkelt inte intresserad längre.
Jag vet ju att han har fullt upp med tusen saker att göra innan han ska åka så det är ju inte konstigt att han kanske inte haft tid att höra av sig, men ett sms kunde han väl sända. Men killar är ju killar och jag kan inte förvänta mig att alla ska vara så bra som R.
Dessutom vet jag att han drar sig lite tillbaka för att han ska åka, han sa det ju nästan rakt ut och det är helt förståligt, tror inte han verken vill få känslor för mig eller göra så jag får känslor för honom.
Men ändå saknar jag honom och vill att han ska höra av sig. Jag vill ha mer.
Jag förstår inte på mig själv, hur tänker jag? Klart han inte vill binda sig en vecka innan han ska ut och resa i 6 månader, det fungerar ju inte att starta en relation så. Vi hade en mysig helg och sen får vi se vad som sker när han kommer hem om vi vill och kan ses igen. Varför kan jag inte bara låta det vara så?
Jag kunde vara mig själv med honom och jag kunde leva i nuet med honom, tyckte jag, men nu när han inte är hos mig och inte hörde av sig i går så dömer jag mig själv hårt. Tänker på allt jag sa och inte sa, varför jag gjorde si och så osv. Jag lägger skulden på mig själv, att jag sa fel och gjorde fel.
Och nu kan jag inte leva i nuet längre, nu vill jag tillbaka till det som va och jag planerar framåt i framtiden.
Så typiskt mig, jag skulle ju inte få känslor, han ska ju resa bort. Jag skulle ju bara ha lite kul och se vad som sker.
Men kanske släpper det, det kanske bara är just nu som det känns så tomt. Jag fick så mycket mersmak, det var så mysigt att vara med någon, att ha någon bredvid sig framför tvn, ha någon att sova bredvid, någon att kram och pussa och självklart var det enormt mysigt att få ha sex och känna närhet och ömhet igen. Men nu vill jag ju ha mera. Varför blir det så?
Känns så jävla piss att när jag äntligen träffar en kille som inte dricker eller knarkar så ska han åka utomlands över 6 månader.
När ska min tur vända?
Hans förflutna stör mig inte, det var då och nu är nu. Det han gjorde när han var 19 år kan jag inte döma honom för nu. Det är så himla många år sedan och han har förändrats jättemycket, det vet jag ju, annars hade han ju aldrig blivit villkorligt frigiven för bra uppförande. Han har inte övervakare eller nåt utan helt fri. Det hade han ju inte fått om han inte hade ändrat sig. Han har suttit av sitt straff och sedan sin cancer har han ändrat hela sitt liv och det tror jag verkligen på. Hans förflutna tillhör det förflutna, jag kan släppa den biten men jag tror inte jag berättar det för mina vänner. Det är nästan ingen som vet att han suttit inne i 15 år. Tycker inte folk har med det att göra, jag vet ju inte ens om vi ses igen. Om det blir seriöst så kanske jag berättar det då. Jag får se, jag vill bara att om det blir seriöst så ska folk ge honom en chans.
Men är det inte lite märkligt att alla jag träffar har en problematik. Nu kom en kille fram till mig som inte dricker och inte drogar, han ser ut som om han skulle jobba på bank eller nåt. Så har han suttit inne halva sitt liv. Är det inte lite märkligt? Här bryter jag mönstret tror jag när jag börjar träffa en kille som inte alls ser ut som någon värsting och då är han alkoholist sen bryter jag mönstret igen och provar en från iran då går han på heroin, sen när jag blir uppraggad av en kille som ser ut som en liten parvel som jobbar på bank eller nåt så har han suttit i fängelse halva sitt liv med Sveriges tyngsta brottslingar. Det kunde jag aldrig ana och jag tror ingen annan kan det heller. Så berättar jag det inte för någon så kommer ingen ana det, alla kommer tro att det är en helt vanlig snäll, go kille som jobbar inom it eller bank eller nåt. Så jag tänker nog låta dom tro det. Så får vi se vad som sker.
Känns så overkligt att den söta killen som legat i min säng har suttit på Sveriges värsta anstalter och dessutom suttit isolerad långa perioder. Obegripligt, han som var så go och ser så snäll ut. Men Jag känner mig trygg med honom och tycker om honom. Även om R var gulligare och det sa mera klick från första stunden och vi var super lika på alla plan, så kan jag ändå känna att det kanske skulle kunna bli nåt med J. OM han nu skulle vilja när han kommer hem.
Kanske är jag betuttad i kärleken och att slippa ensamheten eller så är det så att de hände något mellan oss. Jag saknar honom iaf, det var mysigt att ha honom hos mig. Jag vet inte vad jag känner och varför jag känner som jag känner, men jag saknar honom och jag vill att han hör av sig igen.
Sinnesro
Kommentarer
Trackback
