Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Trött, mentalt trött men känner mig ganska stark. Känns som om jag nu börjar få ordning på mitt inre, känner mig rakryggad och stark.
Känns som om jag faktiskt går åt rätt håll. Jag är inte lika rädd, känner mig inte lika ensam och jag känner som om jag börjar få lite ordning på min oroliga själ.
Jag vill jobba mera med mitt inre, jobba med min själ, med mig själv. Lägga balsam på min själ och ta hand om mina sår.
Jag vågar säga nej mera nu, stå upp för mig själv och det är skönt.
Det går framåt även om jag vet att jag kommer ramla ner i gropar igen, det kommer komma många mörka dagar och det kommer komma fler besvikelser och sår. Men jag känner mig lite mera hel, lite starkare och jag känner mig lite friare.

Ska fortsätta jobba med mig själv och mitt inre, träna på att lyssna på mitt inre och på att stå upp för mig själv och inte låta folk behandla mig respektlöst eller dumt.

Det svåra är med vissa av de gamla vännerna, har vissa vänner som tar och tar men är ganska ego och självupptagna, så de ger inte så mycket. Men jag försöker stå upp för mig själv och lära mig att ta dom för det de är. Vissa människor får man nog bara acceptera att de är som de är och ta dom för det.
Jag vet att ex min vän S som absolut inte stöttade mig ett skit när jag mådde dåligt, utan bara sa att jag var knäpp och borde söka hjälp, inte ser att hon inte var en bra vän. Hon fattar inte hur jävla elak hon va och att hon nu vänder sig till mig med sina problem och beter sig värre än jag någonsin gjort. Hon ser inte hur medberoende hon börjar bli och att hon om någon borde söka hjälp nu. Hon gör allt som hon sa att hon aldrig skulle göra och hon följer inte ett enda råd som hon själv ger. Hon är helt ute och cyklar och maler på om sitt om och om igen. Jag försöker vara en bra vän och säga det jag önskade att hon hade sagt och gjort för mig, men ibland kommer tankarna på hur hon va mot mig och då blir jag så arg och trött.
Även nu när jag har så mycket oro och problem så är det fortfarande hon som är i fokus.
Jag väljer att lyssna och att inte gå in i diskussioner med henne, väljer att behålla mina problem för mig själv och hoppas att hon en dag ska förstå. Men vissa dagar orkar jag bara inte med andras problem, vissa dagar har jag nog med mina egna. Vissa dagar orkar jag inte bara, jag kan inte, jag har själv för mycket och jag måste tänka på mig.

Va på mammas minneslund i lördags, det var ju hennes födelsedag och dödsdag.
Jag var på fest/middag hos en barndomsvän och hon följde med mig till kyrkogården, hon lämnade sin egna fest och alla gäster för att hon ville följa med mig, är inte det en underbar vän? Jag bara älskar henne. Hon är dessutom lite övernaturlig och lite av en häxa så hon talade till naturen och fick kontakt med min mamma, det var as coolt, flera ljus sprakade till samtidigt och lågorna blev jätte höga samtidigt som hon sa att mamma va hos oss.
Mamma sa att hon var hos mig mycket och att hon ville krama mig men inte vågade för hon va rädd att smitta mig. Hon var ju så sjuk. Hon nynnade en melodi men min vän kunde inte höra texten.
Jag kände först kyla sen blev allt varmt, jag kände inte marken under mig, kändes nästan som om jag svävade. Min mamma är hos mig det vet jag. Även om jag inte sett henne eller hört henne.
Efter samtalet och tårarna så kände jag en kraft, en styrka. Jag åkte hem och fixade i min lägenhet hela natten, jag  mådde bra trots allt. Jag fick energi.
Så mycket runt om mig, så mycket oro och rädsla, ändå känner jag ett lugn och en styrka.

Idag hörde en tjej som är i samma situation som mig nästan av sig, via denna blogg.
Det gav en otrolig kraft. Hon ska operera sig snart. Jag är övertygad att vi kommer kunna stötta varandra och hjälpa varandra och det känns så otroligt bra och jag är så tacksam till sådana här möten i livet. Tänk va coolt att hon hittade mig precis nu och att vi ska ses redan i veckan.
Vi verkar lite lika på mycket och det ska bli enormt intressant att få träffa henne.
Äntligen någon som kanske kan förstå och stötta. Äntligen kanske jag får en vän som faktiskt fattar situationen.

När man börjar leva och släppa taget så händer det så mycket i livet, det är precis som om livet kommer till en när man bearbetar det gamla och släpper taget och kontrollen om framtiden. När man börjar leva och följa dagen så kommer livet till en och allt blir så mycket enklare.

Jag tror på R, han kommer när han kommer. Jag finns här så länge jag kan.
Jag vågar träffa killar som behandlar mig bra och jag har kul och mysigt med dom, behandlar dom mig illa så gör jag slut.
J och jag ses när vi ses, när han är i Sverige, inga krav, inga problem, vi tycker om varandra och vi ses när vi ses.
I är mannen jag veklingen hoppas på att få behålla som vän och älskare. Han är skitsnygg och super trevlig, vi bor ganska nära varandra och han är grym i sängen, vi kan ha mycket trevligt om han får lite mera tid över. Där kan dock svartsjukan min bli ett litet problem men jag försöker se det för vad det är och jag får helt enkelt också ta och träffa andra precis som han.
Jag vill vara med folk som får mig att må bra och jag behöver det.

Om 5 veckor vet jag om jag bär på cancergenen eller ej och bär jag på den så är det ingen tvekan om vad jag måste göra, då blir det operation så fort som möjligt.
En del av mig hoppas på att jag har genen, för då slipper jag fatta ett beslut och då slipper jag oroa mig, då är det fakta och ingen återvändo.
Jag har levt med oron, beslutsångesten och rädslan i så många år, över 25 år, att jag nu nästan VILL ha genen så jag vet och ”måste” operera mig. Slippa tänka och fatta ett beslut, slippa oron och rädslan utan liksom bli tvungen att hoppa.
Det är svårt att förklara känslan, men jag ÄR liksom hon med cancern, det är en del av mig, min identitet.  Nu ska jag antingen få bevis för att jag är det de alla trott eller så ska jag få veta att jag kanske inte är det jag varit i hela mitt liv.

Tankarna snurrar, snart vet jag……snart är snart NU.

Sinnesro